Gott nytt år!

Bring on alla (fyra) gäster, jag vill ha champagne nu!

Det är inte jag det är du

Målar naglarna med nyårsfestligt lack från Dior och ställer mig livets stora fråga:
Är det mig eller Dior det är fel på?
Snyggt blir det i alla fall inte.

Gott whatever

När slutar man säga god fortsättning och går över till gott slut?
Och när slutar man säga gott slut och börjar skråla gott nytt?
Och hur länge är det egentligen okej att gå omkring och önska gott nytt?
Ända fram till påska, eller?
Fattar inte.

Anyhow. Som den mycket trötta varelse jag nu en gång är tänker jag sova, innan klockan slår nio. En sak har jag fattat nämligen: Det är kutym att vara uppe längre än till tolvslaget på självaste nyårsafton. Det är det.

Alla dagar i veckan

Säg mig, hur många dagar i veckan är det egentligen rimligt att man äter sushi till lunch? Jag tänker sju. Minst. Så här efter en julhelg - kanske ännu fler. But then again, det är ju det här med att veckan bara har sju luncher att spela på. Det ställer ju till det en del. Kanske kan man äta sushi till middag också? Då blir det fjorton. Det låter ganska lagom.

Året som gick

Årets långsammaste: Den där bebisen som aaaaldrig verkade vilja komma ut.

Årets ondaste: Det där dygnet när den där bebisen till slut ändå bestämde sig för att det var dags.

Årets bästa bästa bästa: Den där bebisen. Punkt.

Årets tjatigaste: Jag, obviously.

Årets finaste: Att bröllopen och barnen och förlovningarna stod som spön i backen vart jag än vände mig.

Årets bok: Jag har inte läst så många, men jag har skrivit en. Och det känns ju rätt stort ändå.

Årets teve: Cityakuten. Jag vet inte hur jag tänkte när jag bestämde mig för att se om alla avsnitten från början, men det gör jag i alla fall. Är nu på fjärde säsongen och är så Carterifierad man kan bli.

Årets pryl: Ameh, iPhonen, of course!

Årets musikbesatthet: Att lista 00-talets hundra bästa låtar. SÅ. JÄVLA. SVÅRT.

Årets tidning: Vi Läser.

Årets accessoar: Många snygga svarta ringar under ögonen, några kräkfläckar på kläderna och så lite håravfall på det. Joråsåatte. Jag har varit snigg nästan varje dag.

Årets bästa beslut: Att dela lika på föräldraledigheten. HOW I LOVE att jobba och vara den som kommer hem och inte kan bebisrutinerna längre. LOVE!

Årets vill ha: Vita brädgolv. Mmm… vita brädgolv.

Årets känsla: Obalanserad, trött som satan och orimligt full av kärlek.

Herman är hungrig

En annan sak jag också fick i jul var Herman. Herman är en surdeg. Emedan jag gillar att få saker blev jag givetvis glad för Herman, men det ska ändå sägas: Surdegar skrämmer skiten ur mig. En levande grej i en burk, som ska matas och skötas om för att inte dö. Levereras nu också: Med namn! ANSVARET!

Jag ser på Herman som en tamagotchi, fast med skräckfilmstouch. Rätt som det är när man ligger och sover skönhetssömnen kommer han väl krälande och vill bli matad. "Feed me!" kommer han att väsa. "Feeeeed me!" Och lyder man inte på direkten så sätter han yxan i ryggen på en.

Sådant har man ju hört om.

Om det här med att få saker

Bland många andra saker som är bäst med julen (sovmorgnarna! knäcken! friden! festen!) så uppskattar jag också väldigt mycket det här med att FÅ saker av folk. Mmm... få. Minst lika kul som att ge, allt annat är ljug. Nu sitter jag till exempel här och tittar förtjust på mina nya praktiska tillskott i hemmet.

Favorit 1 just nu: Skohyllan, som kanske SER UT som en tallrikshylla, men som faktiskt är anpassad för skor. Man gillar ju skor. Och förvaring. Det gör man ju.

Favorit 2 just nu: Lampan i köket. Man gillar ju lampor. Och ljus. Det gör man ju.

Bubblare: Resan till Berlin som jag listigt nog gav till min kille. Man gillar ju min kille. Speciellt när man får följa med honom till Berlin. Det gör man ju.

Dagens hat

Snömodd!
Varför finns det?
Och mer specifikt: Varför finns det snömodd på vägarna där jag ska köra?
Det är sju-hu-hu-ukt obehagligt att byta fil på E4an när snömoddet är i farten.
Jag säger: Avskaffa skiten.

/Hemma hel trots allt

Julkyssar åt alla!

Ett livstecken

Julfirandet hittills: Två glada tummar upp (jag vet, det börjar bli tjatigt det här himla tummandet, men jag kan inte rå för det, det är min nya hejarklacksmentalitet som spökar, den har tagit över totalt) från de småländska skogarna. Naturen har verkligen sett till att dra sitt strå till stacken när det gäller julstämningen i år alltså. Snö, liksom. Vem kunde ana? Mycket nöjd med naturen. Mycket nöjd med jullov. Mycket missnöjd med min egna bloggmoral. Flåt.

Packar du Kjell?

Rolig grej med att döpa sitt barn till ett hundnamn och barnets mjukishund till ett mansnamn: Det är mycket roligare att skriva packningslistor än det brukar vara.

• Overall
• Mockasiner
• Hakklapp
• Välling
• Kjell
• Filt
• Nappar

Jullov!

Man trodde inte det var möjligt, det här med att klämma in en hel veckas arbete på de enda två friska arbetsdagarna man lyckades roffa åt sig, och det var det inte heller, men snudd på, mina vänner! Snudd på!

Nu packar jag väskor och slår in klappar och dricker glögg och imorgon åker vi till Småland. Och med "vi" menar jag: Jag, min iPhone, mitt barn och min kille och alla bloggarna. Ah, friden!

Räddad vare denna kväll (detta liv?)

KOLLA! Den är här nu! Jag har den i min hand*! PRIS SKE LOV och diverse andra kraftuttryck!

*Vilket måste sägas är mycket bra, eftersom min gamla telefon precis tappade knappsatsen.

Glöggbalunsen som uteblev

Ikväll skulle vi ha haft massor av vänner här på glöggbaluns.
Jag hade bakat lussebullar en masse och Gustav hade gjort egen glögg.
Det var tvättade golv och nya ljus i adventsstaken.
Vi snackar pepparkakssnittar, glitter, the whole shebang.
Men blev det någon glöggbaluns?
Nej, det blev ju inte det.
Istället har Gustav ägnat det senaste dygnet åt vinterkräk (vassego, älskling!), och jag har fått hårfärg i ögat så att ögonvitan numera lyser röd.
Så kan det också gå, people.
Så kan det också gå.

Julsk*nkan - så var den

Julsk*nkan är griljerad och klar, och provsmakad på vörtbröd med senap. Så här tyckte testpanelen.

Testare 1 (den av oss som gillar köttjulskinka och vill att allt vegetariskt ska smaka kött): En glad tumme upp! Avdrag för att konsistensen inte var tillräckligt köttig och seg och svår att tugga igenom, och lite för smaken som inte var perfekt skinkig, utan hade lite bismak av sojaprodukter. Men generellt sett ändå: Heja!

Testare 2 (den av oss som hatar köttjulskinka och oftast föredrar vegetariska grejer som inte smakar kött. Om det inte smakar kyckling. Eller bacon): Två glada tummar upp! Full pott för konstistensen, som inte var seg men heller inte smulade sönder. Full pott även för smaken som var salt och god och lagom lik den bästa formen av skinkighet.

Totalt får julsk*nkan tre glada tummar upp av fyra möjliga, och är nu inröstad på vårt julbord för all framtid.

Bästa barnet

Idag tog han steg, SJÄLV. Det var inte många (det var ett), det var inte snyggt och det var sannerligen inte stabilt, men omigod, HAN TOG STEG SJÄLV! Han må vispa som en maniac på nätterna och vara som ett plåster hela dagarna, men han är trots det ta mig tusan det bästa barnet världen skådat.

Trevligt, Telia. Trevligt.

Jag vet att jag sa fula ord om Telia häromdagen, och jag står fortfarande för varenda ett av dem, men ändå, jag gillar verkligen väldigt mycket att en Anders på Telias Kundservice först kommenterar det arga inlägget på min blogg, och sedan ringer upp och talar om att han fixat så min iPhone visst det kan levereras jättejättesnart. Det gör jag VERKLIGEN.

Två glada tummar upp för det också, tamigfan.
Och en liten pompomdans!

Sjung halleluja och prisa gud

Jag är frisk nu!

Efter världshistoriens konstigaste sjukdom (kräka, kräka, febra, febra, ynkla, ynkla och CHOPP! Frisk igen!) ringde kungen och bara: "Nu är det inte synd om dig längre. Sluta lipa."

Två glada tummar upp för det, kungen! Jag gillar verkligen inte att kräkas. Jag gillar verkligen mycket mer att vara frisk och hejarklackshurtig. Go, kungen! Go, go, go!

Slut på gnället

Det har varit ett sabla gnällande på mig de senaste dagarna, jag vet, jag vet, jag vet. Man blir ju trött bara av att tänka på det. Utlovar således åtminstone tre inlägg innan kvällen är slut i sann positiv hejarklacksanda. För alltså, igår såg jag ett avsnitt av Cityakuten (skräll!) där Dr Carter (handlar denna bloggen orimligt mycket om Dr Carter, tycker ni? Jag ber om ursäkt för det i så fall. Det är bara det att han spelar en så central roll i mitt liv!) testade en ny approach på livet. Varje morgon skulle han börja med att tala om för sig själv att han var lyckad, och att livet var toppen, och sedan skulle han möta alla med en optimism av sällan skådat slag. Det gick givetvis åt helvete för Dr Carter redan i samma avsnitt, han gick hem bitter (och vi vet ju alla att han dessutom börjar knarka vad det lider), men jag känner ändå att han hade en poäng någonstans djupt därinne.

Hejarklacksanda! Jag lovar.

Vad ingen förälder tänkt förr

Barnet här i hushållet är lite... vad ska jag säga? Needy för tillfället. Det är inte bara det att han kräver vår fulla uppmärksamhet och helst också kroppskontakt dygnet runt för att vara nöjd. Han gillar dessutom sin mamma så till den milda grad att hela hans värld rasar samman om jag till äventyrs skulle få för mig att göra något så dumt som att gå utom synhåll från honom. Och då menar jag inte "gå till jobbet och vara borta en hel dag". Det räcker så bra med "gå in i sovrummet för att hämta ett par strumpor" för att han ska bryta ihop och gråta förtvivlat. Så sjukt poppis är jag! Och det är ju förvisso fint. Men icke desto mindre är det också lite smått frustrerande, och leder till en och annan mer eller mindre uppgiven diskussion över köksbordet.

- Det är nog bara en fas va?
- Hoppas.
- Som snart går över?
- Hoppas.
- Jag menar, han kanske håller på att få tänder? Det är ju rätt jobbigt.
- Så är det nog.

Sedan känner vi oss lugnade en stund. Smarta också. Som har kommit på vad Rufus lite halvmärkliga beteende beror på. Det är ju bara en fas! Plus tandsprickning! Fattar ju vem som helst att han är lite gnällig! Mer kaffe? Och så sänker sig friden över lägenheten igen.

Tills i morse, vill säga. Då dristade vi oss av någon anledning till att att ta fram facit för första gången på flera månader. Facit = Att växa och upptäcka världen - boken som förklarar alla ditt barns märkliga beteenden med den betryggande förklaringen: "Lugn. Det är bara en utvecklingsfas. (Och PS! Skaka inte ditt barn!)" Där stod det att vi skulle vara lugna. Rufus är bara inne i en utvecklingsfas. Sedan stod det:

"Föräldrar oroar sig ofta när deras barn är upprörda och försöker hitta en orsak. Så fort de hittat en förklaring känner de sig lättade. I den här åldern bestämmer de sig ofta för att det är tandsprickningen."

Nu känner vi oss inte så himla unikt rocketsciencesmarta längre, vilket är lite synd. Det var en fin känsla.

Den utan rumpa

Dagens roligaste inköp: Julsk*nkan.

"Ett vegetariskt alternativ i juletider" står det på förpackningen. Själva sk*nkan är gjord av sojaprotein, socker, salt, sojasås, sojaolja och kryddor, och ser ut lite som en tub med pepparkaksdeg för tillfället. Imorgon ska Gustav griljera den. Sedan ska vi smaka.

Spänningen! Spänningen! Spänningen!

UPPDATERING: Glömde! Julsk*nkan inhandlades på goodstore på Skånegatan. Så klart.

Tråkigt, Telia. Tråkigt.

Jag känner mig (förutom illamående, febrig och väldigt ynklig) idag också en smula besviken. På Telia. "But why?" undrar du. "De ska ju ge dig en iPhone!" I wish, säger jag åt det. I WISH!

För tio dagar sedan beställde jag en iPhone på nätet, med abonnemang och allt. JULERBJUDANDE, stod det. 2-3 dagars leveranstid! Bästa julklappen! Sedan hände ingenting och ingenting och ingenting. Tio dagar senare damp det ner ett brev i lådan där det stod: "Underteckna avtalet här och skicka tillbaka svarskuvertet. Din telefon levereras om tre veckor.

Man bara: TRE VECKOR?!? Då har det för farao varit både jul och nyår och fan och hans moster. JAG VILL HA MIN TELEFON NU! IGÅR! Eller nej, jag vill ha min telefon för 7-8 dagar sedan, när jag skulle ha fått den. Inte om tre veckor.

Bajs.

UPPDATERING: Jaha, okej. Den korta leverenstiden gällde inte när man skulle byta operatör. Det hade man kanske kunnat räkna ut. Eller... så kunde Telia kanske SAGT det? I någon liten bisats någonstans i alla fall? Bajs.

Ynk ynk ynk

Firar in den nya veckan med att febra, kräkas och gnälla.
Det är väldigt synd om mig.
Det har kungen sagt.

Precis som vi brukar

Min syster har varit här i helgen.
Varje gång min syster är här tänker jag att vi ska göra nya fräcka grejer som vi aldrig gjort innan.
Varje gång slutar det med att vi gör exakt samma som sist.

Först skäller hon till exempel på mig för att det är stökigt i min garderob. Sedan frågar hon om hon får städa i den. Då får hon det. Sedan vill hon gå på stan. Jättejättejättelänge. Då får hon det också. Sedan vill hon äta ute. Det vill jag också. "Vart ska vi gå?" säger jag, och så tänker vi länge. "Kanske till något nytt fräckt ställer som vi aldrig varit på?" Sedan går alltid vi till À la crêpe och äter galettes.

Och det är tamigfan precis lika fint varenda gång.

Flickan som inte kunde bli nådd

I syfte att bli så illa tvungen att köpa en iPhone har jag gett Ruf fria händer med min mobiltelefon de senaste veckorna. "Här är ett stengolv", har jag tipsat honom. "Ska du inte banka min telefon i det litegrann?" Rufus har tagit sin uppgift på största allvar. Verkligen, alltså. Han är oväntat bra på att banka för att vara så liten, den där ungen. Nu tänker jag: Vore det inte rätt bra om den där iPhonen levererades VÄLDIGT snart nu? Säg imorgon? Jo.

Att sova med en elvisp

Kära Rufus!
Jag älskar dig till döds och tillbaka alla dagar i veckan, men skulle du möjligen, möjligen, MÖJLIGEN kunna tänka dig att förpassa elvispsleken till dagtid i fortsättningen?
Jag har förstått att du tycker det är mycket kul att fräsa runt i sängen som en helikopter halva natten och ömsom trycka in nappen i munnen på din mor, ömsom på din far och klappa i händerna och förtjust skrika titta! titta! titta! varje gång vi rör på oss, men alltså...
Din morsa blir rätt trött av det.
Det blir hon, faktiskt.

I ett järngrepp varje vinter

Det här med jul alltså. Det är väl för trevligt ändå! Det finns liksom ingen hejd någonstans. Det är glöggbalunser och mingel och julmiddagar och glitter och pepparkakor och ljusslingor till höger och vänster var eviga dag i FLERA VECKOR innan själva jesusbarnet får läggas i krubban. Vi snackar inte EN, utan SJUTTIOTOLV chokladaskar på bordet.
Inte lagom någonstans.
I like it.
I like it a lot.

Ode till min frisör

Shit, alltså. Vad jag GILLAR min frisör! Hon vet verkligen värdet av att hålla käften. Man kommer dit, får kaffe, säger hej. Sedan pratar vi i en minut om hur jag vill ha håret, och sedan är det tyst resten av timmen. Inget "vad ska du göra i jul då?". Inget "mörkt och jobbigt det är så här års". Inte ens ett litet "bra låt, det här". Hon är bara helt knäpptyst, och masserar min hårbotten som om hon vore Gud. Jag vet noll saker om henne, förutom hennes förnamn, men ändå, GILLAR!

Ansiktsboken har talat

Efter en omröstning på Facebook (!!!) har min kille bestämt sig för att odla skägg. 12 av hans kompisar sa JA TILL SKÄGG. En sa NEJ. Själv säger jag numera inte bara NEJ till skägg utan även NEJ till Gustavs kompisar.

- Ponera att skägget växer åtminstone en centimeter i månaden. Kanske två.
- Mmm.
- Då har jag 10-20 centimeter skägg när pappaledigheten är slut! COOLT!
- Fast alltså, jag tyck...
- Nu hör jag dig inte riktigt. Facebook har talat.

Julklappsvecka på Bokunge

Den här veckan ägnar sig Bokunge helhjärtat åt att tipsa om bra böcker att ge bort i present till små människor i jul. Missa inte. Okej?

Mera skräck åt folket!

Sak att gå i spinn över på en tisdag: John Ajvide Lindqvist kommer med ny bok i vår. Lilla stjärna heter den. I maj, mina vänner. Mumma.

Egentid schmegentid

Det var då själva faen vad lite tid man har över sedan det här med barn kom in i bilden, alltså! I go bananas vilken sekund som helst. Liksom, först jobbar man. Sedan kommer man hem och leker tittut och äter middag. Sedan badar man, läser man och lägger man. Och vips är klockan kväll och det ligger högar med tidningar, pojkvänner, teveprogram, böcker, vänner och bloggar och skriker på ens uppmärksamhet vart man än tittar, men då är man så trött att man liksom inte pallar något annat än att dumglo rakt framför sig.

Vet inte vad jag hade väntat mig direkt, men känner mig bitter och ful i håret och aldrig, aldrig får jag gå på stan heller, buhu.

*bokar en klipptid och håller käften*

Tack tekniken

Ny dator på jobbet = ungefär samma som nytt liv, känner jag.
Plötsligt kan jag surfa på internet snabbt som vinden.
Ha tre program öppna samtidigt utan att något låser sig.
Se filmklipp på youtube utan att det hackar.
Och liksom, göra grejer, bara.
PLUS! Se skärmen.
Man bara: Sweet.

Alla dessa timmar

På den här helgens todo-list:

• Rensa i förrådet och slänga hälften av allt som står där på närmsta återvinningsstation
• Byta däck på bilen
• Köpa alla julklappar
  
• Skapa fred på jorden

Noll av ovanstående punkter har vi hunnit med, men det är inte så konstigt, för det är ju för farao skidor på teve heeeela tiden, man bara: Hej André Pops! och sedan blinkar man och det är natt igen. Fan.

Skärpt som stryk

Jag har skärpt mig nu.
Plötsligt vet jag massor av saker jag vill ha i julklapp.
Barnet må vara viktigt och yada, yada, yada, men hallå, jag är också viktig!
Jätteviktig, visade det sig.
Tillräckligt viktig för att få beställa en iPhone till mig själv i adventspresent, till och med.
Vem kunde ana?

Ett litet v mer eller mindre

I fredags hade jag möte med Förläggaren angående manuset som snart är bok. Det var fint. Man hade liksom kunnat tro att det skulle vara dödens jobbigt att sitta och gå igenom sin text och se miljarder korrekturtecken flimra förbi i kanten, förslag på ord som ska bort, ord som ska till och frågetecken i marginalerna, men det tycker jag inte, jag tycker bara det är fantastiskt, ett proffs som fixat med min text och gjort den bättre, LYXEN!
Således höll jag med om allt hon tyckte.
Utom kanske en sak.

- Det här förstår jag faktiskt inte, Lisa, det måste du ändra. "Ester tingar sig upp ur sängen." Är det något småländskt uttryck eller? Tingar?
- Nä. Det är ett stavfel. Det kanske kan räcka om jag lägger till ett "v"?

Man blir ju nervös

Men guuuud, vad är det för feeeel på mig?!?
Tomten bara: Vad önskar du dig i julklapp?
Och jag bara: Vet inte.
Någon måste ringa 112, det här är allvarligt.

Om det här med apelsiner

Hörni, jag har tänkt på det här med apelsiner lite. Rätt god frukt, och allt det där, liksom. Men FAAAAN vad jobbiga de ändå är! Svåra att skala, slabbiga att äta. Man måste liksom knöla in en hel klyfta i munnen och svälja skitsnabbt (så det gör ont i svalget för att biten är för stor) för att det inte ska spruta apelsin vida omkring en där man sitter.

På gränsen till värt att ens äta dem.

Och så BOOM! tillkommer plötsligt aspekten barn på det. Nu för tiden ska man först skala och kladda med frukthelvetet, och sedan FÅR MAN INTE ENS ÄTA UPP DEN SJÄLV!

Så sju-hu-hu-ukt ovärt!
Jag tror jag tänker mörka apelsinens existens för Rufus så länge det bara går.
Borde funka ÅTMINSTONE upp till sjuårsåldern, väl?
Jag menar, inget dagis i världen kan väl vara så korkat att de serverar apelsiner till kidsen, eller?
Fatta skala tjugoåtta stycken och inte ens få smaka en klyfta.
Döden.

Vi snackar kreativt

Det är sannerligen trångt på jobbet nu för tiden, det säger jag er. I höstas utlyste Barnens Bokklubb en högläsningstävling, som uppmanade Sveriges skolklasser att läsa en bok högt, och sedan skapa ett konstnärligt tävlingsbidrag utifrån läsupplevelsen. Nu trillar bidragen in.

Eller ja, trillar är helt fel ord i sammanhanget.
Väller räcker inte ens.
Posten bara: "Hej. Det står en lastbil här med tävlingsbidrag till er. När kan vi komma?"

Över 2000 bidrag har vi fått in, och alltså, man DÖR faktiskt nästan av all finhet. Det är filmer, skulpturer, teckningar, installationer och foton överallt här. Gotta love them skolbarn, alltså!

Vi säger hej till träningsvärken

Ni vet när man inte har tränat på allvar sedan jesu födelse för att man alldeles nyss har fått barn (käften) och bestämmer sig för att det äntligen är dags och anmäler sig till ett boxpass? Och ungefär 25 minuter in i passet börjar titta på klockan och räkna ner till nedvarvningen som borde vara om sisådär lika länge till? Och ni vet sedan, när det har gått lika länge till och ingen nedvarvning verkar vara i antågande, och man rycker sin bästa kompis i armen och tittar på henne med skräck i blicken och bara: "FOR THE LOVE OF GOD, Karin, säg att det inte är ett EXTRA LÅNGT pass det här!?!" och hon bara: "Jo. 90 minuter", ni vet då?

Då vill man dö en smula.

Sluta nu!

Okej, sluta tigga nu. SLUTA! SLUUUUTA!
Mina spotifyinbjudningar är slut, och jag får apadåligt samvete när jag inte kan säga ja till alla.
Fattar ni?

De av er vars tiggarbrev gick hem (det visade sig inte helt oväntat att jag föll både för smicker, rim, hot, löften och för folk som döpt sitt barn till samma som jag) har fått ett mail och en invite i er inbox vid det här laget.

Till alla er andra - tack och förlåt. (Jag har skickat vidare de flestas mailadresser till Stina som kommenterade och sa att hon också hade invites över. Håll en tumme för att hon inte ljög!) Jag gillar er också.