Det är när man sätter sig med sin bebis i knät, öppnar bildmappen på datorn och visar honom bild efter bild på hans vackra nuna, hör hur han klappar i händerna varje gång det kommer upp ett nytt foto på skärmen, skriker DÄR!, pekar på sig själv och ler överlyckligt, som man inser att man avundas den där känslan lite. Jag blir inte alltid så där oerhört glad när jag får syn på mig själv. Det blir jag faktiskt inte.
5 kommentarer:
Det är något med barn och att se sig själva, att förstå det. Min brorsdotter är precis likadant - och det har därmed för min del aldrig varit roligare att titta på kort än när jag gör det med henne.
Jag vet! Tänk vilken bra start på dagen om man blev helt överlycklig när man såg sig själ i spegeln och kanske till och med gav sig själv en applåd.
Det kanske ska testas!
Haha! Underbart! Jag vill också ha den känslan. (Ja, och alla andra kan också få ha den känslan när det gäller mig så klart.)
Han är ju bara helt underbar, den ungen!!!
Ha ha, där har vi något att lära ;)
Skicka en kommentar