Min unge har fått tänder.
Två stycken.
"Jaha" tänker du. "Intresseflaggan går nästan sönder så jävla mycket vajar den. För att inte tala om intresseklubben. Hela förbannade klubben har kramp i armen efter alla anteckningar!"
Men det lyssnar jag inte på, för jag är sentimental, och nu tänker jag att tänderna bara är början, snart sitter han och brölar i köket över en hel limpa och hotar med att flytta hemifrån så fort man ber honom ställa skorna i skohyllan.
Buhu, buhu.
9 kommentarer:
Men när våra barn blir tonåringar tror jag det kommer finnas en trevlig subkultur dom kan hänge sig åt, en subkultur som hyllar föräldrar och "trevlig ton" vid middagsbordet.
Dream on, dream on.
Noterat!
Jag vet, visst går det alldeles för snabbt! Jag får oxå lite ångest ocjh tänker att; herregud- hon flyttar ju sanrt hemmifrån! Men visst blir man stolt när lillan får tänder.... :-)
ah känner igen den känslan tusenfalt!
men det känns lite, lite bättre om man tar en fika på det.
Håller med krabbeluring, fika löser allt
Och då fattar du ju hur det känns när den tiden redan är förbi. Ta vara på insikten att tiden går för fort. För när det sitter en trulig tonåring i köket och äter er ur huset så blir det nog andra bullar.
Markattan
Åh Lisa, jag älskar verkligen din blogg. Den kan få en att le och helt plötsligt är dagen inte så hemsk längre! Kram
Snabbt går det, men inte så snabbt hoppas jag. Tittade visserligen senast idag på min fyraåring och kom på att han inte är min lilla bebis längre. Hjälp!
Skicka en kommentar