Sopigt värre

Igår slängde jag ut soporna (eller ja, soppåsen då. Jag slänger faktiskt inte sopor hur som helst omkring mig) utanför dörren i trapphuset och tänkte att jag skulle åka ner och slänga dem lite senare.

Inatt vaknade jag kallsvettig upp och kom på att jag hade glömt bort själva slängandet. Följdaktligen låg det en soppåse utanför lägenhetsdörren. Kan hända luktade den illa. Möjligen läckte det till och med sopsaft (svenskans kanske otäckaste ord) från den. Jag kände frossbrytningarna komma. VAD SKULLE GRANNARNA SÄGA? TÄNK OM DE BLEV ARGA? TÄNK OM DE BLEV JÄTTEARGA? TÄNK OM DE KNACKADE PÅ DÖRREN OCH SKÄLLDE UT MIG? TÄNK OM DE SLÄNGDE IN EN BRINNANDE BENSINTRASA I HALLEN SOM HÄMND? DÅ SKULLE VI JU DÖ!

Vid den tanken började jag gråta en smula. Jag hatar när grannarna blir jättearga, tänkte jag. Jag hatar att bli utskälld mitt i natten för att jag glömt slänga soporna! Och jag hatar speciellt när grannarna slänger in brinnande bensintrasor i hallen som hämnd för att jag glömt slänga soporna. Och framförallt hatar jag att dö. Damn those sopor! Damn them! Jag grät en stund över hur typiskt det var att mitt liv skulle sluta så här nesligt. Sedan vände jag mig om och somnade om.

Nu tänker jag att jag eventuellt överreagerade en smula där i mörkret.

Och att det kanske faktiskt är på tiden att jag åker ner och slänger den där soppåsen snart.

Men jag vet inte.