Mol allena

Det KAN vara så att det fanns en dold agenda bakom det här vinterkräket. Det kan det. För istället för att bara attackförsvinna iväg till jobbet och lämna mig ensam med bebisen såg Gustav alltså till att bli sjuk och stänga in sig i sovrummet i dagarna tre istället. Som uppvärmning, liksom. Mycket smart. Nu har jag övat mig på att vara själv med Rufus i flera dygn, med den fina lilla nödlösningen "Stick in huvudet i sovrummet och bryt ihop när det blir jobbigt" i bakfickan. En smooth övergång, får man ändå säga. Det har gått ganska bra. Jag har använt nödlösningen noll gånger.

Svåra moment att stressa upp sig lite lagom inför:

• Duschandet. Mitt, alltså. När duschar man? Hur duschar man? Och framförallt: Hur vet man att bebisen inte vaknar och piper när man står i duschen och inte hör honom?
• Ätandet. Mitt, alltså. När äter man? Hur äter man? Och framförallt: Hur garanterar man att man inte själv svälter ihjäl under tiden bebisen bestämt sig för att förhindra att man ska kunna laga mat?
• Tidspassandet. Vårt, alltså. Jag börjar misstänka att mitt vanliga tidsplanerande inte går att applicera på bebisar. En normal människa kräks till exempel väldigt sällan ner alla sina kläder två sekunder innan man ska gå hemifrån. En bebis däremot. Helt oberäknelig.

Andra väldigt svåra grejer som jag inte vågat prova ännu:

• Åka rulltrappa med barn + barnvagn.
• Åka tunnelbana med barn + barnvagn.
• Gå på lokal med barn + barnvagn.
• Använda en sådan där jättelång barnvagnsramp ner och uppför trappor med barn+barnvagn.

Imorgon börjar Gustav jobba på riktigt.
Känn spänningen.