"Jag vill veta lite history. Vad du har för utbildning, någon knasig grej man inte trodde om dig, hur du blev journalist och författare. The story liksom."Min mamma säger att jag har sagt att jag har velat bli författare sedan jag var tre äpplen hög ungefär. Det är nog sant. Men å andra sidan ville jag också bli försvarsadvokat i USA när jag var tre äpplen hög, så det säger kanske inte så mycket. Men jag har i alla fall en låda i en hurts hemma i mitt föräldrahem fylld med dikter (på rim), noveller (antingen om hundar eller om hästar eller om olycklig kärlek eller någon story som är extremt tydligt inspirerad av en eller annan Kittybok som jag läst) och annan skit som jag skrivit genom åren. En gång i min ungdoms dagar sökte jag sommarjobb som reporter på den lokala tidningen Smålandsposten och skrev i mitt ansökningsbrev att "jag har ingen utbildning eller något, men jag skriver mycket, dagbok och så". Det är så pinsamt att jag dör lite när jag tänker på det.
Efter gymnasiet i Växjö (samhäll/samhäll) flyttade jag till Uppsala och läste litteraturvetenskap i tre terminer. Sedan åkte jag till Kanada och jobbade på gym. Och till Paris och "läste franska" på Sorbonne. (Läs: Drack vin och hängde med andra svenskar och vågade inte prata någon franska.) Sedan sökte jag till journalisthögskolan i Göteborg, kom in på reservplats, och gick det långa journalistprogrammet, 2,5 år där. Den halvårslånga praktiken gjorde jag på Kamratposten, och ever since then har jag mest skrivit saker som riktar sig till barn och ungdomar. Artiklar och reportage och intervjuböcker och läromedel och nu en ungdomsroman. Det är den absolut finaste målgruppen att skriva för, jag svär. (Och att få intervjua 10-åringar! LYXEN I DET! 10-åringar for president, alla dagar i veckan.)
Nu för tiden (efter 4 år som redaktör på Barnens Bokklubb) ser jag mig själv lite mer som en bokmänniska än som en journalistmänniska, om det nu är olika saker (och det är det kanske). Det känns fint. Jag gillar ju verkligen, verkligen böcker.
Det var väl det.
Eller nej, just det!
Knasig grej som ni inte trodde om mig: Jag har nästan inga knäleder (eller jo, det har jag ju, men mina knäleder works in mysterious ways), och kan böja mitt underben till helt orimliga positioner. Folk skriker i förskräckelse när de ser det ibland. Väldigt bra partytrick.
9 kommentarer:
Hur gick det med sommarjobbet, fick du det?
Nej, herregud, det fick jag verkligen inte! Fast jag fick sommarjobb där sedan, när jag gick på journalisthögskolan.
Hej Lisa :) ville bara berätta att jag (som jag skrivit tidigare) skrev en recension av Det är så logiskt alla fattar utom du (och den var såklart bäst!). Nu har blogg.se lagt upp Just DET inlägget på blogg.se's framsida :) så nu blev det fin reklam för din bok också ;)
Kram
Åh, tackar! Du är fortfarande min idol.
Snubblade in på din blogg nu ikväll och har läst varenda inlägg ner till 13:e juni. Är helt fast! Du skriver ju helt underbart!
Underbaraste ansökningsbrevet ever! Om jag någon gång får ett chefigt jobb och får ett sånt brev ska jag anställa personen på stört!
Kanske är jag lite yrkesskadad (som yogalärare), men jag "uoh (på skånska)akta dina knä!!!" Inte böja hit och dit, bara böja som man ska. Dina knän ska hålla tills du blir tant också ;)
Om du tröttnar på författandet/journalistandet (icke troligt) finns det säkert fortfarande jobb på nämnda gym i Kanada...Men med ett underbart torp, underbar familj, och underbart svenskt sommarväder lär du inte flytta på dej i första taget! Gud har verkligen haft en hand i sommarvädret i år, tror jag.
På jakt efter nya läsvärda bloggar hamnade jag hos dig- HURRAAAA!!!!
Jag skrev historier om vårt marsvin och dagbok också när jag var i 8-års åldern, kan det vara något att ta upp på CV:t? ;)
Skicka en kommentar