Det tog Rufus ett år, åtta månader och typ tjugo dagar innan han för första gången i sitt liv puttade bort mig till förmån för sin pappa och vägrade låta sig läggas om det inte var pappa som höll i vällingflaskan. Man hade kunnat tänka sig att det skulle sticka lite i hjärteroten på mig av avvisandet, men eh, vi kan väl skriksjunga ihop med Orup här va: Sjung halleluja, och prisa gud! Samtliga i det här hushållet skulle ta emot en revolution på mammighetsområdet med öppna armar, I tell you.
1 kommentarer:
Här väntar vi fortfarande... Men mest beror det nog på att jag har längre hår än maken, eftersom dottern promt ska rufsa hår medan hon somnar. Klippa av mitt? Never gonna happen!
Skicka en kommentar