Rufus har ett rätt krångligt namn, tycker han. Hittills har han inte ens vågat sig på att försöka uttala det. Han har lärt sig säga mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, Petter, Maja, Stina, Karin och Erik innan han ens vågat göra ett första försök på Rufus. Men så, idag! Plötsligt pekade han på sig själv och bara: Jejus. JUBEL OCH FANFARER! Tänkte vi först. Men nu, med lite distans till det hela tänker jag mer: Jaha. Så - jag har en sambo vars namn vid en enkel felskrivning i telefonen lätt blir till Gud. Och en son som kallar sig själv för Jesus.
Vart ska det här sluta?
5 kommentarer:
Så tycker han det är kul att leka med biblar..förlåt bilar också.
oahahahaha - och jag fick en jättekul och passade ordverifiering nu: andis
Kompisnamn på den Helige ande förmodar jag ;)
Rufus syssling (Jacob)i Vancouver kallar sej också nåt liknande Jesus...Är det nya släktet profeter kanske?
...min kompis' dotter gillar konsonanten K och bakar in den lite varstans. Som när hon säger namnet på familjens katt, Pysen. Det blir högt och tydligt KUKEN. Sådär bland folk känns nog Jesus mera okej...
Min 3,5-årige Rufus kan fortfarande inte uttala sitt namn rätt. Han säger Jufus.
R verkar vara en svår bokstav.
Skicka en kommentar