Med tanke på fiaskot vid tiomånaderskontrollen är det med stor tillfredsställelse jag kan meddela att Rufus ettårsdito gick desto bättre. Nu var jag ju i och för sig inte på plats själv, men spelar roll, jag kan ändå se exakt för mitt inre hur det gick till.
BVC-tant: - Jaha, hur är det nu då? Har Rufus tagit några små steg än?
Gustav: - Jaha då! Han g...
BVC-tant: - Ja, för det är inte alls ovanligt att de inte har det än i den här åldern. Inte alls onormalt om de inte kan, alltså. Gå, menar jag.
Gustav: - Jo men, han kan!
BVC-tant: - Det kan han?
Gustav: - JAHA DÅ!
BVC-tant (högt): - Mmm.
BVC-tant (tyst för sig själv): - Eller hur.
Hade det varit fråga om tiomånaderskontrollen i det här läget så hade väl Rufus försökt motbevisa sin far och suttit och tjurat i knät och vägrat röra på sig som vilken annan underbegåvad unge som helst vid den här tidpunkten. Men icke så på ettårskontrollen! Istället skuttade mirakelbarnet raskt ner på golvet, gjorde några upphopp, joggade smidigt bort till leksakshörnan, böjde sig ner (med perfekt balans), plockade upp en leksak, vände sig mot BVC-tanten och sa: Titta!
REVANSCHEN!
4 kommentarer:
hihi det är rätt rufus, bara på dem - de dära bvc-tanterna!
That´s my boy!
Heja - där satt den!//Anna
Härligt!
Jag är inte så förtjust i bvc, känns som att de har så konstiga idéer om hur allt ska vara, och min dotter är ingen textbookbaby. Hemma är hon det, men där, nej, inte direkt.
Tack för en bra blogg!
Skicka en kommentar