Rufus har fått sitt livs första egna kritor idag, och jag kände redan när jag sa det första gången att jodå, det här! Det kommer jag nog säga en hel del gånger till.
"Inte måla där! Du kan väl måla här? På pappret?" Jo, tjena.
Jag vet inte hur andra ettochetthalvt-åringar funkar, men min funkar i runda slängar så här: "Låt se. Vad var det jag inte fick göra nu igen? Måla på golvet? Klättra på bordet? Kasta boken i huvudet på mamma? Bita pappa i benet? Sno saker ur diskmaskinen och kasta dem överallt? Jaha, allt det. Jamen, då gör jag det, tror jag. Det blir kul." High score i Rufus liv är när man springer efter honom för att fånga in honom och ta ifrån honom saker/lyfta ner honom från saker/säga åt honom saker. Då skrattar han jättejättehögt. Bli jagad, liksom! Roligaste som finns.
Men, men.
Kritorna var i alla fall fina.
Satte liksom lite färg på tillvaron.
Både här och där.
3 kommentarer:
kanske sist i bloggvärlden har jag upptäckt din blogg! oh vad jag gillar den!
åh, jag har inte vågat vår 1,5 åring kritor än..men jag börjar bli sugen :)
Äh, Smurfenlina. Jag tror det är för tidigt, faktiskt. Han äter mest på dem, tycker jag. Som med allting annat.
Skicka en kommentar