Rufus och jag tittade på Babar idag. Visste ni att Babars mamma blev skjuten av en jägare när Babar var typ skitliten? Att hon segnade ner i djungeln framför Babars ögon och att han grät och skrek efter henne länge, länge efteråt?Jag hade glömt.
Nu kommer jag ihåg.
Vi stängde av filmen efter en kvart, för Rufus tyckte inte det var så kul att jag lipade så han blev blöt i håret.
11 kommentarer:
Det är ett riktigt hemsk avsnitt. Censur används i familjen O...
Men oj, vilket sammanträffande - jag satte själv pâ denna till min 19-mânaders Lilla precis nu i helgen - inte ont anandes skjöt jag in den Babar DVD jag fick med mig hem hit i somras. Och gjorde snabbt samma konstaterande: Men jösse namn sâ sorgligt! Inte nog med att mamman skjuts - sen följer hela tio minuts frekvensen när han letar efter andra levande varelser och, ensam, râkar ut för den ena katastrofen och förskjutelsen efter den andra. Nej hu, sa jag, och satte snabbt i Barbapapa...
Buuhuuu åååhh Babaaaar! Vad ledsen jag blev nu.
Låt då inte Rufus nånsin se filmen som på engelska heter (tror jag) the Bear, gjord av en fransman tror jag, där en grizzly cubs mamma blir dödad och den lilla björnen får överleva i vildmarken alldeles själv. Den är helt utan mänskligt språk, bara djurläten, men så vuxen jag var lipade jag precis som du Lisa! Enormt imponerande filmning o iscensättning iallafall. Man kan kolla snuttar på YouTube med björnungen och en cougar...
Ja usch. Dvd-omslaget med fick även mig att tro att filmen är helt safe. En film man kan städa till. Men icke.
Numera (kanske fyra år efter första titten) vill mina barn se den ibland. "Vi vill se den där mamman dör", säger de, och jag väljer att tro att de inte fantiserar kring min död.
Sortera bort Bambi och Micke och Molle direkt! Däremot kan jag tipsa om Lilla spöket Laban! Lite lagom läskigt (min 16-månders blir av någon anledning bara rädd en gång och det är när Laban misslyckas att skrämma kungen och istället ha sönder en lampa. Min 16-månaders tycker mycket om lampor.) och väldigt spännande!
Jag spolar alltid fram så vi slipper det där sorgliga... Däremot ledde utflykten där Babars son nästan drunknar till allvarliga diskussioner om livet med min lillle treåring!
Dumbo är också fruktansvärt sorglig eftersom mamman hamnar i den där vagnen. Den grät jag till senast jag såg den. Babar låter allt för läskig för mig.
Huva, jag var runt 5 år när jag såg den där scenen för första gången och kan till idag (jag är 24) känna ångesten som jag kände då. Ryser i hela kroppen. :(
tack för varningen! jag är så gråtmildnuförtiden att jag inte ens kan tänka på Bambis mamma utan att börja snyfta,
Argh, Babar! Imperalistisk dynga!! Jag blir riktigt politiskt _aggressiv_ när jag läser böckerna för min söta lilla son som mest tycker att det är roligt att elefanterna har kläder på sig. *kräk* Nicke Nyfiken klarar sig bara lite bättre tack vare att apan är så söt.
Jag försöker se böckerna som tidstypiska dokument och le åt det precis som jag försöker le åt att pottan i en av hans bebisböcker har ett "bälte" på sig så att barnet inte skulle resa sig upp. Men om sanningen ska fram får jag kräkkänslor och gåshud. Brr.
Skicka en kommentar