Idag har jag gjort mitt livs första stressade hemfärd från jobbet för att hinna i tid till hämtningen på dagis. Kändes stort! I mitt huvud inför hämtningen såg jag tydligt hur Rufus skulle komma springande mot mig i motljuset, slänga sig runt halsen på mig och pussa mig i hela ansiktet och säga å mamma! Eller så. I verkligheten bröt han ihop så fort han fick se mig och grät i en kvart. Jaja. Vi får väl fler tillfällen att öva oss.
5 kommentarer:
A fifan. de är värsta hearbreakers de där små ettochetthalvtorna.
Snart vill han inte ens gå hem, då gråter man väl själv en kvart...
du e inte ensam. här e d en till som gråter vid både hämtning och lämning. hur kul som helst! jag menar, hur många gånger ska ens mammahjärta behöva gå sönder?!?!
Men det är bara ett bevis på att han har saknat dig så mycket! Och så kommer han på att han har varit själv hela dan utan er!!!
T började alltid gråta när grann mamman lämnade sina barn en stund efter mig och så sa hon sin ramsa:
Mamma jobba, pappa jobba, Tilda dadis, uäh!!!
I know! What's up med gråtandet när man hämtar? Borde inte mitt lilla troll bli lyckligt och glatt över att se mig? Närå, stora niagarafallet av krokodiltårar deluxe drar igång och så har man en liten apunge fastsnörd om halsen.
De har det inte lätt de små liven. Mammorna alltså.
Åh, vad jag känner igen mig. Jag har hämtningen på min lott (eftersom jag börjar jobba långt innan dagis öppnar) och trodde att det var vinstlotten, men jag vet inte jag. Det är som att insikten om att man varit övergiven kommer över de små liven när man hämtar dem. PLUS att alla andra små barn vars föräldrar inte kommit ännu, klänger längs bena på en. Trauma!
Dessutom har jag alltid tyckt att det var jobbigt med kollegor som inte kan göra färdigt jätteviktiga jobb på grund av dagishämtning.. nu får jag äta upp det minsann!!
Skicka en kommentar