Dag 11: Mina syskon

När jag var knappt två fick jag en lillebror, som jag kallade för marodören. Man kan tycka att det hade varit enklare för en soon to be tvååring att uttala hans riktiga namn (Petter), men han raserade faktiskt mina fina klosstorn, och då går det som det går. När marodören var nästan tre fick vi en syster. Hon heter Maja, men det går fint att kalla henne lillmesen också. Har jag märkt.

Vi var oftast sams när vi var små. Jag bestämde och de lydde, och ibland när de slog sig sprang de till mig och ville ha kramar. Då fick de det. Vi jobbade inte så mycket med att slåss och bråka, tror jag. Petter och jag luggades och nöp varandra lite, och ibland (om det var riktig kris) gjorde vi tusen nålar på varandra och skrek som stuckna grisar. Maja luggade vi aldrig. Hon var ju så liten och gullig. Perfekt att rulla in i en filt och ha som jesusbarn när vi lekte bibel.

Nu för tiden är de plötsligt vuxna, de där småglinen. Petter är brandman och jättejättestark och proffs på att sjunga schlagers i duschen. Maja är sjuksköterska och jättejättesnäll och proffs på att måla om i sin lägenhet. Jag gillar dem helt sjukt mycket. Ibland när jag tänker på att just de där två är mina småsyskon blir jag så stolt att jag lipar lite. I smyg, så klart. Man vill ju inte verka blödig i onödan, om det går att undvika.