Efter sju månader och arton dagar med upphackade nätter tyckte Rufus tydligen att det var dags. Nu sover han på nätterna. I eget rum. Lugnt och fint. Med välling i magen.
Det är en tidsfråga innan jag lägger mig på marken och börjar tala i tungor av lättnaden.
5 kommentarer:
Oj, eget rum också. I'm impressed.
Lovely! Vi hade ungefär samma grej. Nu två år senare sover de fortfarande hela nätter. I egna sängar. I eget rum. Åh ljuva liv!
Vilken Lycka!!
Hos oss, efter snart 19 månader, så sovs det fortfarande inte hela nätter. Under samma tidsperiod har det gått att få sova till 05 tre gånger, annars går den lilla mistluren igång mycket tidigare än så. Men man överlever ändå tydligen, både som stor och liten :-)
kanske är 7mån och arton månader koden?
Jag ska genast tala om detta för Ivar och sedan räkna ner.
Wow! Lyckans ostar. Lyckans lyckans ostar alltså.
Skicka en kommentar