Mest tänker jag på kvällarna, när Rufus var helt nykläckt. Hur jag satt i soffan och verkligen inte ville gå och lägga mig, för att jag var RÄDD FÖR NATTEN, jamen ni hör. Jag satt i soffan, var rädd för natten, för jag visste att jag ändå inte skulle få sova, och det där med att vakna hela tiden i mörkret, när alla andra sov vidare, det var otäckt, och kändes mycket bättre om man aldrig gick och la sig, utan bara satt där i soffan, vaken. Och låtsades att det var dag. Man vill ju bara gå tillbaka i tiden och klappa sig själv på huvudet när man tänker på det. ”Din gamla stolla” kunde man till exempel säga. ”Gå och lägg dig.”
Det är så mycket enklare nu, allting.
För de må vara gölliga, de där spädisarna, men man blir stollig av dem.
Kom inte och säg något annat.
4 kommentarer:
klappa mig lite nu är du snäll! behöver..
Klapp, klapp, klapp Josefin! Det går över.
Åh, precis så där var det ju...
Inte lönt att somna för man skulle ändå bli väckt.
Usch... Tack och lov går det över!!
Massor av klapp till Josefin!
PRECIS så var det! Gäller att påminna mig själv om det nu inför nästa barn, så man åtminstone gör ett misstag mindre.
Problemet just nu är att 21 månader senare så är det den lilla pojken som är rädd för natten. Vill inte somna, för då blir han ju ensam. När han väl somnat trots allt, så vaknar han då och då på natten för att kolla så vi verkligen är där. "Pappa?!" "Mamma?!" ropar han och känner efter, vilket resulterar i att hans små fingrar petar oss i ögon och näsor.
Ååh, hur länge ska det hålla på?!
Skicka en kommentar