Jamen, hörni, berätta mer nu då hur ni tänker, det är ju faktiskt sjukt intressant det här!Jag har under dagen förstått att det inte var så smidigt att använda mig av orden "ensambarn" och "syskonlös" i ett och samma blogginlägg. Och det är, så här i efterhand, egentligen inte det minsta svårt att förstå varför det är lite upprörande. Att som endabarn (kolla! jag kan ett nytt ord!) jämt bli liiite liiite tyckt synd om för att man inte har några syskon, eller att folk hela tiden utgår från att man längtar efter ett - jamen, så klart! Sjukt irriterande.
Jag tänker att man (vilken skräll, va?) utgår från sig själv i den här frågan (också). Jag har växt upp med två syskon, och kan inte föreställa mig något annat. Syskon = min bästa, bästa grej. Och ja, jag skulle lätt känna mig syskonlös utan dem. Synd om mig skulle det vara också, herregud, jag skulle lipa ögonen ur mig! Men det är ju jag, och det är ju baserat på att jag inte vet något annat. Vore ju urbota korkat av mig att inbilla mig att alla andra känner likadant.
(Snabb gallup vid matbordet för att säkerställa, och nej: Alla andra känner inte likadant. Ensambarnet jag bor med, till exempel. Känner typ tvärtom. Skräll igen!)
Och till råga på allt bloggar Peppe sjukt intressant idag om sin inställning till att i framtiden avla syskon till sin son (NEJ, säger Peppe. Det räcker med ett barn!) och om huruvida det är socialt accepterat eller ej att säga så.
Liksom: Det här är dagen då vi debatterar syskon.
Vem kunde anat?
Tala nu om för tant hur ni tänker kring det här!
Om syskon, syskonlöshet, ensambarn, endabarn och om ni önskar att er egna familj så småningom ska bestå av ett barn eller flera, och varför.
Knoddarna på bilden är jag och mina syskon. Ni ser ju! Happy happy, joy, joy.
34 kommentarer:
Enda barn, ensambarn, solounge whatev. Potato potato kör på du :-)
Men ok jag tänker lite som du, att man såklart utgår ifrån sig själv. Jjälv kan jag (om jag nu skall vara brutalt ärlig) se både för- och nackdelar med att vara ensambarn. Å ena sidan: Har fått all, precis all uppmärksamhet, all pepp, all ork från föräldrar. Å andra sidan, ingen att slåss med, mäta mig mot, förlora mot, samsas med och när mina föräldrar en dag trillar av pinn så skrivs E.et i ensambarn med versal.
Jag är sjukt kluven i frågan om huruvida jag vill ha ett eller flera barn själv, men det lutar åt flera just eftersom jag vill ge mina barn det jag själv inte upplevde på samma sätt som jag har vänner som hade sex systrar och är helt tvärsäkra på att de vill ha ett och endast ett barn.
I slutänden tror jag, eller hoppas, att alla nog är ganska nöjda med hur det blev för dem. Det är ju sällan så att man önskr bort någon son finns, elelr önskar dit någon som inte finns när man är missnöjd utan just sträcker sig efter det där "tänk om det hade varit annorlunda" när man är missnöjd för stunden, just för att det är en så safe lek att leka man riskerar ju inget.
Jag hoppas du förlåter mig för min oredigerade "uppsats" som det blev här, jag tycker också att det är ett intressant ämne och det är är mina högst oredigerade tankar :-)
Åh. Syskon, DEFINITIVT syskon! Och jag utgår givetvis ifrån mig själv... älskar mina syskon. Mina bästisar. Har en tvillingssyster och en två år äldre bror, som jag både har haft och har mycket skoj med! Dessutom perfa med syskon vid diverse födelsedagar, julhelger och annat "familjärt" :)
Så tycker jag.
Än så länge har vi ett barn här i vår egen lilla familj, men både mannen och jag är överens om att vi vill att hon ska få syskon. Om det funkar. Är ju inget man "bestämmer" :p
Här kommer fler sosorterade tankar. Men herregud, var det så känsligt? Jag ärt själv ensambarn (och jag kan inte tänka mig att kalla det för något annat; har sagt så hela livet). Jag vet ju att mina föräldrar gärna hade velat ha fler barn än jag, men att de alltid varit glada över att de över huvud taget fått ett barn.
Jag tycket det minst sagt känns lite krystat att det alltid ska slängas fram argument för att vara ensambarn så som t ex det gamls sltna att "det moinsann inte är någon garanti att man älskar varandra bara för att man är syskon". Det är öiksom inte särskilt intressant eller relevant.
SjJälv är jag oerhört tacksam över att ha fått fyra barn. De älskar varandra, bråkar, men de har en gemenskap och de får en social träning som jag aldrig fick.
Alla blir förhoppningsvis saliga på sin fason. Jag skulle aldrig ifrågasätta någon annans val, men har själv fått många synpunkter på vårt val att skaffa fyra barn (och tätt, dessutom).
Älskar syskon. Mera syskon till folket!
Nämen, ärligt talat, det känns som om det finns en hel massa annat som spelar större roll för ett barns livskvalitet än syskon. Och vem säger att ett styvsyskon, en granne eller en kusin inte kan spela rollen av ett syskon? Familjer kan se ut på en massa sätt.
Men som sagt. Älskar syskon.
Min erfarenhet är att endabarn som är nöjda med det inte upplevt hur det är att ha gamla och sjuka föräldrar.
Fine, det kanske funkar att inte ha någar syskon så länge allt är tipp-topp, men den dag du ensam måste åka genom halva landet för att torka din dementa mamma i rumpan varje helg hade man nog gett rätt mycket för nån att dela det med.
Det är den krassa verkligheten.
Hej! (Och ursäkta, nu har jag en kommentar om något annat än det här inlägget handlade om men om jag kommenterar "rätt" inlägg längre ner kanske du missar kommentaren. Nåja, här kommer det...)
Du undrade på dagisplats. Jag har hoppat in och vikarierat som dagistant på två olika dagis en hel del den senaste tiden. Då har jag märkt att det är sjukt stor skillnad mellan åtminstone dessa två. På det ena dagiset (som jag gillar mycket bättre) har de lyckats skapa lugna och fungerande rutiner och system. Det märks att både barnen och personalen trivs. På det andra stället är det betydligt högre ljudnivå hela tiden. Det kändes för mig som ett enda kaos och inga ordentliga system (det behövs när man har många små barn). Alla var så uppstressade och tvungna att ropa för att höras. På det första dagiset känns det "hemma" och på det andra är det som att befinna sig i någon galen show (lite karikerat men i alla fall).
Dagisplatsen ni fått är säkert bra och att det är så nära er är riktigt lyxigt. Jag rekommenderar ändå att ta er ett besök bara för att få en känsla för stället. Om inga varningsklockor ringer så är allt på sin plats ;)
Längtar intensivt efter att försöka få ett barn till. Både för att 3-åringen ska få ett syskon, och för att jag verkligen vill uppleva resan genom livet med en liten person till! Jag blir 40 i höst, och sambon vill inte ha fler, åtminstone inte just nu... Så diskussionen är het här hemma.
Jag har en halvbror som är 9 år yngre. Helt okej relation, men ingen bästa vän. Men jag har också förlorat min mamma när jag var 23 och innan dess var hon sjuk i 5 år, och vet hur jag upplevde det. Ensamt.
Jag ser fördelar och nackdelar med båda valen, men jag vill ha syskon till henne. Men tror inte att hon får några.
Jag vill att de ska vara två som kan minnas mig när jag inte finns en dag, som kan uppleva saker ihop, som kan trösta varandra och alltid finnas där när det kniper (oavsett relation i vardagen), som kan lära varandra livslektioner på gott och ont.
Men blir hon ett endabarn (bra ord!) så får hon mer tid, mer energi, mer uppmärksamhet. Mer pengar också, haha. Men jag hoppas att hon inte känner för mycket press, att hon kan få vara sig själv.
Svååååårt det här!
SYSKON!
Ursäkta men jag har en tio år äldre syrra som flyttade hemifrån när jag var 4. Det sög. Sen hade jag min kompis med hennes två syskon som alltid hade apkul=avis. Och om man ska vara krass, jag vill ha 3 utifall att nånting händer och det är skitdumt att tänka så men då tänker jag att det iaf finns två kvar som har varann. Egentligen vill jag nog ha fem ungar. :D
alltid syskon. självklart utgår jag ifrån mej själv i den frågan. jag är ensambarn, t o m ENSAMbarn, och det finns inga upsides. jag har längtat mej grön sen jag var fem efter syskon men det kunde jag se mej i månen efter. som vuxen är det ännu värre att inte ha några, särskilt när föräldrarelationerna är halvtaskiga. jag tycker inte heller det ska bli jättekul att vara med om begravningarna ensam (det är säkert ett tag dit, men det är nåt som tynger mej redan nu).
var jag smart som även gifte mej med ett ensambarn till? tål att tänkas på.
vi har två barn själva, och hade gärna velat ha ett till men jag vet inte om jag pallar att spy i nio månader till. det var aldrig nån fråga om, vi är båda helt överens om att det suger att vara utan syskon. kunde jag skulle jag nog skaffa en hel kull... tre eller fyra barn känns lagom. som kompensation eller så :)
Jag har 5 halvsyskon och umgas ordentligt med ett, mina dottrar hatade varandra under tiden de vaxte upp, nu ar de bastisar. Ingen aning om vad som ar bast, men tror att syskon ar bra for barn, de blir iaf inte sa egotrippade - tror jag ...
Jag ser både för och nackdelar med att vara ensambarn, men inte så många nackdelar som syskonbarn tycks tro att det är. Bara för att man inte har syskon betyder inte det med automatik att man sitter hemma ensam och gråter när man inte blir bortskämd av sina föräldrar. Det är nog den allra största fördomen, att man som ensambarn skulle bli bortskämd med prylar..
Min man har ett barn sedan tidigare så för våran (min) del räcker det gott med ett gemensamt. Men visst, skulle jag "råka" bli gravid får vi ta ställning till det då, men fler barn är absolut inget som planeras :)
Men å vad alla är jobbiga. Nej, man har inte roligare med syskon rent automatiskt, nej, man har inte automatiskt tråkigt utan dem. Nej, man blir inte automatiskt egocentriskt utan dem. (dessutom delar man inte automatiskt ansvaret för eventuella hälsoproblem hos föräldrarna; min grannes bror vägrade hjälpa henne med deras mamma, min moster bor i Tyskland och kunde inte hjälpa mamma) Som så många skrev i Peppes blogg är det snarare så att det är de med syskon som blir roffigare och skrikigare för att de måste ta för sig om de ska få något, överrösta en massa andra o.s.v. Jag tycker det verkar oerhört konstigt att konstatera att man kanske egentligen inte vill/orkar ha fler barn men nog borde det pga att det ska vara ett speciellt antal.
Jag personligen tycker: syskon! Har en bror som jag älskar och inte kan tänka mig att vara utan.
Att det går att ha en alldeles utmärkt barndom även som egenbarn är väl dock alldeles självklart.
Men argumentet att "syskon kanske ändå inte bråkar och ett av dem kanske ändå inte hjälper till med föräldrarna när de blir gamla" känns väl ändå lite B, man måste väl ändå utgå ifrån att chansen att barnen får stöd från varandra är större än att de inte får det? Men vill man inte skaffa mer än ett barn är det såklart ens ensak, och många par KAN inte skaffa barn (eller lyckas bara med ett) och naturligtvis innebär inte det en katastrof för barnet, uppväxtmiljö handlar om miljoner mer saker än om man har syskon eller inte.
Men för mig: Helst två, kanske tre, barn.
Som vanligt finns det väl ingen absolut sanning om vad som är bättre, eller viilket lag som vinner (syson eller inte syskon). I teorin skulle jag verkligen vilja se att vår son fick växa upp med syson, men i praktiken känns det inte rätt alls. Paradoxalt nog hoppas jag på att jag ändrar mej och förvandlas till mamman som gillar att vara gravid, som trivs i likpaken och långa tider som hemmamamma, men för tillfället känns det väldigt avlägset.
MIn son är åtta månader och folk runt omkring mig tjatar redan om det här med NÄR syskonet ska komma. Jag blir så sjukt stressad och provocerad, kan min kropp först få läka liksom? Och för det andra är det väl ingens sak att lägga sig i hur många barn jag vill/förväntas/skal ha.
Men, ett syskon känns dock självklart för mig. Jag har själv en fyra år yngre bror och med tiden har syskonbandet bara blivit starkare och jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom.
Däremot är jag övertygad om att man som "ensambarn" skaffar sig lika starka band med andra "ensambarn". Alltså så här, jag har ingen syster men har en tjejkompis som blivit som min "syster". Hon har själv två bröder och vi har skapat ett systerband till varandra som jag kanske aldrig upplevt om jag haft en syster själv.
Gud vad jag svamlar. Vad jag vill säga är att jag tror att det går bra vilket som.
Jag/vi är lyckliga över att vi ens bär på ett barn just nu och hoppas innerligt att det ska gå bra. Någon gång i framtiden så kanske det blir ett syskon, men skulle det inte bli det så har vi nog redan accepterat det faktum.
Dock verkar det här med ensambarn väldigt tabu och känsligt men kan man "bara" få ett barn så är det helt enkelt så.
Jag tänker så här: de endabarn jag känner har alla önskat att de hade ett syskon.
Ingen jag känner som har syskon har önskat att de inte hade det.
Men som sagt, det här är ju bara de jag känner. Och jag har ju dessutom min älskade lillebror så för mig känns det självklart att vilja ha ett barn till.
Jag blir lite irriterad över att människor som INTE är endabarn, eller har fött många barn, verkar tycka/tro att endabarn är ego, själviska och bortskämda. DET har inte med avsaknad av syskon att göra, hävdar jag.
Hur som helst. Jag har en bror (halvbror) som är åtta år äldre. Jag önskar idag att jag hade ett syskon i min ålder. Så jag är def. avis på kompisar osv som har syskon mer i sin ålder som de umgås flitigt med. Jag var dock aldrig avis under uppväxten, då var jag nog snarare glad att jag bara hade min såpas mkt äldre bror.
Eg. vill jag inte ha fler barn än Theo, men jag vill att han ska ha ett syskon. Svårt att resonera då, men förhoppningsvis vinner hjärtat över hjärnan i det här fallet. Jag vill att han ska ha någon att dela ALLT med. Glädje och sorg.
Jag har en bror och en syster och skulle inte för allt smör i småland (eller något annat heller) vilja vara utan dem. Känner som du där, det är det bästa!
Jag har också en son och en dotter och även om dem just nu, 12 och 14 år ga inte riktigt fattar glädjen i att ha syskon så kommer det tids nog. Inte nog med att man har sina syskon i ur och skur hela livet men kan dessutom dela "bördan" av gamla föräldrar sedan när den tiden kommer, med dem.
Jag var ensambarn till jag var tio ungefär, då jag fick en bonusbror. Det var ungefär det bästa som hade hänt mig tyckte jag. Senare fick jag även en liten halvbror. Jag har ju upplevt båda sidor kan man säga, och kan definitvt säga - syskon, ja tack! :)
Syskon är ofta livets längsta relation som i de flesta fall finns med dig hela livet. Jag har alltid alltid saknat syskon - någon att liera sig med när man var ett barn mot två vuxnna och någon som man kan spegla sig i eller blir speglad i under uppväxten, någon som delar ansvar när föräldrar blir gamla.
Så att se samspelet mellan mina tonårsbarn gör mig lycklig. Jag gjorde iaf en sak rätt, de fick varandra.
Michaela
För att inte prata om det här med att räknas som familj först då man har skaffat barn tillsammans. Om man inte _vill_ skaffa barn då? Blir man aldrig en familj?
hursom tycker inte "ensambarn" om när "icke-ensambarn" tycker synd om dem.
Jag ÄÄÄLSKAR mina syskon och dina!! Skulle aldrig vilja vara utan någon av er. Och jag tycker det är underbart att som vuxen ha flera syskon att dela glädje och sorg med. Så jag röstar för syskon till Rufus!! Svårgissat, eller hur?
Klart man utgår ifrån sig själv. Vi är fyra syskon och jag har alltid trivts med det. Hade själv tänkt mig fyra barn, men så föddes första (och hittills enda) barnet med ett mycket ovilligt kejsarsnitt och då tänkte jag att tre barn kanske duger, ifall de andra också skulle bli tvungna att födas med snitt.
Min man råkar dock vara av åsikten att vi inte ska ha fler barn alls. Det tycker jag är fruktansvärt, mot barnet. Kommer själv bli föräldralös innan jag blir 30 och då kommer mina syskon vara den enda nära släkt jag har. Jag tycker helt enkelt det är viktigt att ha lite jämnåriga släktingar att dela livet med. (Har en enda kusin som är 23 år yngre). Det kan inte heller, som ensambarn, vara lätt att se sina föräldrar bli gamla utan att ha någon att dela den sorgen med. Man kan såklart tänka att ensambarnet har hunnit skaffa egen familj som han/hon kan dela sorgen med, men i en värld där relationer avslutas lika snabbt som de påbörjas tror jag att blodsband blir allt viktigare.
Oj, för mig är det självklart med syskon. Jag vill inte att mitt barn ska vara utan syskon men jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det ¨på att jag alltid velat ha minst fyra barn, gärna fler...
Sonen är nu drygt fyra år och har fortfarande inget syskon. Runtomkring oss börjar frågorna hagla, när kommer nästa? Sonen frågar, när ska jag bli storebror?
Men, jag tror att vilket som är bra. Det viktiga är att det känns rätt för dig. Det är trots allt du som ska finnas där för dina barn...
Jag har en galet tight relation till mina båda systrar och skulle känna mig som ingenting om jag blev av med dem (HEMSKA tanke!!). Jag är fullt övertygad om att syskonskap är den allra mest lärorika och viktiga och till viss del mest kärleksfulla relationen man har i livet. Jag är säker på att de allra, allra flesta mår väldigt bra av att dela uppväxten med ett syskon eller fler.
MEN!
Jag har en dotter nu som är snart 2 år. Jag är långt, långt ifrån att vilja ha fler barn. Jag tror inte på att "skaffa" syskon till barnen just bara för att barnet ska få syskon. SÅ viktigt är det inte! Man ska vilja ha fler barn för just den sakens skull. Man ska vilja uppleva resan man får med ett barn flera gånger. Man ska känna att man har utrymme i livet för fler barn. Man ska helt enkelt vilja ha fler barn, man ska INTE vilja ha ett syskon till sitt redan existerande barn.
Jag får ofta höra att det är egoistiskt av mig att inte vilja ge min dotter ett syskon. Men vad är det inte att sätta ett barn till världen, vars syfte är att vara syskon till storasyster?!?!?
Vi får vänta och se vad tiden ger vid handen. Kanske jag kommer att börja längta efter ett barn till. Kanske inte. Men kommer inte att sätta ett barn till världen bara för att min dotter ska få ett syskon, det är då ett som är säkert!
Och jag är endabarn och saknade aldrig syskon. Alla kompisar ville alltid vara hos mig och leka eftersom jag inte hade efterhängsna småsyskon hemma. ;-)
Däremot saknar jag syskon nu, eller snarare någon som kan verifiera min barndom. Fast det där är också knepigt har jag förstått (vi är alla ensamma i vår upplevelse) och det finns syskon som har två helt skilda uppfattningar om hur det 'egentligen var'.
Min personliga gallup ger vid handen att det är vänner med många syskon som önskar sig själva få barn (max 2), samt att det är ca 50/50 på dom som har bra relation till sina syskon och dom som inte har det.
Vi har två barn, tätt. Oplanerat så. Blir dessa två, och allt fokus på dom.
Känsligt ämne tydligen! Som din mamma Lena (min syster) säger, jag älskar mina systrar och mina barn. En egen son och två bonusbarn. Fast den egna sonen var så pass mycket yngre att det var nästan som att vara endabarn. Och jag skulle tro att det hade varit nyttigare för honom att ha nån att dela vardagen med. Han blev van vid att vara i centrum och det är liksom ingen realistisk bild av livet...Nu är sonen pappa till ett barn, och jag hoppas att det blir fler, fast som sagt, det ska vara av rätt anledning! För att föräldrarna älskar varann och vill ha fler barn, OCH ett syskon till den existerande prinsen!
Skulle faktiskt aldrig komma på tanken att bara skaffa ett barn om jag har ett val. Nu hade jag ju det och har två barn och mindre än så var liksom inte ett alternativ.
Själv växte jag upp med en syster och hade inte velat ha det på något annat sätt. Syskon är så otroligt viktigt, tycker jag.
De ensambarn som jag känner vill inte bara ha ett barn. De med syskon vill inte heller bara ha ett barn. Jag förstår precis.
Däremot tycker jag att det måste vara helt upp till varje familj ifall man vill ha ett eller nio barn, det är ju jättemärkligt att andra lägger värderingar i det eller ifrågasätter?
Som alla andra utgår jag också från mig själv. Har växt upp i en splittrad familj där föräldrarna, helt ärligt, varit en besvikelse, vilket jag tror att föräldrar ofta är; svårt att vara perfekt och det som ens egna föräldrar gjorde "fel" vill man gärna själv göra bättre, men man kan aldrig göra ALLT.
Jag stod aldrig min bror särskilt nära när vi var små/tonåringar men ju äldre jag blir, desto viktigare blir han för mig. På listan personer-jag-skulle-donera-en-tarmslinga-till står han definitivt överst. Därför vill jag gärna att min Bulle i ugnen ska få syskon, för jag som blivande förälder räknar med att på ett eller annat plan, liksom de flesta andra föräldrar, göra mina barn lite besvikna.
Syskon! Definitivt!
Inte bara för sällskapets skull (för det är inte säkert att man vill elka ihop bara för att man är syskon), men jag tror att det är nyttigt också. Man får ta ett annat slags ansvar och lär sig att dela med sig och att hjälpa varandra. Jag har 3 systrar och vi är ganska olika och inta alltid sams, men jag skulle aldrig vilja vara utan dem! Men jag har fullt normala välanpassade ensambarn-vänner också, och dessutom skulle man kanske få lite ensam mamma- och pappatid ibland. Det kan jag sakna.
Vare sig man har noll eller femton barn/syskon kan det jobbigaste vara folk som har ett okontrollerbart behov av att tycka SYND om andra. The tyck synd om syndrome.
Tyck aldrig synd om någon om hon inte har bett om det, skriftligen i tre exemplar.
Samuel Kabue, synskadad:
"Pity has the dynamic that the one to whom it is shown is considered not only in a worse situation than the one who shows pity, but also considered inferior."
När jag var liten ville jag ha en storebror men fick aldrig en sådan. Längtan efter en storebror försvann när jag växte upp.
Och nej, det är inte synd om mig för att jag är ensambarn. Och trots att mina föräldrar är gamla och skröpliga nu så saknar jag inte syskon.
Jag är otroligt bortskämd med uppmärksamhet och tid av mina föräldrar. Konstigt nog så tror de flesta som träffar mig att jag har många syskon, så jag uppfattas inte av andra som ett bortskämt ensambarn. Men det är jag!
Skicka en kommentar