Jaha. Jag har verkligen försökt låta bli att få det där (tydligen ganska klassiska) ständigt dåliga samvetet när det kommer till min unge. Det verkar så förtvivlat jobbigt att alltid gå omkring och ha ångest över att man inte räcker till, inte hämtar tillräckligt tidigt, inte leker tillräckligt bra, inte lagar tillräckligt hälsosam mat, inte stimulerar barnet ordentligt, inte är tillräckligt närvarande, inte sätter tillräckligt tydliga gränser, inte leker ute i naturen dygnet runt och yada, yada, yada. ORKA! Man gör väl för farao så bra man kan, eller?
Innan Rufus började på dagis gick det allt som oftast mycket bra att hålla det där dåliga samvetet på plats. Efter dagisstarten har jag märkt att det blivit lite mer av en utmaning att behålla den där härliga inställningen.
Det finns ju plötsligt så många andra föräldrar att jämföra sig med, va! Alla verkar liiite, liiiite bättre på något sätt. Idag hämtade jag Rufus klockan 15.45 på dagis. Då var han sist kvar av alla barnen. Sist! Jag gissar att det var för att de andra barnen sedan länge var hemma och och lekte stillsamma men stimulerande lekar med kottar och åt hälsosam kost helt utan tillsatser och socker och sjöng spontana belevade sånger med sina närvarande föräldrar som nästan aldrig jobbar utan bara finns där och så gissar jag att hela deras liv är ekologiskt och närproducerat och välstädat och att alla kläderna i deras garderober ligger prydligt vikta med namnlappar på alla plagg. Jojo. Så har alla andra det! Det vet man ju sedan gammalt.
Blir mycket trött på mig själv.
Eller nej, trött på det gnagande samvetet.
Det är tamejfan inte okej att det börjar ta sig ton på det här sättet!
Man har det ju så mycket trevligare utan det.
18 kommentarer:
Pulversoppa, barntv och polarbrød.
Ja, så slutade vår kväll.
(Med massa pussar och älskar er många miljoner gånger, så att samvetet inte ska synas i øgonen)
Så, jag har all førståelse.
Men, vem F har namnlappar på alla sina kläder?
Lisa! Har du sett att nya Säkert-skivan finns på Spotify?
lisa.. brukar aldrig kommentera men läser din blogg varje dag. och jag gör det med ett leende på läpparna. och le behöver jag göra. för just nu är livet lite tungt.
försöker oxå hålla det där dåliga samvetet på plats. lyckas väl inte alla gånger. mer sällan än ofta faktiskt. men det blir alltså svårare. ska stålsätta mig tills lillhjärtat mitt börjar på förskolan i januari.
rufus har tur som har dig som mamma.
men kvinna så bra och träffsäkert du formulerar dig!
Men du, älskar du Rufus? Är han den bästa ungen i världen? Finns det ingen, ingen alls av världens alla barn som kan mäta sig med honom?
Nä, just det, och sen är det skit samma om du ger honom ekologiska bananer eller om han somnar en halvtimma senare än han borde eller om han får vara sist på dagis vareviga dag. För det enda som är viktigt är att han vet att du älskar honom mest av alla! Serru!
Släpp det dåliga samvetet, det lär inte gör Rufus gladare att du går omkring och drar på det.
Word, hemska tvillingen! Det är just så där jag tänker alla mina andra smarta dagar. Att jag älskar ungen mer än jag trodde var möjligt och att han vet om det. Nog så.
Ska säga åt det där samvetet på skarpen med en gång.
Som sagt, som den hemska tvillingen också sa, ingen mår bättre av att föräldrar går med dåligt samvete. Dessutom känner ungar på sej detta och tror att då måste det vara nåt fel med denna situationen! Och vips så kan dom försöka utnyttja detta. Inte bra. Tror nog att Rufus vet att han är älskad till max. En gonattsaga är värd sin vikt i guld! Sluta känna dej skuldmedveten, Rufus har det BRA!
Själv är jag väldigt glad att jag inte har småbarn nu. Även om jag skulle handskas bättre med mina känslor om jag hade barn idag.
Det får du allt sluta med!!! Jag vet att du är en supermamma!!!
Många av barnen på dagis har ju ofta släktingar som kan hämta nån dag i veckan och det gör ju att man tror att de alltid går hem tidigt eftersom de har många som kan hjälpas åt.
Men 15.45 är tidigt Lisa, tänk vad skönt för Rufus att han fick vara ensam med fröken, tyckte han säkert om!!!
Det vore nog inte så bra med en idealmamma utan är bra med en vanlig mamma som orkar älska ungen och som har lite eget liv också.
Men jag förstår jämförelsen....det där med allt nyttigt och roligt och all hälsosam mat.
Du! Han har ju allt det egentligen!!!!!!!!!!!!!!!
Sist kvar 15.45... jobbar inga andra föräldrar i ditt kvarter. Jag bor granne med ett dagis i vårt villakvarter och där är det då alltid barn kvar vid 17-17.30, så inte ska du ha dåligt samvete för nåt sånt. Att bli hämtad kvart i fyra är ju tidigt ju =)
men det är inte alltid dåligt o va sista barnet kvar heller! Tyckte inte jag iallafall. Då kunde man få göra annat mysigt kul som inte de andra barna fick va med på. Tänk så. :)
O tänk att va bra att du har ett rolit jobb! Jag har ju inte själv barn o så, men har en kompis utan jobb men med barn som inte får ha sina barn på förskolan mer än nåra timmar o de vill va där mycke mer...
Du har det ju bäst, har du inte? :)
jag håller med ovanstående talare och tänker också som caroline: jobbar inte de andra föräldrarna i ditt kvarter? kvart i fyra är ju superdupertidigt! på dagiset där jag jobbar finns det kids som är kvar till 18.00. så här ska minsann inte has något dåligt samvete. förresten får barnen som är sist kvar alltid göra massa roliga grejer som de inte får göra när de andra barnen är kvar, som att se på film och äta glass och leka med leksakerna som man inte får leka med annars. så ruf hade det nog hur fint som helst :)
Jag håller med alla föregående. Rufus har det SÅÅÅ bra, för han har föräldrar som älskar honom. Mer behövs nästan inte, för då vet man att ens föräldrar gör så gott de kan. Och det ÄR tidigt med 15.45. När jag jobbar på fritids så har sista barnet det dessutom mysigast. Så det så.
Sådär är det på min lillemans dagis också. De har FEM avdelningar och slutar man typ fyra så är det ändå helt nedsläckt och bara ens egen unge kvar i nåt hörn, smygfikandes med en glad dagisfröken som för en gångs skull har TID så inte f*n ska man ha dåligt samvete för det. Men man kan ju undra vad folk arbetar med egentligen?
Mitt barns kläder är faktiskt namnade. Ibland är de namnade två-tre gånger till och med. Olika namn, överstrukna och ersatta med nya andrahandsägare. Personalen lyckas träffa rätt för det mesta ändå. Det kanske helt enkelt är så att kläderna med flest namn, oavsett vilka, är våra.
Jag skulle älska att vara sista barnet på dagis. Verkar sjukt mysigt, ju! Och vad gäller de prydligt ihopvikta kläderna i garderoben så behöver du inte oroa dig, fattar du väl. Jag kommer ju på besök om ett par veckor bara och efter det ska du se att de stökiga garderoberna är ett minne blott! För både morsor och kids. Lita på mig! Rufus har världens bästa föräldrar, alla kategorier, det vet ju alla. Och skulle ni nångång tappa greppet, så har han ju en plan B att luta sig mot.. Visst?
Jag har dåligt samvete nästan varje dag över att jag inte räcker till. Och så jämför jag mig med de andra präktiga föräldrarna i området och tycker att vi har kaos och jobbiga ungar och ingen koll. Men så började jag läsa Mindfulness för föräldrar (som jag först avfärdade som flum) och nu är jag hur lugn som helst. Det gäller att lista ut vilken tyo av förälder man är och vill vara och sluta jämföra sig med andra hela tiden. Jag tipsar faktiskt om denna bok, den gjorde mig lugnare.
Tack för en underbar blogg. Gillar dig skarpt, Lisa.
Kram Anna (moder till en sexåring, en på tre och ett halvt och två tvillingpojkar på tre månader)
Gudars... namnlappar. Blä! Ta en penna och skriv med istället. Nog för att man kan glömma då med. Ähum...
Såååå jag känner igen mig! Onda samvetet flödar. That's life I guess...
Skicka en kommentar