Ey, jag gjorde det! Finally. Jag kom på något BRA med att Rufus vaknar illtidigt på morgonen! Nämligen: Det blir inte stressigt. När vi lämnar honom på dagis vid halv nio har vi redan varit uppe en halv dag och lekt och sett på teve och byggt koja och läst bok och ätit frukost och jiddrat runt med friden vilande över oss. Faktiskt rätt fint, när man väl bänt upp ögonlocken med kofot och insett att man tydligen måste vara vaken den här dagen också.
6 kommentarer:
Rufus är smart! Han har insett hur han kan "tanka" närhet genom att gå upp illtidigt! Så får han tiden med dej innan dagiset, så han inte blir ledsen när du lämnar honom. Förhoppningsvis...
Glöm inte den här perioden när han sen som tonåring aldrig går upp på mornarna. Vilket är bäst, en som skuttar upp glatt och älskar att vara tillsammans med dig, eller en som helst inte vill se röken av dig på förmiddagen?
Mormor verkar mycket klok.
Tänk så bra att du inte behöver slita upp honom .----också.
Ja ni hinner ju med varandra men när somnar du?
Eva H i Tyresö
Det känns ju onekligen lite konstigt när jag som idag blev helt glad att mitt minsta barn(1år 3mån) sov så länge!
Han sov till 5.30...
Annars går den lilla rackarn upp 4.30. Han storebror, nu fyra år, har vid dena ansedda ålder lärt sig sova till 6.30 nästan varje dag. Så det är väl bara att stå ut , stå ut.
Det var efter det här du blev sjuk, va..?
Vill inte på något sätt vara negativ, utan beundrar tillfullo din optimism...är nog bara avundsjuk för att jag aldrig själv har hittat den där kofoten...
Rannevid! Det tog mig 20 månader av tidiga morgnar med nära-döden-känslor och gnäll innan jag fick det här plötsliga (och säkerligen högst tillfälliga) hallelujamomentet. Så... jag vet inte om det finns så hemskt mycket optimism att beundra. Men tack ändå!
Skicka en kommentar