Vad ingen förälder tänkt förr

Barnet här i hushållet är lite... vad ska jag säga? Needy för tillfället. Det är inte bara det att han kräver vår fulla uppmärksamhet och helst också kroppskontakt dygnet runt för att vara nöjd. Han gillar dessutom sin mamma så till den milda grad att hela hans värld rasar samman om jag till äventyrs skulle få för mig att göra något så dumt som att gå utom synhåll från honom. Och då menar jag inte "gå till jobbet och vara borta en hel dag". Det räcker så bra med "gå in i sovrummet för att hämta ett par strumpor" för att han ska bryta ihop och gråta förtvivlat. Så sjukt poppis är jag! Och det är ju förvisso fint. Men icke desto mindre är det också lite smått frustrerande, och leder till en och annan mer eller mindre uppgiven diskussion över köksbordet.

- Det är nog bara en fas va?
- Hoppas.
- Som snart går över?
- Hoppas.
- Jag menar, han kanske håller på att få tänder? Det är ju rätt jobbigt.
- Så är det nog.

Sedan känner vi oss lugnade en stund. Smarta också. Som har kommit på vad Rufus lite halvmärkliga beteende beror på. Det är ju bara en fas! Plus tandsprickning! Fattar ju vem som helst att han är lite gnällig! Mer kaffe? Och så sänker sig friden över lägenheten igen.

Tills i morse, vill säga. Då dristade vi oss av någon anledning till att att ta fram facit för första gången på flera månader. Facit = Att växa och upptäcka världen - boken som förklarar alla ditt barns märkliga beteenden med den betryggande förklaringen: "Lugn. Det är bara en utvecklingsfas. (Och PS! Skaka inte ditt barn!)" Där stod det att vi skulle vara lugna. Rufus är bara inne i en utvecklingsfas. Sedan stod det:

"Föräldrar oroar sig ofta när deras barn är upprörda och försöker hitta en orsak. Så fort de hittat en förklaring känner de sig lättade. I den här åldern bestämmer de sig ofta för att det är tandsprickningen."

Nu känner vi oss inte så himla unikt rocketsciencesmarta längre, vilket är lite synd. Det var en fin känsla.