Rufus och jag har haft en playdate i lekparken idag. Jag har inte haft så många playdates med Rufus i lekparken sedan han blev mobil och festlig att leka med på riktigt, för jag har visst jobbat på dagarna. Så det kändes stort! I två timmar ägnade vi (mest Rufus) oss åt att gräva i sand, kasta sand, äta sand, åka kana, tulta runt, gunga, gräva i sand, kasta sand, äta sand, åka kana, tulta runt, gunga, gräva i sand, kas... ja, ni fattar.Det var svinmycket folk i lekparken.
Först var vi jätterädda, både Rufus och jag.
Sedan tinade Rufus upp och acklimatiserade sig.
Det gjorde inte jag.
Jag är ganska rädd för lekparker, har jag insett.
Inte för de tusen och ett barnens skull, för barnen kan jag ta.
Men föräldrarna!
Föräldrarna skrämmer verkligen skiten ur mig.
I samlad trupp står de där och ser snygga och trendiga ut vid gungorna och vrålar festliga grejer varje gång deras unge svischar mot dem. "KILLEKILLEKILL" gastar de så barnen kiknar av skratt. "NU TAAAAR JAG DIG!"
Mycket otäckt.
Själv är jag varken snygg, trendig eller speciellt bekväm med att vråla inför folk.
Jag puttar bara på gungan, petar lite på Rufus och viskar generat. "Killekill, Rufus!" säger jag. "Killekillekillekill!"
Och jag ser ju hur de andra föräldrarna tittar på mig, och granskar mig uppifrån och ner.
"Jaha" tänker de. "Vi har fått en lekparksloser på halsen."
Hur funkar det här egentligen?
Det undrar jag nu, yo.
Lär man sig vråla inför folk i takt med att barnen växer?
Eller är man once a lekparksloser, always a lekparksloser?
Svar till:
ängslig_80
6 kommentarer:
ameh i knoooow! Det var så skönt igår att jag och i var ensamma på lekplatsen, i typ 3 min. Då kom nautrlisch supersnyggaste familjen. Precis när de äntrar platsen är vi självklart halva vägen upp i en rutschkana. HOW THE HELL skulle jag klara mig ur detta med hedern i behåll? Jag fick sätta ungen i rutschkanan, hålla honom i handen och lite snyggt gå med honom ner (vilket var svårt eftersom det var lekplats trappa/stege)men vill ju att det ska se säkert ut samtidigt som ungen ska få liite fart.
Hemskt pinsamt.
Kära ängslig_80, man är ingen loser för att man inte beter sig som ett vilddjur. Man fortsätter vara sig själv och är coolast på lekplatsen. Rädslan överkommer man genom övning inte genom höga skrik! Av egen erfarenhet VET jag att ungar inte skäms över sina tystlåtna päron men däremot finns det en och annan unge som velat döda sin mor/far alternativt sig själv av skam för att de aldrig kan hålla tyst. Så fortsätt bara som du börjat. Kloka människor tar efter och du har blivit ett föredöme! På-at igen bara!
Lisa, det inlägget låter som en otroligt bra grund till en bilderbokstext! Jag riktigt hör en Lindenbaumsk ton i detta ...
:-D så hög igenkänningsfaktor. Men, trots att både Den hemska tvillingen och Magica har rätt så kände åtminstone inte jag mig någonsin bekväm i lekparken. Men så tycker jag det är fruktansvärt tråkigt också.
Men skriv för sjutton en sån bok, en bilderbok för vuxna... eh om lekparksrädda mammor/pappor menar jag.
för det första är du ju snygg, och rätt så trendig tycker jag nog. och för det andra. ja man lär sig. själv har blivit skittöntig och precis som alla andra. kanske lite mer "nä jag orkar inte ni får leka själva" för varje barn.. men tvärtemot vad du verkar tycka så tycker inte jag att man är särskilt cool när man skriker och vrålar och fjantar sig. (eller kan jag läsa en viss sådan åsikt mellan raderna här??:) mer att man inte bryr sig om vad andra tycker längre för man är så himla förprogrammerad. man är inte så ängslig heller. bla bla puss
så himla bra!! skrivet alltså.
är själv inte förälder men kan känna igen mej så starkt - som hundägare eller bara som människa. Känslan av att alla andra har läst en hemlig instruktionsbok. Jag just nu mest en storstadslooser och konsertlooser.
Skicka en kommentar