torsdag, april 30

Salt i såren



måndag, april 27

När ni jobbar

Det har sina fördelar att vara föräldraledig i sommarvärmen, det säger jag er. Nu packar jag in både bästisar och bebisar i bilen och åker till torpet. När jag kommer fram ska jag lägga mig på en filt i gräset och först ägna cirka två minuter åt att sörja min förlorade plånbok, och sedan ägna resten av veckan åt att lovprisa sommaren. Det ska vara sol och blå himmel och saft och syrener hela tiden, det ska det.

Men för all del.
Sitt ni kvar här på era kontor och svettas.
Gööör det, bara.
Suckers.

Dumma dumma du

Du nedra bov som knyckte min plånbok på Hornsgatan någon gång strax efter tio i morse... SKÄMMES!

Jag behövde den ju.

/Besviken_80

söndag, april 26

Spöstraff

Alltså, säg det inte till någon, men jag är INOMHUS.
I det här vädret.

fredag, april 24

Bebisvernissage

Nästa helg ska vi ha bebisvernissage här hemma, och visa upp Världens Bästa Bebis för folk och fä. Bjuda på snittar och bubbel, och helst (oklart hur, dock) sätta Rufus på en piedestal mitt i rummet så att folk kan gå förbi och säga oooooo, aaaaaa, vilket fint exemplar!

Rolig idé, säger ni.
Tack, säger jag.
Den har jag snott med berått mod.

Idag har jag bakat efterrättssnittarna.
Efterrättssnittar = en lite bortglömd form av snitt som verkligen förtjänar ett bättre öde.
I det här fallet: Världshistoriens mäktigaste brownies i miniformat, innehållandes ungefär halva Stockholms bestånd av choklad, smör och nötter. Jag smakade en gnutta smet idag vid lunchtid och är fortfarande mätt. På den nivån.

Imorgon ska vi köpa bubblet.
Magnumflaskor får det bli, för är det bebisvernissage så är det.
Då ska man slå på stora trumman.

En liten sak som oroar mig bara. Brukar inte tanken med versnissager vara att sälja objekten i fråga? Om så: Gulp! Tänk om någon lägger ett bud vi inte kan motstå! Tänk om jag vaknar upp och har sålt min son! Vore trist.

Note to self: Inte ens för tusen miljarder + fyra, fem kameler. Okej?

Du har fått ett sms

Dagens humorfest: Skicka sms till hemtelefonen.

Om man skickar sms till en hemtelefon ringer det som vanligt hos mottagaren, och när han/hon lyfter luren för att svara möts han/hon av en mycket korrekt och mekanisk kvinnoröst. Sakligt meddelar kvinnan "Du har fått ett sms! Jag kommer nu att läsa upp det för dig." Sedan läser hon upp texten man skickat i ett lugnt och behagligt tempo för den som lyssnar. Och mottagaren kan till exempel få ynnesten att höra den medelålders korrekta kvinnan fråga följande:

"Bajs! [konstpaus] Jag har glömt den satans lunchlådan hemma. [konstpaus] Vill du dela en pizza?"

Mycket roligt, barn!
Mycket roligt.
Prova gärna hemma.

torsdag, april 23

Med påtår

Jo, men ganska så aptrevligt blev det till slut ändå. Det där bullbaksinfernot. Det kan man inte förneka. Tur att min kompis (host, host) inte var bjuden. 120 bullar om dagen är inte bra för det extra mjölkpaketet under hakan. Eller hur man nu säger.

onsdag, april 22

Pimp my dubbelhaka

Jag säger då det.

Nu har min kompis (host, host) kommit på att hon måste pimpa det extra mjölkpaketet under hakan med en massa nya sjalar och kläder och väskor. Dessutom tycks hon tro att allt som man köper på internet är gratis. Hon bara: Klicketiklicketiklick.

Säg till henne, för farao.
Jag tror hon är på god väg att tappa kontrollen.

tisdag, april 21

Död åt den som protesterar

En kompis (host, host) till mig födde barn för exakt tre månader sedan. Igår ställde sig kompisen (host, host) framför spegeln och gjorde en snabb analys av det kroppsliga läget. Ganska snabbt blev kompisen (host, host) på oehmult dåligt humör.

"Varfööööör gud, varfööööör, varfööööör?!?"
Det ångestladdade skriket ekade över vardagsrummet. Kompisens (host, host) kille tittade förvånat upp från sin dator.
"Varför vadå?"
"Men ser du inte? Alla andra som ammar sina bebisar blir skitsmala direkt efter förlossningen och bara: Tihi! Kilona bara rinner av mig, jag måste typ hetsäta godis för att inte försvinna helt. Så himla tokigt! Men jag! Jag har fortfarande minst fem kilo kvar där de inte borde vara. Här till exempel!"
Kompisen (host, host) hoppade jämfota och pekade ilsket på sin haka.
"Här under sitter åtminstone ett kilo som jag inte vill ha där."
"Under hakan?"
"Ja. Exakt där."

Jag känner verkligen med min kompis (host, host) i den här frågan. Tänk er själva, liksom. Gå omkring med ett extra mjölkpaket UNDER HAKAN av alla himla ställen! Så lagom roligt. Det förstår man ju. Tycker därför att det vore på sin plats med lite tröst och peppning från oss alla till, ja... kompisen (host, host). För hon kommer väl antagligen vakna upp i morgon och vara smal som ett nästan osynligt streck hon också?
Visst?
Visst?
VISST?

Tre månader senare

För tre månader sedan låg jag med lite härrrliga värkar på södersjukhuset och försökte klämma fram en unge, minsann. Inte varje dag man gör det! För att fira det stora jubileet har Ruf dagen till ära fått en vaccinationsspruta i varje ben. Om det tyckte han: Inte.

Efter den första sprutan sa han ifrån på skarpen att han inte uppskattade att bli stucken med nålar i benet. Det struntade bvc-tanten blankt i.

Efter den andra sprutan kände Rufus sig nödgad att tala om både ett och annat för henne. Jättehögt. Det struntade bvc-tanten också blankt i.

Då borrade Rufus in sin pyttelilla näsa vid mitt nyckelben och skrek som om det inte fanns någon morgondag. Mitt hjärta bara: Kras.

Nu tycker både jag och Ruf väldigt illa om bvc-tanten.
Komma här och sticka nålar i benen på folk fast de inte gjort något ont.
Vad är det för sätt?

söndag, april 19

Fem gånger fem

Utmanad av AMO, som tycks tro att sådant här är det sista jag skulle skriva om. Icke, säger jag! Det finns massor av andra saker jag hellre inte skriver om. Eller hur man nu säger.

5 accessoarer

Den svarta sjalen med blommorna
Den tuffa klockan med digitalsiffrorna
Den fina bebisen jag jämt bär på

5 plagg
Blåjeansen
Vita linnet med knapparna
Svarta skinnjackan
Blårandiga t-shirten
Klänningen med rutor

5 skor
Bruna stövlarna
Röda conversen
De rutiga gympaskorna
Svarta vårskorna
Och så de där snygga med så hög klack att jag knappt kan gå i dem

5 skönhetsprodukter
Touche éclaten som döljer de mörka ringarna under ögonen
Mineralfoundationen
Rougen
Mascaran
Kajalen

5 bloggar (som måste svara)
Kickis skrivklåda
Pangdudog
Johanna i jakan
Eller kanske inte
Spiderchick

lördag, april 18

Hoppas de blir goda

Och som för att späda på min plötsliga insikt om min egen dumhet ställer jag mig för att baka bullar. Först tänker jag: Jag gör inte så många. Halv sats räcker. Sedan börjar jag baka.

La, la, la, la, smör, jäst, socker, la, la, la, la, la, DOH! Glömde halvera måtten!

Ja, ja. Då gör jag väl en hel sats då.

La, la, la, la, salt, kardemumma, mjöl, la, la, la, la, la, DOH! Tog dubbelt så mycket mjöl som jag skulle!

Ja, ja. Då gör jag väl en dubbel sats då.

Så, ja, att, liksom, 120 bullar alltså. Precis lagom.
FÖR ETT HELT SJUKHUS, UNGEFÄR!
Mupp.

Sent ska puckot vakna

En av de allra svåraste sakerna med att leva med bebis har visat sig vara att begränsa antalet gånger man upprepar sina snärtiga kommentarer. Innan bebis nöjde jag mig med att uttala mina spörsmål en gång. I yttersta nödfall kanske två. Med bebis har jag förvandlats till en papegoja. Varenda liten mening som lämnar min mun upprepas ÅTMINSTONE två gånger. Ofta tre. Ibland fyra.

"Är du hungrig, vispen? Är du lite hungrig? Ja, är du hungrig? Klart du är hungrig."
"Vilket fint väder det är ute! Ser du vilket fint väder? Jättefint väder är det."
"Här får du en ny strumpa. Jaaaaa, ny strumpa får du. Här kommer en ny strumpa!"

Som jag ser det finns det ungefär tre olika förklaringar till detta (oändligt störande) beteende.

1. Man (läs: jag) vet inte vad man annars ska prata om med sin bebis. Bara ATT man ska prata.
Bedömning av egen teori: Ganska trolig. (Jag menar, herregud! Någon gång måste ju inspirationen tryta även för en sådan som gillar att prata hål i huvudet på sina familjemedlemmar.)

2. Man (läs: jag) tror att bebisen är liiiite, liiite trög i huvudet och inte fattar om man inte upprepar sig in absurdum.
Bedömning av egen teori: Svårt att avgöra. (Å ena sidan sträcker min tremånadersbebis chockerad upp sina händer i luften och tittar på dem och bara: "Kolla vad jag precis upptäckte! De här två händerna sitter visst fast på min kropp! Och jag kan leka med dem!" Man bara: "Kvicktänkt, Einstein". Å andra sidan rynkar min bebis på hela pannan när man berättar för honom att Piratebay-killarna blev fällda och sedan säger han "neeeej, neeeej!" och man bara: "I know! Jag håller med. Imponerande att du har en åsikt".)

3. Man (läs: jag) har själv blivit/alltid varit liiiite, liiiite trög i huvudet.
Bedömning av egen teori: Skrämmande trolig. Förmodligen sann. (Strax innan 30-årsåldern vaknar jag plötsligt upp och bara: "Va? Men jag hade ju skithöga betyg i gymnasiet! Säger det ingenting om min intelligens?" Och ni bara: "Nä".)

Synd, alltså.
Ja, vad synd!
Verkligen synd.
Jättesynd är det.

torsdag, april 16

En mogen man

Min bror jobbar som brandman. Trivs väldigt bra på jobbet. Brukar diskutera med sina kollegor på stationen hur "högt i tak" det är på arbetsplatsen. Vilken "fint arbetsklimat" som råder. Hur "god stämning" det är bland jobbarkompisarna.

- Och vet du vad jag gjorde på vårt möte i förra veckan?
- Nej, vad?
- SOLKATTER I ÖGONEN PÅ DEN SOM PRATADE! MOAHAHAHA!

Petter (som alltså är 26 och ganska långt ifrån en 12-årig praoelev med bak- och framvänd keps, reds. anm.) har alltså suttit i ett möte och lyssnat på en kollega. Upptäckt att spännet i hans byxor avger solkatter. Fnissat tyst för sig själv och ägnat resten av mötet åt att vinkla spännet så att solkatten träffat rakt i ansiktet på brandmanspolarna. Moget, Petter. Moget.

Som storasyster borde jag kanske i det här läget ta mitt ansvar. Läxa upp honom lite och säga åt honom att skärpa sig. Förklara vikten av att bete sig som folk på sin arbetsplats. Sådana saker. Så himla svårt bara när man fnissar så brödsmulorna yr över bordet och kaffet hamnar i fel strupe.

- MOAHAHAHA! Blev du avslöjad?
- Nej. Jag tror inte de andra fattade att jag gjorde det med flit.

Kanske inte, nej. Solkatter känns inte så 2009 direkt. Man bara: Ey, brorsan! 1950-talet ringde och ville ha tillbaka sitt bus. Icke desto mindre - väldigt roligt. Det säger jag nu, yo.

onsdag, april 15

Reclaim the body

Det är märkligt vad barnanskaffande kan göra med människan, alltså.

Senaste exemplet: Igår.
Förutsättningarna: Jag - ledig från jobbet som hemmafru/hemmamamma hela långa kvällen.
Möjligheterna: Oändliga. Vi snackar slå klackarna i taket på valfri plats.
Vad jag gjorde: Gick på gym.

- Så det du helst vill göra om du får välja helt fritt, det är att gå och träna?
- Ja.
- DU?!? GÅ OCH TRÄNA?!?
- Ja.
- Anmärkningsvärt.
- Verkligen.

tisdag, april 14

Efterlyses: Försvunnen Krocketloppis

För snart två år sedan, när vi precis köpt vårt torp, åkte vi på loppisutflykt. Någonstans i skogarna hittade vi kanske Världens Bästa Loppis. En hel lada fylld från golv till tak med saker man ville ha. Vi plockade bilen full av ett gammalt symaskinsbord, en lampa, lite prylar och ett urgammalt krocketspel i trä. Sedan döpte vi loppisen till Krocketloppisen och tänkte att hit, hit ska vi åka MÅÅÅNGA fler gånger. Och så körde vi hem och hittade aldrig mer tillbaks.

Sammanlagt har vi sedan dess ägnat ungefär tre dagar åt att försöka hitta Krocketloppisen igen. Vi har kört och kört och kört och kört. Ingen Krocketloppis. Vi har slitit vårt hår och gråtit blod. Ändå ingen Krocketloppis.

Förutom en gång i höstas, när Gustav var på utflykt. Då råkade han köra förbi Krocketloppisen av en slump, och tog en bild med sin mobil och skickade till mig. "Hittat den!" Och vi la oss ner på knä och lovprisade allehanda högre makter och tänkte att nu, nu kan vi åka dit MÅÅÅÅÅNGA fler gånger. Sedan körde Gustav hem och hittade aldrig mer tillbaks.

Frågor man måste ställa sig nu är:
1. Finns Krocketloppisen i vanliga världen, eller bara i våra huvuden?
2. Flyttar i så fall Krocketloppisen på sig från dag till dag?

Och som bubblare:
Borde inte Gustav få liite, liiite spö för att han inte memorerade/skrev upp exakt var loppishelvetet låg när han väl hittade tillbaka i höstas?

Onödigt att fråga det där sista, förresten.
Klart han borde.

lördag, april 11

Väldigt 2009

Jaha.
Jag började visst twittra mitt i alltihop också.
Vad nu det ska vara bra för, egentligen, jag förstår ju ändå knappt vad Twitter är. Men, men. Vad gör man inte för att hänga med. Här finns jag.

På första dagen återuppstånden

Det märks att det är påsk i Vingåker. Inte bara för att det står påskliljor på trappan till torpet och påskharen precis lagt ägg i fruktskålen. Nej, saker och ting som man trodde var döda återuppstår plötsligt också. Det är helt mirakulöst.

Vattenpumpen till exempel. Den var död när vi åkte härifrån sist. Efter att ha försökt koppla in den i fem timmar förra söndaden gav Gustav upp, svor en harang och slog igen skåpet under diskhon i vredesmod.

- Jag fattar inte. Jag har gjort allting rätt, och ändå funkar den inte.

Igår när vi kom hit öppnade vi skåpet igen, tittade strängt på pumpen och drog ett djupt stärkande andetag för att ladda inför det mödosamma projektet att få den att fungera. För vårt inre såg vi påskhelgen komma och gå innan vi lyckats. Sedan kopplade vi i sladden och testade pumpen. Den fungerade perfekt.

- Men hur i hela helv... Pumpen har återuppstått!

Mycket lägligt, vattenpumpen! Det gör inte ens något att du tog fel på några dagar och återuppstod redan på långfredagen. Jag är nöjd ändå. Inte så knusslig på det sättet, faktiskt.

torsdag, april 9

Skriv snabbare!

45 words



Och här gick jag omkring och trodde jag var snabb när det kom till skrivande. 45 ord i minuten? Störtlöjligt! Nu ska jag tävla mot mig själv resten av påsken.

Intresseflaggan vajar

Igår var jag ute och svirade på lokal med kompis för första gången sedan strax efter det att kejsar Augustus bestämde sig för att hela världen skulle skattskrivas. Det var mycket roligt.

Stor besvikelse dock: Inte ens ett besök i verkligheten (inklusive barhäng, hög ljudnivå och massor av människor) resluterade i något intressant bloggstoff att skriva hem om. Och nu är jag tillbaka i mitt hörn av soffan där det mest intressanta som hänt sedan sist är att Rufus lärt sig prata. Osis för er.

I detta nu: "Titta på mig nu, mamma, titta på mig nu, titta på mig nu, hallå, TITTA PÅ MIG SÄGER JAG!!! Annars tänker jag dregla på ditt tangentbord och/eller anmäla dig till socialen för vanvård av barn."

Jag låtsas att jag inte riktigt förstår vad han menar och spelar dum i säkert fem sekunder.
Det här är vad hans strumbeklädda lilla karatefot har att säga om det: kbbhnn.-mn,mn (med eftertryck, reds. anmärkning).
Men vadå, det är faktiskt fullt legitimt.
Han har verkligen inget vidare uttal än så länge.

tisdag, april 7

Komsi komsi, påskharen

Videochattar (här lämnar jag lite utrymme för imponerande utrop i stil med MODEEERNT, LISA! och NYSKAPANDE, HÖRRU! eftersom jag själv absolut tycker att det kan vara på sin plats. Videochatt, liksom. Jag har väl aldrig hört på maken! Värsta ungdomliga, säkert.) med min kompis som haft den mycket dåliga smaken att flytta till andra sidan jorden. Jag tar upp ett ämne som jag funderat mycket på under den senaste tiden.

- Du, det här med påsken?
- Ja?
- Den har ju med Jesus att göra.
- Jo.
- Men... påskharen, då? Var kommer han in i bilden? Han fanns väl inte på Jesus tid?
- Det där, Lisa, är ett bra exempel på sådant som du inte ska tänka på. Man ifrågasätter inte den som kommer med godis till en. Det gör man bara inte.

Klokt tänkt.
Slutar genast.
Påskharen = 100% logisk.
Jajemän.

Barnvagnsmaffian och jag

Idag har jag varit med min mammagrupp* på promenad med barnvagnar i bredd**. Sedan ockuperade vi en hel uteservering*** och pratade bara om dödsintressanta saker såsom våra barns sovvanor, våra barns ätvanor, våra barns ditten och våra barns datten****. Speciellt diskuterade vi hur mycket/lite våra bebisar hade på sig så här i vårsolen.

Jag, snusförnuftigt:
- Jag brukar försöka tänka på vad jag själv skulle vilja ha på mig om jag låg i en åkpåse av fårskinn i solen. Och sedan tar jag på Rufus det.
Mammagruppskompis, roat:
- Och du skulle följdaktligen trivas bäst i blöja, body, sparkbyxa med fot, kofta, mössa och en käck liten scarf runt halsen. Där ser man.

Småbarnsmorsor, alltså. Så himla jobbiga. Ska hålla på att tolka allt man säger bokstavligt hela tiden.

*Precis en sådan jag aldrig trodde jag skulle gå med i, ja.
** Precis på det där irriterande sättet som jag avskydde innan, ja.
*** Precis på det där störande sättet jag brukade sucka åt, ja.
**** Precis så där insnöat som jag förfasade mig över, ja.

Lydig som ett lamm

Ni kan andas ut, jag är hemma!
Nu ska jag inte åka bort igen förrän på... fredag.
Men då tar jag med mig datorn, för säkerhets skull.
Bara för att ni är så stränga nu för tiden.
Sån är jag, sån är jag.
Ett litet lamm av lydighet.

fredag, april 3

Sveriges framsida

Nu drar vi till Göteborg i några dagar. Ni vet, staden som framförallt kännetecknas av:

1. Att det alltid är TYPISKT GÖTEBORGSVÄDER!! Oavsett väderlek.

och

2. Att det alltid är hål i gatorna så man får gå/cykla/köra runt halva stan för att komma dit man ska på grund av att de håller på att bygga någon himla tunnel eller dra om någon ledning eller gräva lite i största allmänhet.

Det är inte säkert att det finns internet i Göteborg, tänkte jag skriva nu. Men det finns det visst det, jag har använt det flera gånger. Vad jag egentligen menade var att jag inte tänker blogga.

Tata!

Mmm... snyggt

Igår var jag, bror plus bebis på Ikea.
Idag försöker vi överträffa varandra i skryt om hur snyggt det blir i våra hem efter piffandet.
Eller ja, bebisen håller rätt låg profil. Han sover sig mest exemplariskt genom spikandet i väggar och häftpistolsskjutningar från höften. Under tiden jobbar jag och brodern hårt på ödmjukheten från var sin lägenhet. Nyss konstaterade till exempel en av oss att han ensam var bättre än Ernst och alla de andra dårarna är TILLSAMMANS. Den andra av oss har inte riktigt tid att bemöta detta uttalande ännu. Hon är alldeles för upptagen med att tårögt beundra sina nyinramade stora foton på köksväggen.
Och dunka sig självgott i ryggen.

torsdag, april 2

Hoppsan


Note to self: Det där gamla klassiska argumentet, du vet? "Nej, men du. Du kan faktiskt inte vakna ännu. Jag har ju bara läst bloggar än så länge, inte städat ett enda dugg." Det biter väldigt dåligt på bebisar.

Håll andan

Med darrande fingrar har jag idag öppnat worddokumentet för första gången sedan jag så grymt och effektivt avskedade mig själv som hemarbetande författare i början av januari. Mycket otäckt. Och då är det är ändå ingenting i jämförelse med vilken skräckupplevelse det kan bli att LÄSA alla de 192 sidorna. Fakta: Är det ens hälften så uselt som jag minns det så måste jag tyvärr avliva mig. Och det, mina vänner, vore ju ändå oerhört tråkigt när man tänker på det.

Hej våren!

Kaffe i solen på uteservering - check.
Och så var vi på banan igen.