Jag fick nyss mejl från min gamla svensklärare från högstadiet. Det var fint. Hon skrev att jag kunde skriva bra redan då, men det minns jag inget av, jag minns mest att vi var rätt hemska mot henne. Hon var nyutbildad och nervös och osäker och vi gick i åttan, och alla som går i åttan är sitt hemskaste jag, det vet man ju sedan gammalt.
En gång drog vi ner alla kartor och overheaddukar vi kunde hitta från taket längst fram i klassrummet, det var säkert tio stycken, man kunde inte ens se whiteboardtavlan där bakom. Sedan la vi en lapp på katedern. "Kartorna måste vädras, MVH städerskan." Svenskaläraren blev jättestressad, för hela hennes planerade lektion byggde på att hon skulle kunna använda sig av whiteboardtavlan och vi skrattade åt hennes stress så hon såg det, vi skrattade och skrattade och skrattade. En vecka senare när vi skulle ha nästa lektion i klassrummet hängde kartorna fortfarande kvar, och katedern var fylld med arga lappar till städerskan från olika lärare som inte kunnat använda tavlan som de tänkt sig.
Ett mycket lyckat trick, tyckte vi då. Ett mycket lyckat trick, tycker jag nu också. Men icke desto mindre var vi hänsynslösa mot henne i tre års tid, och jag tror hon var alltigenom lättad när vi slutade, och nu kan jag inte sluta tänka: Respekt åt alla som jobbar med högstadieelever, alltså. Vilka hjältar de är ändå.
8 kommentarer:
Alla lärare är fantastiska, dvs säga de som gør ett bra jobb.
Mer respekt till lärarna vill jag säga!
Håller med om respekten, sannerligen.
Minns alla "skrivardagar" vi hade med vår lärare i svenska. Man packade väskan full av godsaker och sen satt man en hel dag och skrev och skrev och skrev medan man åt m&m, jordnötter och sega nappar, medan man drack Pucko på flaska och pratade med de andra tills läraren (som var borta väldigt långa stunder emellanåt - undras vad det var hon gjorde då och varför vi hade skrivardagar två gånger per termin...?) hyschade på oss. Ibland blev det mer ätet än skrivet, mer pratat än fantiserat. Men kul var det :-)
Själv förstår jag inte varför man utbildar sig till högstadielärare. Det finns inte någon som är sig själv på högstadiet.
Haha men fascinerande att ingen drog upp kartor och duk. Skulle jag ha gjort! /Lärare. :)
Visst var man rätt vidrig i den åldern och inte så rolig att tas med.
Men jag måste säga att det där practical joket var riktigt finurligt och kul ;-)
Jag har fortfarande så fruktansvärt dåligt samvete mot vissa av våra högstadielärare fast jag ändå var en av de snälla som inte gjorde/sa något. Hade det varit jag idag som satt där då så hade jag utan tvekan blivit rosenrasande men då... Åh, skämskudde. Stackars, stackars vår snälla lilla tyskalärare som inte gjort oss något ont annat än att försöka lära oss tyska...
"...och alla som går i åttan är sitt hemskaste jag, det vet man ju sedan gammalt."
Åh så sant! Och fint skrivet också.
Men ibland är de små hemska liven rätt mysiga också - annars skulle vi ju aldrig bli högstadielärare (eller i alla fall inte fortsätta vara det år ut och år in)
/Linda
Skicka en kommentar