Kodakmoments hela tiden

Har tillbringat orimligt mycket tid de senaste dagarna åt att helt distanslöst tycka att Rufus och hans bästa kompis Stina tillsammans är det GÖLLIGASTE världen någonsin skådat. Det är farao bara en tidsfråga innan kungen kommer hit och ger dem diplom. "VÄRLDENS FINASTE KOMPISAR" kommer det att stå på diplomet. Och så kommer kungen ha skrivit dit sin autograf underst.

Till exempel när Stina går fram till Rufus och klappar honom på kinden och säger "Klappa".
Då dör jag.
Och när Rufus lär sig säga "S-tinaaa" som typ femte ord i livet.
Då dör jag lite till.
Eller när Stina ska säga godnatt och pussar Rufus på munnen, och han pussar tillbaka, med snor och allt, och vinkar.
Då dör jag också.
För att inte tala om när Rufus ligger i sin allra mest nonchalanta pose och glor på film, och Stina kryper upp och lägger sig på honom och vilar lite.
Då lägger jag huvudet på sned och liksom kvider för att det är så gulligt.
Och nu, när Stina har åkt, går Rufus omkring här och ropar på henne, och knackar på hennes sovrumsdörr. "S-tinaaa" säger han, med frågetecken i rösten. "S-tinaaa?"
Å göllegöllegölle, man börjar ju lipa när man ser det. Plötsligt är jag den fånigaste av fåniga mödrar, och jag försöker inte ens lägga band på mig. Det är ju så sabla fint, va! Ihopfösta från födseln, helt utan egen vilja inblandad, och de gillar ju varandra nu, på riktigt. Lyckan i det!