Traumatisk händelse under kvällen: Rufus kryper sitt snabbaste över golvet, slinter med knät, drämmer munnen inklusive napp i golvet och biter sig (?) i tungan, skriker så väggarna skakar och DET BLIR BLODUTGJUTELSE, blodet pumpar (eller om det snarare rann lite?) ut ur munnen på honom, ner på tröjan, ut på golvet, och jissus amalia, mitt hjärta, DET KOM BLOD!
Måste jobba lite med min inte så coola attityd här, känner jag.
Första gången, men sannolikt inte sista, right?
8 kommentarer:
Oh no!
Förutom att Kemisten klippte Jack i fingret när han klippte hans naglar en gång... så var det här min reaktion på första blodet:
http://minnert.blogspot.com/2009/01/jag-ar-en-stark-manniska.html
Blev inspirerad av blodberättelsen, har en egen på bloggen nu!
Du körde väl honom inte i hushållsmixern dock? Då är det lugnt.
I vär familj ringer vi ambulansen när det kommer blod. Så coola är vi.
Ähum.
Exaktemente. Fyra år senare skriker de så att huset skakar i sina grundvalar, tapeterna krullar sig och skallen går i kok.
Tinitus.
"Det blir bättre sedan" byts snabbt ut mot "det var bättre förr".
Har inget med åldern på parenteserna att göra. Mer med ett vagt felbetingat positivt minne av bebisgnöl och mjölklukt. Sentimentalitet. Härda ut tills han blir sisådär en 30 +.
Sedan börjar livet på nytt igen.
Med eller utan blod.
Å herregud, det där! Min sons första var när han, precis börjat dra sig upp, stod och höll sig i ett bord och sen plötsligt bara släppte. Han landade på ansiktet. Jag fick verkligen kämpa för att hålla paniken borta, för munnen fylldes med blod, trots att det visade sig vara ett pyttelitet sår på läppen. Ja, alltså, om inte annat så lär man sig hantera sin egen reaktion. Mitt styrkeprov kom nu när han fick en allergisk reaktion och det blev ambulans och akuten. Men det visade sig att jag var ganska lugn i en sån extrem situation... Bra.
Stackarn! Tilda hade sin första blod historia när hon var ca 8 mån och hon satt och rulla boll med pappan. Hon var så vig så hon satt med benen i 180 gr och när bollen kom till henne lutade hon sig för mycket framåt och dunkade hela ansiktet i golvet..
Åh, det där är så hemskt! Jag klarar inte heller blodet utan blir totalt irrationell. Tack och lov har jag en man som reagerar som en förälder ska reagera.
Här är min värsta blod-historia:
http://mifflan.blogsome.com/2007/01/13/varsta-mamman/
Ha det gott!
Skicka en kommentar