Inte för att jag vill vara dömande eller så, men alltså, vad är det för FEL I HUVUDET på de som cyklar till jobbet i det här vädret?Jag har sett tre idag. Än slank de hit, och än slank de dit, och än slank de ner i diket, (fast det såg jag inte, jag bara utgår ifrån det).
Jag undrar, jag. Vaknar de upp på morgonen, tittar ut och tänker: "Får se nu. Man kan inte köra buss, tåg, tunnelbana, spårvagn, bil, flygplan, helikopter eller båt pga snökaos. Då tar jag cykeln!"
Fel i huvudet, det säger jag er.
10 kommentarer:
Äsch! Jag tänker cykla. Det känns tryggt att kunna hålla fast sig i något i "snökaoset".
Amen, så här är det: Det är lika trixigt och knixigt att gå som att cykla och då väljer man helt enkelt det torraste, snabbaste och kanske mest spännande transportsättet trots allt. Det är min förklaring men jag har också lite fel i huvudet.
/Cyklisten
Ja, det är ju inte lätt för oss med fel i huvudet att förklara vad vi har för fel.
Jag är inte kompatibel med buss.
Orkar inte skotta fram bilen.
Hatar att gå.
Så jag cyklar.
Och svär.
Jag vågar bara cykla mellan... säg maj och september. Allt annat känns som självmord. Jag vågar inte ens cykla om det är för mycket grus ute. Fy, tänk att halka på cykel. Vill man ju inte.
Cykel i ishalka = 1) träning för balanssinnet, och 2) vardagsspänning!
Cykel är bäst. Cykel är HARDCORE. Alla andra transportsätt är för veka amatörer.
Snabbare än att gå, billigare än allt annat, bra träning, frisk luft och inga större risker om man tar det lagom lugnt.
Varför välja bort?
Jag såg en med skidor och stavar. På perrongen vid Sandsborg. Jag undrar varför han ville ta t-banan. Han hade väl ändå det bästa färdmedlet i näven?!
Såg en liten kille på dagisgården som hade skidglasögen på sig, rätt smart egentligen!!
haha! så jäkla kul - jag tänker EXAKT likadant! vad är det för fel? jäkla mongon. men eh... nu har jag ju skaffat en kille som är alldeles för hurtig och cyklar varenda jäkla dag. så jag får väl gilla mongona ändå.
Inte mer än rätt att cykla, måste ju trotsa vintern på något sätt. Eller så är det uppsalastudenten som lever kvar i mig.
Skicka en kommentar