Nu far vi, sa Dalmans tuppe, när höken tog han

Det var stopp i tunnelbanan en stund i morse. Säkert i fyra minuter stod vi still vid Slussen utan att vi förstod varför. Folk var skitirriterade och stressade, och när dörrarna äntligen stängdes så vi kunde åka hördes ett och annat muttrande ÄNTLIGEN bland alla jackor och halsdukar och kaffeandedräkter. Själv kom jag på mig själv med att tänka: Jaha. Nu far vi, sa Dalmans tuppe, när höken tog han. Sedan fick jag en akut saknadsattack efter min fina farmor. Hon sa tamejtusan alltid så där. Oavsett om man skulle fara någonstans eller inte, hon sa det i alla fall varenda gång man hälsade på henne. I mitt huvud brukar jag hitta på att det till och med var det sista hon sa innan hon dog för några år sedan. Det är ett fint påhitt. Jag menar, hade det inte varit en väldigt classy sista-replik för en trött tant? Tycker jag.