Har man ingen familj hemma att prata med kan det hända att man får titta på den fina kvällshimlen tillsammans med sina salt- och pepparkar som ser ut som rådjur. Det går bra det också. Titta så fint, säger jag, och rådjuren bara: verkligen, alltså, verkligen.
Kameran fick förresten stanna hemma.
Där fick de så de teg, raukarna.
8 kommentarer:
Det kunde de gott ha, raukarna! Det borde lära dem att inte stå där och se så malliga ut, lite mer ödmjukhet från de gotländska stenarna skulle inte vara i vägen.
Snygg himmel, man fattar ju att rådjuren håller med.
Hmm, jag har också de där salt- och pepparkaren, men har alltid trott att de är katter. Rosa katter? Inser nu att de inte har någon svans och väldigt långa bakbenen. Rosa siamesiska katter?
Hmm, Sofie. Nu när du säger det. Men jag VILL ju så gärna att de ska vara rådjur! Älska rådjur. Rosa siamesiska rådjurskatter?
Rosa siamesiska rådjurskatter är det ju såklart!
Åh, den där första bilden var bara så vacker. <3
För mig är salt- och pepparkvarnar något man maler med. Sådan malning brukar enligt min erfarenhet gå till som så att man vrider på någon del av kvarnen. Djurvännen i mig undrar nu oroligt om detta betyder att du vrider nacken av rådjuren varje gång du lagar mat?
/Fru Björk
Salt- och pepparKAR, Fru Björk! Helt annan sak. Här vrids inte nacken av några fina rådjur.
Lättad fru Björk gläds sin felläsning och att inte behöva längre planera sin anmälan av Onekligen till Djurens rätt.
Istället fortsätter jag läsa bloggen.
Skicka en kommentar