Dagens sms-konversation, två systrar emellan:”Minns du våra undulater? Vad hette de? Och hur dog de?”
”Hmm. Jag kände inte de där undulaterna riktigt, jag var för liten. Men spontant skulle jag säga att de hette Bengt och Sara-Lisa. Eller vilka var de, om inte undulaterna? Och smet de inte av sig själva?”
”Nej, herregud, du är ju helt clueless. Bengt och Sara-Lisa var ju guldfiskarna som vi råkade mata ihjäl och sedan begravde i lekparken med ett träkors på graven. "Här vilar Bengt och Sara-Lisa". Jag tror den ena undulaten hette Putte och den andra något annat. Och att mamma tog med dem till skolan så småningom, när vi inte brydde oss om dem längre. Och att de dog fulla av bölder.”
”Iiuuu! Äckligt.”
”Indeed. Hamstern, då?”
”Den klarade sig nog utan bölder. Lite oklart hur den dog, vi hittade honom bara död en dag tror jag. Inte omöjligt att mamma hjälpte honom på traven med gift, jag tror inte att hon älskade honom riktigt. Men han hette väl Tiger iaf?”
”Minns ej, jag älskade honom inte heller riktigt. (Men OBS! Förgiftade honom inte!) Och hur var det, hade vi inte hund också?”
"I över tio år, jo. Brun boxer, mjuka öron, gick in i dörrar och skällde så det lät "error, error, error". Hon fick också bölder på slutet. Ring any bells?"
"Nu när du säger det, så. Henne minns jag faktiskt vagt."
UPPDATERING: Putte och Jenny hette undulaterna! De fick så småningom flytta till Linneryds skola, och dog sedemera en naturlig död i ett hus på landet (fyllda av bölder, men inget mord inblandat).
10 kommentarer:
Hmmm, mycket bølder i den familjen (var det din?)
Nu länkar jag dig i ett inlägg, før du är sjukt bra!
Min sambo hade en nymfparakit när han var liten. Den knackade på fönstret hos hans familj en dag och flyttade helt sonika in. Bodde hos dem några år men bestämde sig sen för att flytta vidare (till någon annan familj kanske).
Min syster smygköpte en dansmus, den smet och mamma såg den när den kom ut ur jordgubbslandet. Mamma trodde det var ett tecken från någon högre makt och min syster fick sin dansmus, med mammas blessing, till sist.
Kommer ihåg när din kära kusin i sexårsåldern kanske, med en kompis lastade in nåra nyfödda hamstrar i en VHS spelare, om nån kommer ihåg vad det var för nåt, och tryckte på play, och dom klämdes till döds...Det slår nästan allt i gruesome department! Nästan t.o.m. Braveheart.
NÄE! Har Steven gjort så? Med flit?!? Och honom är jag släkt med? Iiiiuuu!
Jojomensan, så grymma var dom små liven. Fast dom visste förstås inte att hamsterbebisarna skulle klämmas till döds, dom ville bara se dom springa runt lite grann i VHS-en. Kanske som ett ekorrhjul trodde dom..
Minns du inte lille Joel då som jag fick på min 9 årsdag av morbror Kjelle? Han överlevde i hela 13 år och blev till slut förlamad i benen o fick avlivas, stackaren!!!
Jo, det är ju det som är det underliga, Jenny. JOEL minns jag tydligt. Men mina egna undulater... not so much.
Kanske en opassande fråga, men hur gick det med vhs:en? Hur får man ut döda hamstrar?
Min syster hade en hamster som rymde in bakom diskmaskinen, förmodligen en av rikets första så´na maskiner, för det var redan i början av 60-talet. Den salig hamstern kom aldrig tillbaka och vi hade en ledsen begravning.
Shakespeare, din mans älskade hamster, rymde förstås också, ty så gör hamstrar. Även han fick en tårfylld begravningsceremoni. Men ack, sex månader senare stod han plötsligt upp. Jag kan fortfarande se Shakespeare framför mig, han såg ut som en äkta ångerfull hamster, mager med stora tänder och ögon och med tassarna bedjande framför sig, förmodligen jättehungrig. Nedanför trappan i källaren stod han, och gud vet vilka äventyr han haft där nere. Tänk så man älskar hamstrar och räds möss...
Min granne har en nymfparakit och en hund. Nymfparakiten blir så skräckslagen varje gång hunden börjar skälla (vilket är ofta) att den trillar av pinnen.
Den här historien både roar mig (fatta, en nymfparakti som trillar av pinnen flera gånger om dagen till ett ljud som den rimligtivs borde vant sig vid!) och gör mig ledsen (stackars Boris som har ett så stressande liv!).
Skicka en kommentar