Den här dagen i teorin: Sommarchic. Jag bara: Drar på mig en sval sommarklänning, stoppar ner det glada mönsterbarnet i vagnen, reashoppar lite i coola butiker, tar en kaffe i en park. Nananana, jag är som en annons i Mama.
Den här dagen i praktiken: Sommarchic, min rumpa. Jag bara: Har inga rena sommarklänningar, tar den här sunkiga t-shirten istället. Tappar nästan ögonen av all fulhet när jag får syn på mig själv i provrumsspegeln. Och oj, hoppsan. Barnet gråter och vill bara bli buret. Sedan kräks han lite på min axel, så det blir en fläck på den fula t-shirten. Därpå flyger det förbi en fågel som bajsar mig i huvudet. Nananana, jag är en levande skräckfilm.
Så kan det gå, people.
Så kan det gå.
8 kommentarer:
Hahaha....skrattar högt! Du skriver ju så sjukt kul - TACK!
*Skratt*
Det låter som mig - fast jag har klarat mig undan fågelbajs... : D
Hahaha, det är kanske inte snällt att skratta åt andras olycka, men nu gör jag det ändå :-D
det var ju en fin tanke i alla fall. :) kanske funkar det imorgon.
Gud vad kul, och f-n vad man känner igen sig!!! Vilken kul blogg du har!!!
Det är tanken som räknas. Eller?
Nä?! Ett lass sympati kommer här!
Ibland blir jag så förvånad över hur mina gränser tänjs efter barnen. Nu utvärderar jag lite kräk på tröjan = ok att fortsätta ha tröjan...
Skicka en kommentar