Vill du ha Spotify?

Det har kommit till min kännedom att det fortfarande vandrar människor på denna jord som inte använder sig av Spotify. Så kan vi inte ha det, förstår ni väl.

Känner du att du vill ha Spotify, men saknar en inbjudan?* Mejla ett tiggarbrev till mig på onekligenblogg@yahoo.se, så bjuder jag in dig. I alla fall de 10 som tigger bäst.

*När man kommit över en inbjudan får man tillgång till gratisversionen av Spotify, den med lite reklam här och där. Spotify Premium, som kostar lite pengar varje månad, har ingen reklam. Den behöver man heller ingen inbjudan till. Teckna ett abonnemang här.

UPPDATERING: Fram till midnatt får ni tigga. Sedan stängs tiggarslussarna för den här gången.

Onekligen jul

Trettio låtar i en julspellista på Spotify på repeat.

Fyrtio hembakta lussekatter på köksbänken.

Femtio rundor (minst) mellan alla fönster med en liten juldiktator i famnen som pekar med hela handen på de upphängda julstjärnorna och skriker TITTA! TITTA! TITTA! tills man lyder och går dit så han får stråla lite i julglansen.

Första advent: Två glada tummar upp från ringvägen.

Släpp tomtarna loss

WOHOO, advent!
Nu jeflar ska här pyntas!
På bloggen också.
Det säger lagen.

Bäst när det gäller

Rufus var på 10-månaderskontroll igår.

När man är 10 månader ska man bland annat kunna avancerade saker som att greppa små grejer med pincettgreppet (tumme och pekfinger) samt ta en kloss i vardera hand och sedan slå ihop dem. Båda de här grejerna kan Rufus givetvis sedan länge, emedan han är ett sjusärdeles begåvat barn. Glad i hågen sprang jag således hem efter jobbet igår för att casha in lite skönt beröm från BVC.

- Gustav, Gustav, Gustav, hur gick det på BVC? Slog Rufus ihop klossarna sådär fint som vi övat på? Fick han (läs:vi) beröm? SA LÄKAREN ATT VÅRT BARN ÄR ETT GENI?
– Inte direkt.
– VARFÖR INTE? Var han dum i huvudet, eller?
– Inte läkaren. Rufus, däremot, kan eventuellt ha gjort det intrycket. Han stirrade på klossarna som om han aldrig hade sett något så konstigt i hela sitt liv och rörde sig inte ur fläcken. Han misslyckades med pincettgreppet också.

Så himla jobbigt. Nu kanske jag måste ringa upp läkaren och tala om hur det ligger till istället. Att mitt barn visst kan allt det där, egentligen. Orka.

Snart va? Nu?

I förrgår när jag pratade med min kusin satt hon på golvet och tindrade ikapp med sina nyuppsatta julstjärnor.
"Men Tove!" skrek jag. "Jag trodde det var förbjudet! Att julpynta innan advent."
"Det har jag också alltid trott. Men det visade sig att det var okej."
"MEN VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?"
"Jag gör ju det. Nu."

Det är en tidsfråga nu, mina vänner. Tror kanske till och med jag ska julpynta bloggen lite. Det kan den behöva.

Som en mört

Att somna i barnets lekhörna efter middagen, med huvudet på en plyschelefant, höften på en grön träkloss och det lekande barnet klättrandes runt knäskålarna är måhända inte det glammigaste jag gjort i mitt liv, men ack ack ack, gotta love them powernaps!

Nu kanske jag rent av orkar borsta tänderna innan det är natt.

Om det här med teven

Viktigt klargörande: När det är vinterstudio och skidor på teve så orkar jag givetvis. Dra de där sjutusen sladdarna till projektorn, alltså. Men det tär ju! Det gör ju verkligen det.

Det bästa för vårt barn

Jag har gått omkring och närt en känsla av att vi behöver en tv i den här familjen. Vi har inte haft någon på tre år. Visserligen har vi en projektor som man kan dra fram och ställa på bordet och koppla in till tv-mottagaren, men orka! Dra sjutusen sladdar varje gång är tråkigt. (Tycker alla utom Rufus. Han tycker sjutusen sladdar är toppen. Speciellt om han får bita på dem, samtidigt som han välter ner projektorn från bordet och/eller dreglar i tv-mottagaren.)

Tyvärr har det inte gått så bra för mig att förankra den här känslan hos min kille. Man skulle kunna säga att det har gått uselt, rent av.

"Pah!" säger han. "Det kommer inte in någon tv i mitt hem."
"Men..." har jag försökt.
"Nej."

Men nu! Nu känner jag att jag har kommit på det ultimata argumentet.

Är det till exempel inte så att alla barn som växer upp utan tv automatiskt blir mobbade i skolan sedan för att de inte hänger med i svängen när de andra kidsen börjar snacka om idol och sådant livsviktigt? Och att man kan man vara ganska säker på att Rufus kommer att stå där ensam i ett hörn av skolgården och viska för sig själv: "Varför har vi ingen tv hemma? Varför får jag bara leka med kottar? Varför? VARFÖR?" medan de andra barnen skrattar lyckligt i bakgrunden? Och att om Gustav vill sitt barns bästa så borde han springa sitt snabbaste och köpa en tv omedelbart imorgon när lönen kommer?

Jo, just det.
Jag visste det.

Kärleken till en kaffemaskin

I ungefär samma veva som jag gick på tjänstledighet för ett drygt år sedan införskaffades en ny lyxig kaffemaskin till jobbet. Det var ett sabla halabalo kring den där maskinen, vill jag minnas. Jag hann aldrig testa den innan jag slutade, men ordet om kaffets förträfflighet spred sig snabbt som vinden till min soffa på södermalm. Varje gång jag mailade mina kollegor för att kolla hur de hade det på jobbet utan mig började de yra om kaffemaskinen. "Ja, jo, jobbet är väl bra. Men KAFFET! KAFFET ÄR FANTASTISKT!" Och i februari, när Rufus var helt nykläckt, och jag gick dit för att visa upp honom, då bara: "Jo, alltså. Ditt barn är fint och så. MEN HAR DU SETT VÅR KAFFEMASKIN?!?" Jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte mina kollegors vurm för kaffemaskinen var en smula... vad ska jag säga? Överdriven?

Men det var då det.
Nu kan jag knappt hålla mig borta från den.

KAFFEMASKINEN, ALLTSÅ! Å, göllegöllegölle, DEN ÄR SÅ FANTASTISK! Jag får i det närmaste lägga band på mig själv när jag går förbi den för att inte falla på knä och börja tala i tungor i rena skära glädjen över att det kan finnas något så fint i jordelivet som den där fantastiska mackapären. Jag menar, hör bara: Först får man liksom välja färg på kaffekapseln. (Jag tar oftast den gröna, för jag gillar grönt.) Sedan får man trycka på en fin knapp. Och sist får man skumma god mjölk. Plus att det smakar gott också.

Jamen, ni förstår ju.
Det är ju så man tappar besinningen.

Kära intresseklubben

Lunch! Där har vi en grej som jag verkligen gillar.
Man jobbar lite, blir hungrig, tittar på klockan, och se där!
Lunch.
Äter just nu två dagar gammal fylld baguette och tycker att det är det godaste gud skapat.
Känner mig mycket tacksam för att lunch finns.
Så himla smart påkommet av de dära som bestämmer.

Hörde jag nio?

Säg mig... hur dags är det egentligen okej att man går och lägger sig en lördagkväll i november?

Bästa sortens museebesök

Planen var egentligen att jag och Rufus skulle gått med svärföräldrarna på Moderna museet idag, men Ruf bestämde sig för att han fått i sig tillräckligt med kultur för den här veckan (först teater i förrgår och sedan igår bebisbio i soffan tillsammans med Stina och snacks som åtminstone liknade ostbågar i varsin skål, man fattar ju, han var helt kulturellt mättad) och att han hellre ville vara hemma och få en framtand istället. Så vi slopade själva utställningen, hängde hemma, väntade ut tanden, och när den äntligen syntes som en vit prick i tandköttet gick vi till Moderna, mötte upp svärföräldrarna och besökte 1. Shoppen och 2. Caféet. Bästa sortens museebesök, verkligen. Det är ju ändå shoppen och alla fina anteckningsböcker man vill åt, tänker jag. Visst?

Inte en dag för tidigt

Vet ni, vet ni, vet ni?
I helgen börjar världscupen i skidor igen.
Längd, alltså. Och skidskytte. Kanske alpint också, rent av.
Jaha, säger du. Skiter väl jag i.
Det kanske du gör, svarar jag då. Din stackars ovetande krake.

Själv vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på i all upphetsning. Världscupen i skidor! Vinterstudio på teve! André Pops som sällskap hela helgerna! Och Jacob Hård! PRISA GUD!

Vad jag anser: Världscupen i skidor är det lilla ynka ljus som håller oss uppe i vintermörkret, gott folk. Embrace it.

Halvtid rules

De senaste två veckorna har jag jobbat halvtid och varit föräldraledig halvtid.
Killen har gjort samma.
Så OERHÖRT trevligt, alltså!
Så här skulle jag vilja ha det jämt.
Ena dagen: Jobba, jobba jobba, finkaffe vid datorn, effektiv vid tangentbordet, vuxenhäng på lunchen, tidningsläsande på tunnelbanan, hjärnan påslagen.
Andra dagen: Hjärnan av, pyjamas på, stapla klossar, rulla boll, göllegöllegölla tjugofyra-sju.
Bästa jag varit med om, ärligt.
Man är pepp hela tiden.
(Och jag menar det.)

Men men meeen, inget kan ju vara för evigt, right?
Måndag = heltid på jobb, nolltid i hem. Och det är ju inte utan att man undrar: Hur ska min pyjamas klara sig utan mig? Stackarn.

Mmm... sopor

Det står åtta liter glögg och jäser i vårt städskåp.
Blubb blubb, säger den.
Som en guldfisk (i Vinslöv), ungefär.
Ikväll har Gustav tappat om den.
Silat bort alla russin och kanelstänger och potatisar och nejlikor och guvetallt, slängt dem i soporna och ställt tillbaka glöggen bredvid dammsugaren där den hör hemma.
Nu står soppåsen i hallen och luktar jul.

- Årets bäst doftande sopor.
- Lätt.
- Blir man inte lite sugen på att äta dem?
- Lite.

En mycket fin bubbla

Ett litet steg för mänskligheten, ett sjumilakliv för oss: Idag har jag och mitt kid varit på teater tillsammans, det är ju så man dånar. Föreställningen, Bubbla, riktade sig till barn från 6 månaders ålder, och var baserad på "ett oändligt antal pekböcker". Ruf och samtliga andra bebisar i publiken satt helt stilla och glodde så att ögonen nästan trillade ur huvudet på dem, så sju-hu-hu-ukt spännande verkade det vara med ballonger som flög, dörrar som öppnades, kaffe som hälldes i prickiga koppar och hattar som provades. Och, och, och! Efteråt fick man leka med bollar och äta smörgåsrån. Jamen, FÖRSTÅ! Lyckan.

Dagens tjuvtitt

När storfiskarn drar igång

Vänner, bekanta, kända läsare, okända läsare och allt annat löst patrask som hänger här - hör upp! Det råkar falla sig så att bokunge (barnboksbloggen jag är med och driver) har blivit nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin böcker i år, och att omröstningen precis har startat. Och du behöver inte ligga sömnlös och fundera längre, för jag har svaret på frågan du undrar över: Här! Du kan rösta här!

Kyssar.

Stickshifts and safetybelts

Sjukt tråkigt det här med att vara vuxen och gå helt vardagligt när man vill från en punkt till en annan i lägenheten. När det finns så många roliga fordon att ta sig fram med, menar jag.

Onekligen testar

Det är kanske inte alltid det fungerar att kombinera en god sak med en annan god sak och bara: Mmm... jättegott! Chokladpudding (god sak) är till exempel inte så bra ihop med ketchup (annan god sak). Kaviar (god sak) smakar inte mumma ihop med apelsinjuice (annan god sak). Och ballerinakex (god sak) är inte alls speciellt tasty tillsammans med lakrits (annan god sak), trots att Göteborgskex verkar tycka annorlunda. Men ballerinakex (god sak) tillsammans med pepparkakor (annan god sak) - där snackar vi verkligen en fullträff. VERKLIGEN, alltså.

Nu vet ni det.

Att göra på en ledig dag

Två och en halv timmes svettig väntetid (i en freaking korridor med två hundra miljarder otåliga barn och deras lika otåliga föräldrar) senare (där jag speciellt uppskattade den evighetslånga kön för att få en nummerlapp, och kunna påbörja själva väntandet på sprutan) är Ruf nu vaccinerad mot svininfluensan och kommer slippa baconfebern.

Om han nu inte smittades av den i väntrummet, vill säga, och grisbacillerna hinner angripa innan vaccinet kickar in.

Den risken känns... ja, rätt stor ändå.

Han älskar sig verkligen

Det är när man sätter sig med sin bebis i knät, öppnar bildmappen på datorn och visar honom bild efter bild på hans vackra nuna, hör hur han klappar i händerna varje gång det kommer upp ett nytt foto på skärmen, skriker DÄR!, pekar på sig själv och ler överlyckligt, som man inser att man avundas den där känslan lite. Jag blir inte alltid så där oerhört glad när jag får syn på mig själv. Det blir jag faktiskt inte.

Sexhundratolv nyanser av grått

Är det inte alldeles FANTASTISKT väder ute?

Först bara: November, my love. Varför finns det inte fler månader som du? Sedan bara: Nä. Det funkar inte ens att vara ironisk om eländet.

Secret's in the sauce

Hörni, det här med hollandaisesås...
Är inte det egentligen en ganska underskattad måltid, som förtjänar lite bättre status? Den på påse, ni vet. Som man bara rör ut i vatten och klickar i smör i. Och serverar med yada yada, för att det tydligen står i lagen att man inte kan äta bara sås till middag. (Snicksnack på det, förresten. Det LÄR man kunna! Folk gör ju det hela tiden, de bara kallar såsen för soppa istället för att det låter lite bättre. Hycklare.)

Jo, jag tror nog det va.

Säger hon det så

Ska alldeles snart iväg och fira finaste ettakorven på födelsedagen, måste bara hitta rätt kläder att ta på oss först. Stina är mycket sträng när det gäller sådant där.

- Vad är det för klädkod på Stinas kalas?
- Brunt.
- Brunt?
- Brunt.

Bot och bättring

- Du har ju aldrig några bilder i bloggen längre!
- Jag vet.
- Varför har du inte det?
- För att jag är en lat, lat människa.
- Meh, skärp dig.
- Kanske. Får jag godis då?
- Nej.
- Snålt.

Vinn en bok

Visst känner ni ett skriande behov av att vinna ett exemplar av den alldeles fantastiska bilderboken Till vildingarnas land, nu när det är fredag och allt? För att ni läste den när ni var små och absolut måste läsa den igen nu? När den äntligen finns i nytryck? Och snart kommer som film på bio?

Tänkte väl.

Klicka här och tävla duktigt.

Se så!

Ett litet nöjesfält

Så sjukt stort: Mitt barn leker! Nyss var han ett litet knyte som låg liten som en prick i soffan där man la honom, nu kör han omkring bland sina polare i köket i ETT EGET FORDON. Fräckt. Har haft ett mindre nöjesfält här idag. Tre kids och sju miljarder leksaker senare sover Ruf som en sten i sitt rum och jag bara *stänger av musiken* och *lägger kudde över huvudet* och *håller käften* en stund.

Dagens tidningstips

Inser att jag naturligtvis är hopplöst sent ute med det här men HERREGUD, VILKEN BRA TIDNING Vi Läser ÄR! Fick första numret hem i brevlådan igår och har nu läst tamigfan varenda ord i den tror jag, alltså VARENDA. Till och med sugen på att lösa litteraturkrysset även om jag suger på korsord. Så sjukt bra, va!
Nu gör ni som jag säger och går in och tecknar en prenumeration till er själva och alla ni känner som gillar böcker och ger bort den i julklapp. Man måste kanske vara en liiiten smula boknördig för att älska, men bara lite, inte alls så mycket som man skulle kunna tro, jag svär. Okej? Gör det.

Det kom blod!

Traumatisk händelse under kvällen: Rufus kryper sitt snabbaste över golvet, slinter med knät, drämmer munnen inklusive napp i golvet och biter sig (?) i tungan, skriker så väggarna skakar och DET BLIR BLODUTGJUTELSE, blodet pumpar (eller om det snarare rann lite?) ut ur munnen på honom, ner på tröjan, ut på golvet, och jissus amalia, mitt hjärta, DET KOM BLOD!

Måste jobba lite med min inte så coola attityd här, känner jag.
Första gången, men sannolikt inte sista, right?

Ständigt denna Disa

Tröttman, tröttman, tröttman! Har rensat bort en miljard spamkommentarer med konstiga tecken från en Disa. Fast jag har ordkontroll för kommentarer. Vad är grejen med det? Va, va, va?

En mycket liten giraff, tack

Dagens festligaste diskussion: Husdjursdiskussionen kring matbordet.

Caroline: - Igelkottar! De är underskattade som husdjur känner jag. Så sjukt söta!
Lisa: - Jag tycker giraffer är söta. Fast de är kanske inte så praktiska att ha som husdjur?
Caroline: - Jodå, om man krymper dem. Så de blir i ungefär samma storlek som en igelkott.
Lisa: - Sant. Då vill jag ha en krympt giraff som husdjur.
Gustav: - Jaha, men då vill jag ha en krympt ko. Fatta coolt att ha en liten, liten, liten ko som man behöver gå ut och rasta!
Lisa: Får man sticka sådana där kroppsstrumpor som folk har till sina små hundar till sin minigiraff eller miniko, tror ni?
Caroline: Ja. Och så får man sätta små guldknoppar på kossornas horn också om man vill.

Alltså, gemene hundägare i parken kommer ju dö knall fall av avundsjuka när Gustav och jag kommer gående med en minigiraff i kroppsstrumpa och en miniko med guldknoppar på hornen i varsitt koppel. Det fattar man ju direkt.

T som i trött som i tuvudvärk

Men asså, ärligt, att man skulle bli så här TRÖTT av att jobba, va!
Vad är grejen med det? Varför har ni inte sagt något? Ni kunde varnat!
Jag skulle kunna hålla upp tre fingrar i luften och bara "Hur många fingrar?" och gissa FEL för synen är så suddig, men det gör jag inte, för jag ser inte poängen med det.
Natti natti.

Borta bra och allt det där...

...men hemma! Hemma är inte så jädra pjåkigt det heller.

Antal jobbdagar avklarade: 1
Antal gånger jag behövde gå och handla på hemvägen: 0
Antal lägenheter som såg ut som skit när jag kom hem: 0
Antal chihuahuaor med hatt som sprang omkring i lägenheten: 0 (lite besviken)
Antal killar i frack som mötte mig i dörren vid hemkomsten: 0
Antal killar i smoking däremot: 1 st (!)
Antal appletinis serverade på silverbricka: 1 st

Och sonen bara: Göllegöllegöll mamma, hit med din näsa så jag kan bita i den tills det nästan kommer blod.

Så säger pandan

Shit, alltså. På vissa plan är det så mycket svårare att vara förälder än jag förväntade mig! Idag har vi till exempel tvingats tillbringa säkert en timme med att googla djurläten för att kunna lära Rufus rätt när vi tittar i hans djurpekböcker. Man trodde liksom att man skulle kunna komma undan med hund, häst, gris, tupp och får typ. Men nej, då.

- Titta, Rufus! En noshörning! Så här säger noshörning... eh. Gustav, hur låter en noshörning?
- Ingen aning. Hoppa över den.
- Okej. Titta, Rufus! En sköldpadda! Så här säger sk... vaffan! Hur låter en sköldpadda då?
- Ingen aning. Låter den ens? Hoppa över.
- Titta, Rufus! En zebr... nej. En pingv... nä. En flodhä... nähä. Men vad i h-vete, HUR LÅTER EN LARV?!?

Det här är inte okej, pekboksgörare, inte okej! Det är meningen att mitt barn ska tro att jag kan precis allt i åtminstone tio år till (helst jättemycket längre), det är ALLDELES FÖR TIDIGT att jag tvingas blotta mina svaga sidor på det här viset innan han ens fyllt ett. Nu lyckades vi visserligen styra upp situationen genom att distrahera Rufus på annat håll tillräckligt länge för att hinna googla upp djurlätena till nästa läsning, men det var verkligen på gränsen.
Känner mig helt svettig.

Pappas dag

Min pappa kan allt. Utom möjligen att sätta upp snygga tofsar i mitt hår och visa 100% entusiasm varje gång jag vill möblera om. Annars - allt. Speciellt bra är han på att ta fart när man ska gunga. Jag har i och för sig inte testat det på ganska många år, men minnet sviker inte när det gäller sådana viktiga detaljer, det gör det inte.
Så här gör han: Tar tag i gungan som man sitter på. Lyfter den högt, högt, högt över marken, så högt han bara når. Håller den still fast han får mjölksyra i armarna. Sedan säger han. NU DU! NU SKA DU FÅ ÅKA! Och så släpper han och man flyger iväg och illskriker för det kittlar så mycket i magen och så gastar man igen pappa, igen, igen, igen, säg nu ska du få åka, säg det! Och då gör han samma sak massor av gånger till.

Bästa pappan, jag svär.
Idag och alla andra dagar.

Med grädde på toppen

Hörde talas om att det är kladdkakans dag idag, och ja ja, visserligen är det ju bara ett fånigt påhitt av handeln, men ändå, you had me att kladd.

Testade ett nytt recept. Och man kan verkligen lita på den där Leila, det säger jag er. När alla andra människor i världen gör kladdkaka med vanliga ingredienser (socker, ägg, kakao, smör, mjöl, sådana grejer) då kan man vara helt säker på att Leila har slängt något extra something something för att lyxa till det lite till. Och mycket riktigt, längst ner i receptet: 50 gram kvalitetschoklad .

Man blir liksom aldrig besviken.
Aldrig!
Illamående däremot.
Det blir man.
Nästan jämt.

Ett litet utbrott

Och just det! Det är inte varje dag jag håller med Malin Wollin i allt hon tycker, men det här har hon tamigfan rätt i. Om jag fick tre önskningar av en god fe skulle jag lägga åtminstone en på att önska så alla vuxna (inte bara mammor!) skulle sluta stå framför spegeln och nypa sig i sina fina magar och bara "Guuud, måste börja nya sunda livet nuuuu, hur ser jag uuuut!" så att BARNEN HÖR (eller ja, gärna resten av tiden också för den delen), för det krävs faktiskt ingen hjärnkirurg direkt för att haja att barnen sedan växer upp och får rätt lätt att falla i samma tankemönster och plötsligt står man där med en tolvåring som svälter sig själv och bara: Vad hände?

Käften om det där med vikthets och missnöjdhet med era kroppar.
Okej?

Matchad

- Gustav, får jag dricka lite av det här vinet?
- Ja, jag köpte det till dig.
- Får jag dricka det i tacky martiniglas?
- Visst.
- Bra, för det passar bättre ihop med min morgonrock.
- Det matchar din white trash-outfit, menar du?
- Just det.

Finaste fredagen

Stor dag idag, emedan vi varit i simhallen för första gången i Rufus liv.
Hemskt festligt att se sin telning i denna nya situation!
Först var han stel som en pinne och tittade chockerat på bassängen och alla barn som plaskade i den. Sedan var han stel som en pinne och tittade chockerat på bassängen och alla barn som plaskade i den och höll krampaktigt i en boll. Sedan var han stel som en pinne och tittade chockerat på bassängen och alla barn som plaskade i den, höll krampaktigt i en boll och plaskade lite med ena handen. Sedan doppade han huvudet och hade två-tummar-upp-kul. När han började gnugga sig i ögonen gick vi upp, och innan vi hunnit ut ur lokalen sov han som en sten i vagnen. Nu sover han i sängen, och hans föräldrar tänker ägna sig åt sina respektive favorithobbys = brygga öl/kolla på sjukhusserier. Det är inte jag som brygger ölen.

Oskyldigt anklagad

Idag var jag inne på en butik och köpte en hemlig grej till en liten tjej i min närhet som snart fyller ett bast. Det gick till ungefär som det brukar: Jag sa hej. Betalade. Småpratade med damerna i kassan. Bad dem hjälpa mig med dörren. Gick därifrån. Tio sekunder senare blev jag ryckt i ärmen av en av damerna bakom kassan som ville kolla så jag inte hade snattat något. Ur min väska stack det nämligen upp en leksak, som "skulle kunna vara från butiken, och den är i så fall inte betald."

Jag kan inte F.Ö.R. M.I.T.T. L.I.V sluta tänka på det här.

Ser jag ut som en tjuv?
Beter jag mig skumt?
Och om jag nu hade varit på rövarstråt - hade jag då låtit den snodda leksaken sticka upp ur väskan, ställt mig i kassan för att småprata och betala för en annan vara, och sedan bett personalen hjälpa mig med dörren för att verkligen se till så att de fick en ordentlig titt på mitt stöldgods?

Hoppas inte, det verkar ju direkt korkat.

Jag gjorde det inte

När man reser sig från den varma soffan
och släpar sig iväg och tränar
i någon slags överjävlig snöstorm,
bara för att inse att man inte är sitt mest vältränade jag just nu
(kanske inte ens sitt näst mest
eller sitt näst näst mest),
och det är någon himla modellbrud
med fyra meter långa ben
och platt mage
som ställer sig och stretchar naken i bastun
mitt framför ögonen på en,
då kan det hända
att man vill spotta lite
som i förbifarten liksom
rakt ner på hennes fantastiska fot.

Fåret vem?

Fyra gånger de senaste veckorna har olika människor i min närhet talat (eller kanske skrivit) om Fåret Shaun. Jag har nickat och sett glad ut, och kanske sagt något i stil med: "Ha, ha! Fåret Shaun, ja! Tell me about it." Men i själva verket har jag känt mig som ett levande frågetecken, redo att slänga mig på marken och skrika.

VEM ÄR FÅRET SHAUN?
BORDE JAG KÄNNA TILL HONOM?
OCH VARFÖR STAVAR HAN SITT NAMN SÅ KONSTIGT?

Och, som bubblare: Stavar han verkligen sitt namn konstigt, eller är det jag som aldrig förr sett namnet i skrift?

Sömnigt och suddigt

Börjar svininfluensan med ont i hela kroppen? I så fall är det KÖRT för mig. Idag har vi varit inomhus hela dagen och lekt med en boll, sovit i kapp, gömt oss bakom soffan och hittat oss igen.

Att dela eller inte dela

Har förresten mötts av ett och annat "Oj! REDAN?!?" på sistone när jag berättat att jag ska börja jobba igen. Är lite osäker på om det betyder "Oj! Har det redan gått tio månader, vad fort tiden går!" eller "Oj! Ska du redan lämna bort ditt barn till någon annan? Dålig morsa!", men oavsett vilket finner jag det hela mycket intressant.

I det här hushållet har diskussionen om hur man ska dela upp föräldraledigheten aldrig riktigt varit en diskussion. Vi både vill och kan dela helt lika, därför gör vi det. Men det behöver ju inte betyda att alla andra i världen tänker likadant, har jag märkt. Så... av nyfikenhet härnurå, vill jag gärna veta: Ni som har barn (eller mycket snart får barn) - hur har ni gjort/tänker ni göra med föräldraledigheten? Och, om ni orkar, i kommentarerna, varför?

Hur tänker ni dela/har ni delat på föräldraledigheten?

Mamman har varit hemma hela tidenBåda har varit hemma, men mamman har varit hemma längre än pappanVi har delat likaBåda har varit hemma, men pappan har varit hemma längre än mammanPappan har varit hemma hela tiden

Nedräkningen har börjat

Har ägnat orimligt mycket tid och kraft på sistone åt att pimpa det här hemmet.
Det har tapetserats! Det har sytts kuddöverdrag! Det har tapetserats igen! Och lackats! Det har köpts pynt! Det har sytts draperi! Det har sorterats! Rensats ur! Och ändrats färgtema i badrummet! Och jag ber om ursäkt för alla utropstecken, men H.E.R.R.E.G.U.D!

Idag skurar jag kakel och golv.

Man behöver ju inte vara psykoanalytiker direkt för att haja att jag packar min skolväska, so to speak. Efter över ett år av soffsittande och hemmahäng ska jag lämna min lägga och vistas ute i världen igen. Bland vuxna människor. Det känns pirrigt. Jag är osäker på om jag kommer ihåg hur man för sig bland sådana. Jag menar - anses det okej där ute att skrika TITTUT! när chefen sticker in huvudet på redaktionen, eller är det ett beteende som jag bör jobba bort innan måndag?

Årets trend: Äktenskapet

Sommarens trend i bekantskapskretsen:
Gifta sig inför Gud och hela församlingen under mycket pompa och ståt.
Höstens trend i bekantskapskretsen:
Gifta sig i hemlighet. Gärna på annan ort.
(Hemliga bröllop hittills senaste veckan: 2)

Onekligen brainstormar inför vintersäsongen: Gifta sig i snö? På is? I liten fjällstuga? Fly landet och ställa till med bröllop på söderhavsö? Borgerlig vigsel och fest i pulkabacken? Ingå äktenskap medelst e-legitimation på nätet?

En liten vecka

Om en vecka börjar jag plötsligt jobba igen, och lite lägligt har jag därför ägnat kvällen åt att skissa upp planer för hur det ska bli när Gustav blir hemmaman och jag axlar rollen som familjeförsörjare på heltid.

- Jag tänker så här: När jag kommer hem från jobbet behöver jag inte alls gå direkt och handla och laga mat som du har behövt. Och det ligger inte saker över hela golvet heller, och lägenheten ser inte ut som skit i största allmänhet. Istället möter du mig i dörren i frack, serverar mig en appletini, och så springer det omkring en liten chihuahua i hatt i lägenheten och höjer stämningen. Vad tror du om det?

Gustav bara: Vi får se. Det kan bli så. Eller inte.

Spänningen, va! Spänningen!