Min pojk

Den här killen kan nästan ingenting. Han kan inte ens le medvetet, bara av ren reflex. Det är ganska svårt att förstå sig på honom dessutom, ibland blir han ledsen fast man har varit jättesnäll. Konstig frisyr har han också, med långa hårstrån som står rakt upp mitt på huvudet och tendens till hockeyfrilla i nacken. På resten av huvudet är han nästan kal. Förmodligen kommer han bli världens tönt till på köpet, för han har byxorna oroväckande högt upp i midjan. Och på nätterna, då vill han äta direkt när han kommer på att han är hungrig, annars blir han arg och knycklar ihop sin lilla panna i massor av veck och skriker sitt högsta. Ganska ofta gör det jätteont att göra honom till viljes, för han hänger vid bröstet och suger som en liten ettrig iller. Och igår kräktes han på min fina stickade klänning så det rann kräks över hela min mage och mitt högra ben.

Och ändå.

Ändå saknar jag honom skitmycket om han ligger i andra änden av soffan, och kommer på mig själv med att hämta honom (fast han sover) och borra in näsan i hans fjuniga fjantfrisyr minst tusen gånger om dagen för att jag inte kan låta bli. Jag vill stoppa honom innanför tröjan och bära omkring på honom där från och med nu och resten av tiden. Jag beter mig som en nyförälskad tonåring, helt utan distans. (Inklusive de stora obalanserade känsloutbrotten och den dåliga hyn. Exklusive handsvetten och högstadieångesten.) Kär räcker liksom inte som ord.

Min pojk, alltså.
Ett halalujamoment hela han.