Vi hade besök på torpet i helgen, och killen i det gästande sällskapet ville (som killar i gästande sällskap nästan alltid vill) gärna kroppsarbeta lite när han nu ändå var på landet.
"Jag kan klippa gräset!" sa han entusiastiskt.
"Fast gräsklipparen är sönder."
"Inga problem!" envisades han. "Jag kan ta den här handgräsklipparen."
"Eh, har du sett gräsmattan? Det är typ en 20 centimeter hög äng. Med mossa. Och kvistar."
"Det är lugnt. Jag tar handgräsklipparen."
"Ooooookej."
Tre timmar senare hade killen i det gästande sällskapet blödande sår i båda händerna, och resten av helgen kunde han inte nudda något utan att kvida av smärta. Han ville gärna ha bandage på såren, men det hade vi inget. Så vi fick vira in hans händer i blöta handdukar för att lindra smärtan istället. Det funkade inte. Han hade ont ändå. Det gick inte ens över när jag erbjöd honom tuffa Batman-plåster.
Verkar vara väldigt plågsam att dras med, den där kroppsarbetardrivkraften från helvetet. Plågsam och liiite, liiite svår att förstå sig på till fullo.
Men jag klagar inte!
Gräsmattan blev fin.
3 kommentarer:
Att ni inte ens kunde erbjuda honom ett par arbetshandskar... Lite svagt kan tyckas. Men det var ju imponerande att han inte gav upp.
Jomen, det gjorde vi ju. Fast efter fem minuter. Och då var det redan kört för handflatorna.
Aha. Ingen skugga på er då. Stackars sate!
Skicka en kommentar