Det skulle bli en stilla (well, well) middag hemma med två vänner och deras barn.
Och det började rätt bra. Maten serverades. Alla satt ner. Konversationen flöt.
Sedan klättrade Rufus upp i soffan, vidare upp på ryggstödet, och slängde sig ner på golvet på andra sidan med huvudet före.
Det gjorde ont, sa han.
Väldigt högt.
I en timme efteråt.
Så mycket för den stilla middagen!
Nu sover barnet med bulan från helvetet i pannan, och vi har blivit satta av sjukvårdsupplysningen på att gå in och kittla honom under fötterna en gång i halvtimmen för att kontrollera att han reagerar som han ska.
Mina nerver.
5 kommentarer:
Hujedamej! Jag minns inte att ettåringar var så här äventyrliga, men det är dom. Lil'Bro har redan blivit ihoplimmad TVÅ gånger och nära en gång.
Men herregud!!! Var var jag när detta hände?? Jag vill också trösta. krama och pussa honom tusen gånger från mig.
Usch och fy! Varit där och vill inte vara med igen. Lycka till och pussa lilleman.
Min niomånader gamla dotter fick för sig att klättra ur sin spjälsäng häromdagen och landade naturligtvis på sitt lilla huvud, så jag förstår känslan till 100%. Varför längtar man, när de är små och ligger still, på att de ska börja röra på sig? :o)
Skicka en kommentar