lördag, januari 31

Vyss lull lilla palt

Den lilla killen som bor här nu för tiden har haft det lite tufft det senaste dygnet. Det enda han gillar är att äta och bli buren. Äta och bli buren. Äta och bli buren. Och - som bonus - när man sjunger sorgliga sånger för honom. Little did I know att jag var en sådan fena på sorgliga sånger, men jag kan farao skitmånga. Inser nu att det är därför jag har så svårt att lära mig namnet på ministrar och andra viktiga grejer. Hårddisken tas liksom upp av låttexter.

Rufus favvo just nu: Vid en väg på en sten (eller ja, den heter nog egentligen Lyckans Land). Den handlar om en flicka med bara fötter, bara ben, mager som en sticka. Mager som en sticka! Ni hör ju. Sjukt sorgligt.

Bubblare: Små, små fågelungar. Den kan jag knappt sjunga för att det är så sorgligt när en av fågelungarna ramlar ur boet och inte kan flyga upp till mamma igen. Men om man hoppar över den kritiska versen går det bra.

Har också gått igenom Tula hem och Tula vall (herregud, äta kål så där hela tiden! TRAGIKEN!) och Brevet från lillan. Fast den där sista kan jag verkligen inte hantera, jag kommer bara till Pappa kom hem, sedan bryter jag ihop.

Rufus däremot, verkar inte ha minsta uns av sentimentalitet i sig.
Han bara: Sluta löjla dig, jag vill ha meeeer! Kan du ingen sång där alla dör på slutet?

fredag, januari 30

Den stora semmelpakten

Det finns orimligt många konditorier här i krokarna har jag märkt. Och vad värre är: De tycks ha gått samman i någon slags pakt för tillfället. Jag tror man skulle kunna sammanfatta paktens budskap med följande tagline: ÄT SEMLOR ELLER DÖ!

Jag gillar inte pakter, så jag försökte stå emot hela promenaden igår. Det gick sådär.

Efter första konditoriet:
- Kolla! Semlor!

Efter andra konditoriet:
- Mmm... semlor.

Efter tredje konditoriet:
- Man kanske skulle...

Efter nionde konditoriet:
- MEN Å, SLUTA TJATA! GE MIG EN SEMLA DÅ FÖR FARAO!

Nu har jag bakat en hel plåt full av dem.
Jag är en svag, svag människa.
Med jättemånga semlor i min ägo.
Lyllos mig.

Jag fastnade visst

Det är inte det att jag inte lever.
Jag har bara fastnat lite.
Det är ju så svårt att göra annat än att sitta och stirra på sin bebis och självgott slå sig för bröstet och konstatera för tusende gången att ingenting i världen rimligtvis kan vara sötare. Eller mjukare, för den delen.

- Vi borde sätta upp postit-lappar i lägenheten med sådant som vi behöver komma ihåg.
- Typ som vadå?
- Typ som "Idag är det fredagkväll. Normala människor är ute och svirar. Normala människor kommer vara bakfulla imorgon. Glöm inte det."
- Va? Är det fredag redan?

tisdag, januari 27

Rookies

Uppsnappad dialog mellan två till mig extremt närstående förstagångsföräldrar på invigningstur med barnvagnen:

- Kan jag få köra nu?
- Meh! Du körde ju nyss!
- Ja, men jag vill köra igen!
- Okej, snart. Efter den där lyktstolpen där borta.
...
- WOOAH!
- Vad är det?
- Han pep!

På allmän begäran

Ett styck virkade converseskor. Man ser inte riktigt stjärnan på skaftet, men den finns där. Tro mig.

Och: Tejphimlen!

Vassegoda.

måndag, januari 26

Tejpheaven

Det här med att födas drar onekligen till sig en hel del uppmärksamhet, alltså! Rufus har fått apmånga tuffa presenter de senaste dagarna. Virkade conversedojor, fräcka kläder och fina gosedjur till exempel. Och (inte att förglömma) ett eget mailkonto så han kan kommunicera med omvärlden. Alla tuffa har tydligen mailadress, säger Linda. Och det har hon ju rätt i.

Hade man haft minsta tendens till att bli avundsjuk på sitt kid hade det här alltså varit helt rätt läge att bli det. Men det behövs liksom inte när man själv får paket från Kina och all världens tejprullar trillar ut när man öppnar förpackningen. WOHOO!!
Jag är så nära tejpextas man kan komma.

Ska bara hitta något att tejpa också, så är den här dagen komplett. Kanske kan man pimpa Rufus blöjor med lite tejp?
Så de sitter bättre bara, menar jag.

söndag, januari 25

Verkliga världen

Men alltså, ni måste förstå.
Jag har inte varit ute i den verkliga världen på snart två veckor.
Jag kan inte hjälpa det!
Men ja. Skriva inlägg om min kropp före/efter förlossning.
JEEEEZUS, vart är världen på väg?

Jag hyser stort hopp om att hitta mitt vett någonstans igen ganska snart.
Och kunna tänka på något annat än bebisrelaterade prylar.
Bear with me.

Kom igeeen, kroppen!

Dagens chockinsikt: Det finns en poäng med att det inte direkt kryllar av helfigurspeglar på BB. Utan helfigurspeglar kan man nämligen med lätthet hasa omkring i nättrosor och en mjuk landstingsskjorta hela dagarna och tänka: Ey, kroppen. Bra fixat. En unge!
Hemma - med helfigurspegel - blir det oändligt mycket lättare så att man tänker: Ey, kroppen. Bra fixat i och för sig. MEN VAFFAN!

För en vecka sedan när jag tittade mig i spegeln var det i och för sig också en ganska skrämmande upplevelse. Skrämmande som i... intressant skrämmande. Det fanns ju liksom en poäng med den där kroppshyddan. Nu för tiden, med poängen ute i jordelivet, är det fortfarande skrämmande. Skrämmande som i skräckfilmsskrämmande. Med splatter och yxor och the whole shebang. Det är så man blir rädd att ögonen ska ploppa ur sina hålor på de stackarna som tvingas se på mig. Typ.

Det var med ovanstående mentala inställning som jag halvt om halvt lipande låste in mig på badrummet i morse och gick lös i badrumsskåpet. Jag tappade kontrollen redan efter tre minuter. Det filades och färgades och rakades och noppades och smordes och klipptes och målades som om det inte fanns någon morgondag. När jag kom ut två timmar senare luktade jag så mycket av olika skönhetsprodukter att Gustav tyckte det var direkt olämpligt att jag vistades i samma rum som vårt barn. Men humöret var åtminstone bättre. Tillräckligt för att jag skulle se ljuset i tunneln i alla fall.

Liten personlig minneslista över positiva grejer med kroppen post förlossning kontra pre densamma:

1. Jag slår inte längre magen i duschkabinen varje gång jag ska gå ur eller in ur duschen.
2. Jag kan böja mig ner och plocka upp saker jag tappat på golvet om jag vill. OCH: Ta på mig skorna! Eller raka benen.
3. Jag producerar mjölk. I sig inte det minsta glamouröst, men i strävan efter att magen en dag ska vara mindre än brösten igen är mjölkproduktion verkligen en hit.
4. Jag kan ligga på rygg utan att bli svimfärdig. Firar detta faktum genom att sova på rygg bara för att det går. Inte för att det är bekvämt. För det är det ju egentligen inte direkt.
5. Jag kan äta grejer som förut gav mig halsbränna igen. Mmm... annan mat än basiska mjölkprodukter. Yummy.

Bubblare: Envisa rykten gör gällande att man de facto ska bli av med svullnaden i fötter och ben strax efter förlossningen. Oklart varför den här punkten är med på listan eftersom jag verkligen inte upplevt det som sant. (Vanlig kommentar vid åsynen av mina fötter: "Men oj! Fast det är normalt. Det kan bli värre först, innan det vänder och blir bättre.") Kanske för att jag gillar att ropa hej. Snart kan jag inte bara ta på mig skorna. Fötterna kommer få plats i dem också!

Fantastiskt

Vi är hemma sedan ett drygt dygn tillbaka, och det är freakin' fantastiskt.

Mest nöjd med hittills: Att vi lyckades smyga ut från BB utan att någon tog bebisen ifrån oss vid utgången. Det har inte ens ringt strängt på dörren ännu, fast jag lyssnat nervöst sedan vi steg in i hallen. Trrrorrrr nnniii ddddetttt hhhhär bettttydeeer att vvvi fårrr BEHÅLLA honom? Oh. My. God i så fall. Här snackar vi VERKLIGEN fantastiskt!

Största delen av tiden så här långt tillbringar vi med att titta förälskat på den lilla, lilla människan som verkar bo här nu för tiden och prata självgott om hur, eh... fantastisk han är. Vi skyller vårt helt distanslösa beteende på honom rakt av. Det är en livslögn som fungerar förvånansvärt väl.

- Det är viktigt för spädbarn med närhet!
- Absolut. Jätteviktigt.
- Så jag tänkte att vi kunde lägga oss i sängen med Rufus mellan oss och ge honom det. För hans skull, menar jag. Man vill ju gärna göra rätt.
- Mmm... Han kan få vara i en koja under täcket mellan oss. Och så ligger vi där sedan i flera timmar, va?
- Kanske hela dagen.
- Ja, för hans skull vore det nog en ganska bra idé.
- För hans skull, ja.

Och just det:
Tack (!!!!) söta ni för alla enorma mängder fina kommentarer och grattisrop.
Ni är fantastiska.
Ni också.
Hell, hela världen är fantastisk!
Låt oss lyckolipa lite på det, vetja.

fredag, januari 23

Och förresten...

Rufus!
Rufus Arvid Olle Bjärbo.

Tänk gärna: Tuff popstjärna.
Inte: Hund, B-ponny eller kanin som ungefär hälften av befolkningen verkar göra.

På tredje dagen

Ah, BB är fantastiskt! Lite på grund av att det kommer in snälla människor till en och serverar en mat och knark när helst man vill ha det. Men mycket också för att det verkar finnas ett facit på allt man undrar. Hittills har det varit väldigt tydliga direktiv:

Dag ett: Låt ungen sova. Den är trött.
Dag två: Låt ungen äta. Den är hungrig.

Jag vet ännu inte vad som gäller för dag tre, men jag hoppas väldigt mycket på att det har någonting med språkutveckling att göra. Det blir ju så mycket enklare att kommunicera om båda parter kan prata, tänker jag.

I förebyggande syfte har jag därför varit ute och inventerat bokhyllan i matsalen. Ungars språkutveckling gynnas nämligen av att man läser för dem, som vi alla vet. Liiiite besviken på utbudet bara. Vilken tror ni blir bäst: Kärlek i kolerans tid ELLER en faktabok om Gustav Vasa?

torsdag, januari 22

Han är här nu


23.47 slirade han till slut ut i världen med ett gallskrik, blond kalufs och toppigt huvud efter sugklockan. Och ja. Det är möjligt att jag är 1. En smula partisk och 2. En smula hög på diverse hormoner och knark, men jag känner mig rätt säker på att världen är liiite, liiiite finare nu för tiden.

onsdag, januari 21

Medan du sov...

... har vi ägnat oss åt värsta actionfilmen här.
Mycket, mycket spännande!
Handlingen i korta drag:

02.00 Vattnet går.
02.05 Ringer sös och meddelar ovanstående.
02.06 Får beskedet att sös är fullbelagt, och blir skickad till Karolinska för kontroll istället.
02.10 Packar de sista sakerna i väskan och irrar lagom förvirrat runt, runt i lägenheten några varv.
03.oo Åker taxi till Karolinska och blir uppkopplad i en maskin som mäter bebisens hjärtljud och mina sammandragningar.
04.00 Får beskedet att allt ser bra ut, och frågan om sammandragningarna jag har gör mycket ont.
04.01 Svarar något smart i stil med: "Eh, vilka sammandragningar?"
04.02 Blir hemskickad igen.
04.15 Kommer hem.
04.16 Känner den första värken.
04.17 Lägger mig och försöker sova.
05.00 Ger upp sömnförsöket.
05.03 Sätter mig i soffan och ger mig själv elektriska stötar i ryggslutet med en tens-apparat som min kompis Elin gett mig. Det är kul. Det känns ungefär som att ha kolsyra i huden. Inte för att jag någonsin haft kolsyra i huden, men ändå. Oerhört festligt.
05.39 Bloggar.
06.10 Slutar blogga.

Cliffhanger: Nästa gång jag uppdaterar den här bloggen kanske det bjuds på bebisbild.
Ska bara vrida mig i plågor lite först.

Titta noga




Det här kan mycket väl vara den sista löpsedeln ni ser av det här slaget.
Känn hur spänningen stiger!

tisdag, januari 20

Den goda parfymen

Den här är det.

Narciso Rodriguez For Her.

Man blir tyvärr inte automatiskt lika cool som den tuffa flättjejen på bilden när man har den på sig. Men man luktar gott. Och får komplimanger.

Hoppet lever


Det verkar kanske ändå som att det finns en liten chans att jag slipper vara gravid i evighet. THANK YOU, GOD! Den snälla, fina läkaren som jag precis varit hos sa 1. Att jag hade god parfym och 2. Att förlossningen förmodligen kommer starta vilken dag/timme/minut som helst nu. Och gör den inte det så sätter de igång den på lördag.
Max fyra dagar alltså.
Det känns ändå som en överkomlig tidsrymd.

Två timmars sömn

Det här med att vända på dygnet så man har sina mest vakna och alerta timmar någon gång mellan 01.00 och 05.00 medför ju inga större problem så länge man kan ägna resten av dagen sedan åt att sova när helst man vill.
Det är först när väckarklockan ringer klockan 06.15 och man ska gå upp samtidigt som resten av världen som man börjar inse att det finns en poäng i det här med att faktiskt sova på natten som omväxling.

- Men jag hann ju inte sova, jag läste ju deckare!

Smaaaart tänkt.
Smaaaaart.

måndag, januari 19

Variation förnöjer




Men ärligt talat, löpsedelsmakare.
Det fattar ju vem som helst: Man säljer inga lösnummer på att köra samma himla löp tio dagar i rad.
Vänligen skärp er.

Det är mycket nu

I morse var jag helt uppspelt när jag vaknade. Själva uppspeltheten byggde i stort på att det stod något i min kalender på dagens datum. Ett inbokat måste.
Under dagens datum, noggrant nerplitat med svart tusch:
"8.15 Ring SÖS om ingen bebis tittat ut!"
Lägg gärna märke till utropstecknet som finns där helt i onödan. (Jag hade ritat lite stjärnor runt anteckningen också för att fylla ut tomrummet på sidan ytterligare.)
Oerhört exalterande att ha en dagsuppgift av rang på det här sättet!
Jag menar: Ringa telefonsamtal till sjukhus!!
Stora grejer, det fattar ju alla.

Själva samtalet tog i och för sig bara fyra minuter, och nu är resten av dagen ett gapande hål av ingenting, ingenting, ingenting och fika med en kompis. Men resultatet! Mycket fruktsamt, får man ändå säga. Imorgon bitti ska jag få BESÖKA sjukhuset för UNDERSÖKNING! Och FÅ TID för IGÅNGSÄTTNING!

Den svarta tuschpennan vet knappt vilket ben den ska stå på.
Så mycket aktivitet! På så kort tid!
Tre inbokade grejer på en och samma vecka, alltså.
Det är så man blir yr.

söndag, januari 18

Alltid något

Det börjar så sakta gå upp för mig att jag är dömd till att vara evigt gravid. Som första kvinna i världen kommer jag att gå över tiden med 30-40 år ungefär. Sedan kommer jag dö en för tidig död på grund av förslitningsskador.

Det fina med det är att när de allra mest sliskiga tv-produktionsbolagen får nys om det här och börjar göra sensationsdokumentärer om mig som sänds över hela världen kan ni säga att ni kände till mig redan INNAN jag blev känd.

Rik kommer jag att bli också.

lördag, januari 17

Snart så


Nu har jag rullat upp håret på papiljotter. Hela min samlade livserfarenhet säger mig att roliga saker händer efter man har haft håret upprullat på papiljotter. Det är bara en tidsfråga.

Ytterligare en lördag





Det här börjar kännas lite tjatigt.

fredag, januari 16

Bullar i ugnen

Idag har jag bakat 35 stycken sockerbullar med vaniljkräm inuti. Och som om inte det vore nog slog jag till med 35 stycken citronbullar med mandel på också. Det har varit oerhört många bullar i ugnen här idag, alltså. Det kan man inte förneka.

Först tänkte jag att allt himla knådande och kavlande skulle driva ut bebisen.
Sedan tänkte jag att doften av de nybakta underverken skulle locka fram ungen.
Nu tänker jag: Om jag äter upp alla bullarna - då borde ju barnet inte få plats i magen längre?
Eventuellt värt att prova i alla fall.

En liten vecka


Jag: "Men åååå, varför är ungen så tjurig? Ska den ALDRIG komma ut, eller?"
Han: "Nu är du orättvis. Du får ju tänka på att bebisen har mina gener."
Jag: "Eh, hur menar du nu?"
Han: "Jamen... den har ju bara lite dålig tidsuppfattning. En vecka hit eller dit, liksom. Ingen stor grej för oss."

Hilfe.

Den stora soffkuppen

Ni vet hur man ibland ser på film att skurkarna går upp mitt i natten och har hyss för sig? Så här: De pussar sin fru godnatt och släcker lampan. Och när frun har somnat viker skurken undan täcket och går upp för att mörda/fiffla/ägna sig åt allmänna skumraskaffärer. Sedan kryper de tillbaks till sängen innan frun hunnit vakna och tar på sig sin oskyldigaste min. Alles gut. Ni vet? Bra.

Så har vi det här hemma också, ungefär.
Det är jag som är skurken, men säg inget till min kille.
Mitt brott: Jag sover på soffan.

Några gånger har jag gjort misstaget att sova på soffan utan att mörka. Det är det värsta min kille vet. Han tycker att sova på soffan är ungefär samma sak som att göra slut. "Du smet!" säger han och darrar på läppen nästa morgon. "Du gillar mig inte längre!" Sedan måste jag fjäska en hel dag för att han ska bli glad igen. Orka! Det enda jag vill är ju att sova en stund i tysthet utan snark bredvid.

Det fiffiga i det här avseendet är att killen i fråga sover lika djupt som en sten, nej ett berg, nej ett... något ännu större. Således kan jag lätt vika undan täcket lite snyggt framåt natten, smyga upp till soffan, sova lugnt och sedan smyga tillbaka i gryningen utan att han märker ett dugg. När väckarklockan ringer ligger jag på plats som om ingenting hade hänt med min oskyldigaste min i ansiktet. Alla nöjda och glada.

Det enda som oroar mig lite i frågan är den där filmgrejen. Förr eller senare kommer ju liksom natten när skurkens fru vaknar och börjar ana oråd. Då kan skurken komma undan ett tag med lögner och förnekelser, men det håller inte i längden. Och sedan är det kokta fläsket stekt för skurken.

Oroligt, det här.
Jag kan inget annat än bida min tid och frukta dagen då min soffkupp slutligen avslöjas.
Vilket för övrigt borde vara ungefär idag, med tanke på att jag bloggar om det.
Doh!

torsdag, januari 15

Störtlöjligt!

Mina sista ord innan jag somnade igår:
"I natt tänker jag få värkar på ren vilja. Jag väcker dig om några timmar och säger till. Kom ihåg var du hörde det först."
ELLER HUUUUUR, Lisa. Eller hur.
Ingen vidare tankehulken, här inte. Klockan 10.53 vaknade jag, pigg som en mört utan minsta molande värk någonstans (förutom i de begynnande liggsåren på höfterna då).
Jag är uppenbarligen helt värdelös på det här med förlossningar, alltså. Typiskt min otur.

Pussar till alla

Ganska många nya besökare ändå!
Hej och puss på er.

Ganska många bebisbesatta också.
Puss på er med.

Och så alla ni arma stackare som varken är nya eller bebisbesatta som inte ens fick något svarsalternativ i gallupen. (Förlåt).
Kanske flest pussar till er.

I love you all.

onsdag, januari 14

Vad gör du här hela tiden?

Okej, hej.
Statistikräknaren på den här bloggen talar om för mig att det kryllar av besökare här inne nu för tiden. De senaste dagarna har antalet unika besökare i det närmaste fördubblats. Jag fattar inte riktigt hur det gått till, men vill gärna veta. Som jag ser det finns det ungefär två alternativ.
1. Du är bebisbesatt
eller
2. Du är ny på riktigt
Man vill ju gärna veta, det vill man.
Hence: En snabb gallup.


Vad gör du egentligen här hela tiden?
ÄH! Jag är bara bebisbesatt.
ÄH! Screw bebis. Jag är ny på riktigt.
  

Vikten av punktlighet

Ungefär fem i tio i morse ställde jag mig utanför en butik i Ringens köpcentrum och väntade på att de skulle öppna dörrarna. Bredvid mig stod, förlåt: VANKADE, en osalig kvinna. Plötsligt vände hon sig mot mig med hets i blicken.

- Vet du vad klockan är?
- Fem i tio ungefär.
- Jaha.

Ungefär en minut senare, samma blick igen.

- Nu då?
- Eh, typ fyra minuter i tio.

Tre vankningar av och an utanför dörren, blicken igen.

- Och nu?
- Tre minuter i tio.

När hon frågade för sjätte gången började jag tappa tålamodet och tog på mig fröken ur-rösten.

- Nu då? Vad är klockan nu?
- Nu är klockan 10.00.13 PIP!

Då suckade kvinnan ev avgrundsdjup suck och blängde mot gallret in till butiken.
- Att de ALDRIG kan hålla tiden, alltså! Så himla dålig stiiiil! Man blir ju galen!

Blir och blir, ditt freak!
Sa jag inte.
Men jag tänkte det väldigt högt i huvudet.

Kolhydrat som kolhydrat

Inför en förlossning är det meningen att man ska ladda genom att äta bra och sova mycket.
Äta bra = äta långsamma kolhydrater. I mitt fall har jag valt att lyda till hälften. Jag köper det där med kolhydrater, men struntar fullkomligt i om de är snabba eller långsamma. Hallå, jag är ju liksom bara sugen på socker! Och något måste jag ju äta, det fattar ju alla.

Karin säger att vi precis har startat en ny tradition. Den går ut på att vi ska ses varje onsdag och äta scones tillsammans. Förra onsdagen bjöd hon på scones med choklad i. Idag har hon varit här och bakat blåbärsscones med citron. Oklart vilka som var godast, för båda två var så goda så man trodde att man hade dött och kommit till sconeshimlen när man åt dem. Det här kan mycket väl vara en av de bästa traditionerna jag någonsin varit med om. Och den har inte ens något med Jesus att göra.

Adjö barnmorskan

Så där ja. Så var sista besöket hos barnmorskan avklarat.
Jag gick igenom besiktningen utan anmärkningar, allt såg heeeeelt normaaalt ut. Kom inte som någon chock direkt.
Det mest kännetecknande för min barnmorska (all världens barnmorskor?) är nämligen att hon tycker att allt är heeeeelt normaaaalt. Jag lovar, om jag hade gått dit och sagt något i stil med "Det är så underligt, men det har växt ut en tredje fot på ett av mina ben den senaste veckan" så hade hennes svar varit "Ingen fara, det är heeeeelt normaaaaalt när man är gravid."

tisdag, januari 13

Bling bling till alla bebisar

Antingen kan man köpa mobiler (och här syftar jag underligt nog inte på telefoner) till sin bebis på valfri barnbutik för jättemånga hundralappar och hänga dem i sin vagn och över sitt skötbord. Eller så gör man egna av gamla halsband, en trädkvist, några discokulor och fem plastdinosaurier som ser ut att vara redo för attack vilken sekund som helst.

Jag hoppas verkligen det är sant att små barn har svårt att fokusera blicken. Annars kommer de där dinosaurierna skrämma livet ur den arma ungen innan den uppnått en ålder av en vecka.

Tio rullar senare

Vet ni vad som INTE har stängt en tisdag klockan 07.00?

Svar: Internet.

Snart bor det tio rullar tejp med mönster på i en låda väldigt nära mig.

Och så var den dagen gjord.

Inte utan min blogg

Jag har börjat förstå att det är av yttersta vikt att jag ger mig till känna på bloggen med jämna mellanrum för att hålla blodtrycksnivån stadig hos folk jag känner. Ser inga problem där, bloggar gör jag gärna. Och med "gör jag gärna" menar jag givetvis snarare "måste jag för att inte börja skaka okontrollerat". Som Millan så klokt uttrycker det: Det finns liksom knark. Och så finns det bloggar.
Ni skämtar ibland om att ni tycker jag ska ta med mig datorn till BB och blogga live från förlossningen. BEWARE, säger jag som svar på det. Ge mig inga dumma idéer här. Jag har ju tappat omdömet, har jag sagt.

Arla morgonstund

Okeeeej. Jag erkänner att jag sover mycket nu för tiden, men ingen kan i alla fall anklaga mig för att göra det nattetid. I morse vaknade jag vid halv fem och kunde inte somna om. Det finns inte mycket vettigt man kan göra vid halv fem på morgonen, direkt. Det kan jag säga er. Efter att ha duschat orimligt länge, plockat ögonbrynen, målat tånaglarna och klippt lite på måfå i luggen övergick jag åt att tänka i en timme på vad jag ska göra med resten av dagen.

Beslut: Pyssel och pynt till ungen där inne, som muta för att få den lite mer sugen på livet utanför livmodern.
Problem: Måste först till en sybehörsaffär och köpa pysselattiraljer. Inte så hemskt många sybehörsaffärer öppnar klockan 07.00.
Framtidsutsikter: Mycket dystra. När sybehörsaffärerna väl öppnat kommer jag att ha dött stora tröttmadöden för länge sedan och ligga och dregla sött på kudden igen. Och då blir det inget pynt till ungen, och följdaktligen heller ingen muta eller reklam för livet utanför livmodern. Således kommer ungen inte fatta hajpen och jag kommer se ut som muminmamman i all evighet.

Crap.

måndag, januari 12

P.S





Nej, jag är inte på BB idag heller.

Kriget om matlådan

Varje gång vi lagar mat här hemma blir det (av outgrundlig anledning) EN matlåda med rester över. Den ställer vi omsorgsfullt in i kylskåpet. Sedan bråkar vi om vem som behöver den mest.

"Jag tar med den till jobbet" säger killen bestämt.
"Nej, jag vill ha den här hemma" säger jag lika bestämt.
"Meh! Du kan ju laga annan lunch" gnäller han.
"Meh! Du kan ju KÖPA annan lunch!" gnäller jag, och här någonstans tar jag på mig min ynkligaste min innan jag fortsätter. "Jag har så ont i ryggen att jag kanske inte orkar gå till affären och handla. Och då får jag äta två sockerärtor till lunch, och då blir vårt blivande barn undernärt."

Sedan får jag akut dåligt samvete och säger att han hemskt gärna får ta matlådan. Man vill ju inte vara en gravidbitch i onödan, det vill man inte. Och det ÄR faktiskt mer logiskt att den som jobbar får lunchlådan. Det fattar ju egentligen alla.
Då visar killen v-tecknet och dansar en liten segerdans.
Och det kan han ju få göra, tänker jag givmilt.

Vad killen inte tycks veta i det här läget är nämligen att det ytterst snart kommer att vara morgon. Likt varje morgon kommer hans hjärna då att vara tillfälligt avstängd på grund av tröttma, matlådan kommer att glömmas i kylskåpet och hans tjej kommer i smyg att tänka MOAHAHAHA! när han stänger dörren bakom sig utan lunch i väskan. Lite lustigt att han inte vet det, faktiskt. Det händer trots allt 100% av dagarna.

Idag får jag köttbullar och potatismos till lunch.
My favourite.

söndag, januari 11

Komsi, komsi, bebis

Igår var vi på fest och kom (helt osökt) in på samtalsämnet om olika saker som sägs sätta igång en förlossning. Eftersom ni precis lärt mig att äta ohyggliga mängder färsk ananas ingår bland övriga metoder berättade jag glatt om den för alla som var intresserade. Ingen blev det minsta förvånad.

- Alltså, Lisa. Färsk ananas är det enda som kan lösa upp tvåkomponentsklister. Så surt är det. Tror fan att det kan sätta igång en förlossning! Det är typ som att fräta ut ungen.

Sedan gick de och blandade en alkoholfri drink med ananasjuice i till mig.
Omtänksamt av dem.

De har i alla fall självinsikt

Min kille och hans kompisar har samlats kring köksbordet för att spela brädspel.

När normala människor spelar brädspel så spelar de typ Rappakalja, Monopol, Alias eller Alfapet, käkar lite snacks och småpratar lite om ditt och datt.

När min kille och hans kompisar spelar brädspel dukar de upp tolv brädspel på bordet som heter saker i stil med Acquire, Kablamo, Britannia och Legacy of the unconquered sun. Sedan inleds en lång och invecklad dold omröstning kring vilket spel de ska spela. Vi snackar nomineringar, lappar, poängssystem, kontrollanter, protokoll och typ fem hundra regler kring hur man gör om det blir lika i omröstningen. Efter en halvtimme ungefär har ett spel vunnit omröstningen, och själva spelomgången kan börja. En av killarna andas lättat ut vid sin plats.

- Skönt att vi är på banan igen. Jag har fortfarande inte kommit över att förra spelkvällen slutade med att vi spelade Rappakalja av alla himla spel i världen.
- Nej, vad hände egentligen där? Det var ju inte ens några normala människor med och spelade! Vi fattade liksom det beslutet helt själva. Rätt skrämmande, när man tänker på det.
- Jag vet. Vi hade väl en dipp i nördighet, helt enkelt.
- Det får aldrig hända igen.
- Aldrig.

Sedan vänder de sig mot mig.

- Lisa, ska du vara med?
- Nej, jag har inte tid. Måste blogga om hur extremt nördiga ni är.
- Det är bra. Sprid ordet.

lördag, januari 10

Bakåt



Så, den börjar räkna upp igen alltså.
Babytickern.
Oerhört upplyftande!
Går den upp till två hundra någonting igen så dödar jag den, det gör jag.

fredag, januari 9

Använda shmanvända

Har fått en del kommentarer med liknande tematik på mitt senaste inlägg.

"Jag tycker tejp med mönster är jättefint, men jag förstår inte vad jag ska använda den till."
"Jag har nästan fobi mot mönstrad tejp, och undrar även jag - vad använder man den till?"
"Öh, VAD behöver man så mycket tejp till??"

Bra fråga, där.
Jag har ingen aning.
Man eh... tejpar grejer med den. Och så kanske man har alla rullarna i en låda och tar fram dem och tittar på dem när man är på dåligt humör.
Räcker inte det, eller?

Jag ska tejpa hela världen

Det finns en sak här i världen som får min puls att skjuta i höjden okontrollerat. (Okej, det var lögn. Det finns massa saker som får min puls att skjuta i höjden okontrollerat nu för tiden. Gå från sängen till köket, till exempel. Men käften nu.)
Den saken är tejp med mönster på.
Lite oklart varför, men skit i det.
Mmm... tejp med mönster på.
Bästa, bästa!

Och med ovanstående i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag ligger på golvet och dreglar likt en utsvulten hund i detta nu. För OMG kolla in den här sidan! 20 sidor tejp med mönster på. Omöjligt. Att. Hantera.

Hur mycket tejp är det rimligt att man äger, egentligen? 15-20 rullar minst, va?
Täääänkte väl.

Stora bebisdagen

Idag är det Stora Bebisdagen, enligt alla beräkningar som gjorts de senaste månaderna. Beräknat födelsedatum: 090109. Ser ju rätt snyggt ut.

Jag har därför ägnat morgonen åt att försöka tala om för bebisen där inne att jag uppskattar punktlighet. Att försenade människor faktiskt är rätt irriterande. Jag har till och med dragit en harang om respekt och vikten av att komma i tid. Men har det gett något resultat? Nej då.

Bebisen bara: "ORKA! Jag kan väl skicka ett sms och säga att jag blir sen, bara. "

torsdag, januari 8

The pressure

Idag fyller min kompis Peter år. Han har önskat sig en sak: Att vårt barn ska födas på hans födelsedag (och helst också döpas efter honom).
Nyss skickade jag ett sms till Peter och gratulerade så väldigt. Kände mig också nödgad att meddela att det nog blir svårt att fixa fram presenten.
Svaret kom efter ungefär en sekund.

"Men för fan. Krysta, kvinna! Krysta!"

Jag gillar att göra mina kompisar glada, det gör jag, verkligen.
Men oh my god, pressen! Pressen!
Det är för farao bara tio timmar kvar på dygnet.

Det ringde på dörren, del 2

Vissa dagar känner man sig lite lyckligare lottad i livet än andra dagar.
Lite dummare också.
Och ytligare.

I morse ringde det på dörren här igen.
"Å, tulpaner!" tänkte jag, snabblärd som jag är.
För det är ju så det brukar vara nu för tiden.
Ring på dörren = blomsterbud.

Jag skickade Gustav för att öppna. Där ute stod en hemlös man i sovsäck, som alldeles uppenbarligen tillbringat natten utanför vår ytterdörr.

- Hej, var är Sven?
- Sven?
- Ja, Sven?
- Det vet jag inte. Det bor ingen Sven här.
- Var bor han då?
- Det bor en Sven på nedersta våningen i huset. Är det honom du letar efter?
- På nedersta våningen?
- Ja.
- Tja, jag kan ju åka ner och kolla om det är honom jag letar efter.
- Ja, det kan du ju göra.

Det var det nog inte, kan jag meddela, för nu ligger mannen och sover i sin sovsäck utanför vår dörr igen. Och det är apkallt utomhus och här inne ligger jag under duntäcket och tittar på mina tulpaner och vet inte vad jag ska skriva riktigt, för allt ser bara så sjukt fel ut på skärmen.

Vi säger väl så, helt enkelt.
Hej på er.

onsdag, januari 7

Det ringde på dörren...

Oerhört snabblärda tulpaner ändå, får man säga. Nyss ringde det på min dörr, och utanför stod kanske världens finaste bukett tulpaner och ville flytta in. Eller ja, det var ett blomsterbud som ringde på dörren, men ändå.

Förstår ni? BLOMSTERBUD! Det är ju som på film, minst. Och för att späda på det hela ytterligare: Från en okänd välgörare, dessutom. Eller ja, okänd och okänd. Det satt ett kort med i buketten, men ändå.

"Som tack för dina underbara bloggar"
/Hannas bokhylla

I mitt labila tillstånd klarar man inte av sådan här snällhet utan att lipa en stund över människans (läs: Hannas) godhet. Nu är jag i hemlighet kär i Hanna, för att det var så fint gjort. Fatta! En bloggläsare som skickar blommor till en mitt på blanka onsdagen! Eller ja, blank och blank, förresten. Iskall och illblå, men ändå.

Tulpanerna jag släpade hem från Coop i morse står numera och blänger svartsjukt och tjurigt i ett hörn över den stulna uppmärksamheten . Jag har försökt tala om för dem att de redan haft sin stund i rampljuset, lika bra de kommer över det. De lyssnar rätt dåligt, men ofta att jag bryr mig.

Förstår ni? BLOMSTERBUD!
Det är ju så man dånar.

Tulpaner, check!

Herregud, alltså. Allt ska man behöva fixa själv!

Eller ja, inte riktigt ALLT förresten. Om en stund kommer Karin hit och bakar scones i mitt kök. Själv behöver jag inte röra mig ur fläcken, för hon handlar till och med på vägen. Det är vad jag skulle vilja kalla en bra deal.

Tulpanerna har ett och annat att lära av Karin, faktiskt.

tisdag, januari 6

Adjö jul

Idag har vi slängt ut julen från lägenheten.
Eller ja, vi lämnade ett litet lager av barr från granen strategiskt utspritt lite överallt ifall vi skulle få abstinens för säkerhets skull. Speciellt i mattan vid soffan lämnade vi ganska mycket barr. Det tyckte vi var spännande. Nu har Gå Barfota På Mattan med ens blivit lite som rysk roulette. Ungefär fjorton gånger hittills idag har följande konversationsmönster upprepats:

Jag (överdrivet): AAAAAJJJJ!
Killen (chockat): Oj, vad hände?
Jag (trött): Barr.

Hur som helst, det konstigaste med hela den här Slänga Ut Julen-grejen är att lägenheten inte automatiskt fyllts av tulpaner efteråt. Det trodde jag det var lag på, faktiskt. Kungen bara: Julgran ut - tulpaner in! Hela kvällen har jag alltså väntat på att hissen ska stanna på vår våning och tulpanerna ska ringa på, men eh, har det kommit några tulpaner? Va? Va? VA?
Nej, det har det inte.

Det har kommit fyra killar i 30-årsåldern däremot.
De sitter och spelar spel vid köksbordet för tillfället.
Precis där tulpanerna skulle stått.
Mycket märkligt, när man tänker på det.
Kungen bara: Fattar inget.

Ett förlorat bebisbattle

I somras startade jag ett bebisbattle med min kompis Elin när det uppenbarade sig att vi skulle ploppa unge ungefär samtidigt. Reglerna var enkla: Först vinner. Elin hade en veckas försprång från början, men i krig och bebisskaffande kan allt som bekant hända. Och när det fortfarande inte hade bodde någon bebis hos Elin igår började jag få upp ett litet hopp om hinna först trots allt. Bokade således snabbt in en fika med henne idag för att kolla läget och eventuellt se om jag på något sätt kunde fördröja hennes förlossning ytterligare. Jag låg som bäst och smidde ondskefulla planer i morse när telefonen plingade till.

Ett nytt meddelande: Elin mobil.

"Det blir ingen fika för mig, jag tänker istället ägna mig åt att vrida mig i plågor. Nästa förflyttning jag gör härifrån blir i taxi till BB. Ses där istället?"

Och min första tanke: Mmm...vrida sig i plågor. Lyllos, lyllos Elin!

Det kan vara första gången jag tänker så, det kan det.
Men så är jag också väldigt, väldigt gravid nu för tiden.
Och ingenting man tänker då räknas på riktigt.
Visst?

måndag, januari 5

Vitt är det nya svart

Här kommer mycket viktig information för intresseklubben!
Upp med pennorna och börja anteckna:

JAG BLOGGAR FRÅN EN VIT DATOR!
DET BOR EN SÅDAN HEMMA HOS MIG NU.
DEN ÄR SÅ FIN SÅ JAG BLIR TÅRÖGD.
JAG TROR JAG ÄLSKAR DEN LITE.
NEJ, FÖRRESTEN: MYCKET.
STORA ORD, JAG VET!
DET ÄR DÄRFÖR JAG SKRIVER DEM MED VERSALER.

/Lycklig_80

Väntans tider

Och å, förresten! Kom på en grej.
Vore det inte rätt smidigt om man kunde få en sms-avi när bebisen börjar bli klar för leverans också? Ett litet pip i telefonen bara, kanske ett dygn innan värkarna satte igång. Så man kunde ägna sig ordentligt åt det där med att vila, äta bra och förbereda sig som inför ett maratonlopp som det står överallt att man ska. Hade onekligen underlättat en hel del. De flesta maratonlopp jag känner till går av stapeln på ett förutbestämt datum, nämligen. Inte lite när som helst inom de närmsta veckorna, som säg... en förlossning verkar göra.

Se så, fixa det nu, utvecklare!
Hur svårt kan det rimligen vara?

Inga nya meddelanden

Nu står det att paketet anlänt till postutlämningsstället och att sms-avin är skickad.
Åt det säger jag: HALLÅ, TELEFONEN?!? VAD LIGGER DU DÄR OCH TJURAR FÖR?!?
Pip för bövelen, pip!

I'm so excited

Det råder nagelbitarstämning här i lägenheten för tillfället. Sitter och följer mitt postpaket (innehållandes en vit dator) på postens hemsida. Nyss var paketet i Göteborg. Sedan transporterades det till Stockholm södra. I natt sorterades det. Och nu är det under transport för att slutligen nå postutlämningsstället här runt hörnet.

Snart, snart, snart kommer sms-avin i min telefon.
Jag känner det på mig.
En stor dag, det här.

Väldigt happy

Nu är det officiellt: Jag HAR den absolut sämsta humorn i världen. Det är jag och 90-talskomiken for ever and ever. Nutida roligheter kan inte ens mäta sig i jämförelse. Igår tittade jag på Happy Gilmore och skrattade så mycket att jag var tvungen att blanda upp skrattsalvorna med några kvidande aj som helvete för att det gjorde så ont i ryggen.

Lite Nakna pistolen och Hot shots på det här bara, så har jag förlängt mitt liv med några hundra år på direkten.

söndag, januari 4

Uppsagd med omedelbar verkan

Framåt kvällen igår bestämde jag mig för att avskeda mig själv från jobbet som hemarbetande författare med omedelbar verkan. Jag varslade inte ens i förväg. Tjopp tjopp bara, så var jag arbetslös. "Ja men, så kan det gå" skrattade jag rått åt min egen förvånade uppsyn "när man suger!" Sedan formulerade jag ett mejl till min förläggare och bifogade worddokumentet. Lite förkortat ungefär så här:

"MENÅÅÅÅÅÅ! Jag har svullna fötter och bebisar i hela huvudet och hatar allt jag skrivit i det förbannade worddokumentet. Kan du ta bokjäveln och komma på något smart att göra med den?"

Efter en halvtimme (på en lördagkväll, mind you) fick jag svar.

"Inga problem! Jag fixar boken, du fixar bebisen. P.S Du är snygg fast du har svullna fötter och stor mage."

Nu känns livet bra igen. Jag har lagt fötterna i högläge på soffkanten och tänker inte resa mig upp förrän helvetet fryser till is. Förutom möjligen för att tillverka någon slags medalj till förläggaren i fråga. I love her.

Så, tala nu om för en arbetslös soffpotatis: (Mare mare) Vad gör man med en söndagmorgon?
Finns det något kul på tv nu för tiden?

lördag, januari 3

Rapport från en muntergök

Sitter och stirrar på skärmen och läser de 324 000 tecken som jag hittills skrivit ner i worddokumentet och vill gråta en smula, för inte ett enda tecken duger längre och jag har fått utslag i mungiporna av färsk ananas och de svider.

En pissig lördag i världshistorien om man vill sammanfatta det hela.
Och det vill man ju tydligen.

fredag, januari 2

Heeeelt normaaalt, right?

Ganska många gravidåkommor har jag hört talas om i mitt liv, alltså. Redan innan jag blev ett preggo själv visste jag till exempel en hel del om illamående, konstiga cravings, svullna fötter och ben, ryggont och tröttma. Under de senaste nio månaderna har jag kunnat lägga till både ett och annat till den listan. Saker som ingen riktigt pratat högt om innan, men som ändå vid snabba gallupar visat sig vara väldigt vanliga i gravidsammanhang.

Nu undrar jag bara lite stillsamt här: Hör TAPPA SAKER NER I SIN URRINGNING också till de här sakerna? Eller är det bara jag? Jag gör farao inte annat än att gräva fram saker ur kläderna nowadays.

Nyss tappade jag en hårnål ner i urringningen.
I morse var det en gurkbit.
Igår kväll en bit äpple.
Och som bonus på det: En klunk saft någon gång under eftermiddagen.
Klunken med saft var min favorit i sammanhanget. Ärligt, ni borde verkligen testa.
Man känner sig oerhört glamourös med en klunk saft mellan brösten!

Anyhow. Vid en snabb analys av läget konstaterar jag att det här sannolikt beror på 1. Att jag tappar väldigt många saker nu för tiden, i kombination med 2. Att jag plötsligt har en uringning att tappa dem i. Och eftersom både påstående 1 och påstående 2 hör till de saker jag hört ska vara heeeelt normaaaaala under en graviditet borde jag kanske kunna sluta mig till att jag inte är ett freak utan eh, just det, heeeelt normaaaal. Ändå lämnar det här mig ingen riktig ro. Det hör nämligen till vanligheterna att man tappar omdömet också, tror jag.

Känner mig således nödgad att ställa frågan:
Heeeelt normaaaal eller ett freak?
Man vill ju gärna veta, det vill man.

Årets bästa

Slökollar lite på bioannonserna i tidningen och läser om Frozen River överallt.
Den har biopremiär idag om jag förstår det hela rätt, och på annonsen kan vi läsa hejaropen kring den. Men, eh...

"En av årets bästa filmer"

Hur mycket säger det om filmen, så här den 2 januari?

/årets största gnällspik

torsdag, januari 1

Årets första dag

Idag är dagen då Sveriges pizzakonsumtion ökar med, vadärdetnuigendå, 60% eller så jämfört med en vanlig söndag.

Jag tänker inte dra mitt strå till stacken. In your face, pizzahandlare! Så här pigg har jag liksom inte varit på hundrafjorton nyårsdagar.

Jag har till och med varit på hurtig (läs: snigellångsam) promenad i iskylan. Det är så man får dåndimpen.