Jag borde ångra att jag var en blyg tönt som bara vågade prata svenska när jag var i Paris i ett år efter gymnasiet. Ångra att jag knappt vågade vistas i miljöer där det kanske skulle kunna råka förekomma konverserande på franska, och ångra att jag istället letade upp så mycket annat svenskt folk som möjligt och klistrade mig fast vid dem som den lilla trygghetsknarkare jag nu en gång är.
Men alltså ... nä. Jag ångrar det faktiskt inte en sekund, för bland de där svenska människorna jag envist klängde mig fast vid fanns så himla mycket fint folk. Till exempel han jag har barn ihop med nu och två av mina bästa vänner.
Och jag lärde mig kanske inte så mycket franska, men jag lärde mig i alla fall dricka vin.
Mer användbart i vardagen, skulle jag säga.
2 kommentarer:
Mmm, vin. Gott. Även på inga-francs-flaskor.
Då behöver jag inte ha så dåligt samvete för att jag bor i Bryssel och inte talar franska! Fast jag dricker inte vin... Blev det fel ändå nu?
Skicka en kommentar