För länge, länge sedan skulle vi bjuda Karin och Eric på middag. Kesobiffar, hade vi tänkt. Ni vet: blanda ihop typ spenat, fetaost, keso och lite andra grejer och stek till biffar. Servera med klyftpotatis. Vi hade inget recept direkt, men ärligt. Hur svårt kunde det vara? När Karin och Eric anlände till oss var vi i full färd i köket, så vi gav dem två vinglas och förelsog att de skulle slå sig ner på varsin stol och titta på medan vi lagade färdigt maten.
I efterhand har jag förstått att scenerna som utspelade sig framför deras ögon fortfarande (flera år senare) benämns i deras hem som Den Värsta Matlagningen Genom Tiderna. Och det är inte utan att jag förstår dem.
Onekligen ger: Korta glimtar från kesobiffsinfernot
SPLASH! (Ljudet från ett ägg som hamnar i golvet.)
VAD FAN! (Svordom från Gustav som försöker vända kesobiffar i stekpannan utan att de trillar sönder. Det är tydligen svårt.)
VARFÖR BLIR POTATISEN ALDRIG KLAAAAR? (Irriterat skrik från undertecknad)
MEN FÖR I HELVETE! (Ny svordom från Gustav som försöker vända kesobiffar i stekpannan utan att de trillar sönder. Det är tydligen jättejättesvårt.)
DUNK! (Bytta som ramlar ner i diskhon)
SATANS BIFFAR! (Gustav försöker vända kesobiffar i stekpannan utan att de trillar sönder. Igen. Det är tydligen helt omöjligt.)
NU BESTÄMMER JAG ATT POTATISEN ÄR KLAR. (Trotsigt uttalande.)
BIFFARNA ÄR TRASIGA. (Krasst konstaterande.)
SKIT I DET. NU SERVERAR VI MATEN. (Uppgiven suck.)
KRASCH! (Ljudet av serveringsfatet som går i golvet .)
SPLOFF! (De trasiga kesobiffarna som låg på ovan nämnda fat sprids över köket.)
KLAFS! (Jag trampar i en av dem.)
Sedan dess har vi legat rätt lågt när det gäller kesobiffar. Tills igår. Oklart vad som slog slint i hjärnan då, men plötsligt hör jag vid frysdisken på Ica hur Gustav med glad stämma föreslår "Kesobiffar till middag idag, kanske?" och hur jag med lika glad stämma replikerar "Bra idé!". Sedan gick vi hem och upprepade infernot ovan, med några få avvikelser. Två timmar senare satt vi vid bordet och åt klyftpotatis. Med en och annan oliv till.
- Goda oliver det här.
- Tyst!
Nästa gång jag hör ordet kesobiffar skriker jag.
13 kommentarer:
Har aldrig hört talas om kesobiffar...och nu förstår jag att det kanske finns en anledning till det.
Helt underbart inlägg!!! Gillar i princip alla, men detta var fantastiskt! Inte så att jag gläds åt andras missöden i köket. Men det spred ett litet leende över mina läppar, toppat med lite sympati så klart!
Du är en fantastisk skrivare Lisa, jag skrattade mig genom hela inlägget :)
Ni har inte funderat på att kolla upp ett recept med kesobiffar?
Fast å andra sidan, gör inte det, det blir så mycket roligare att läsa kesobiffsepisoder här då...
hahahhaaa. nu har jag fått mig dagens skratt. hihi.
Lisa, med tanke på hur den där kvällen fortlöpte har jag full förståelse för att du har förträngt en del. Till exempel det oöppnade mjölkpaketet som for i golvet och exploderade och den avancerade såsen med nån dyr alkohol i som i slutändan bara smakade kaksmet. Men trevligt var det!
låter gott! funderar på att skapa mig ett eget helvete här hemma...
Jag har aldrig hört talas om kesobiffar förut, men när jag har det......så blir jag inte sugen. ;)
Ha en fin kväll.
Hahaaaaa... Kesobiffar som är lätt som en plätt.
Nästan. Åtminstone.
250 keso, 2 ägg, 3 msk mjöl.
Tillsätt ev valfri smaksättning (är det något "blött" som t ex upptinad spenat behövs nog lite extra ägg/mjöl). Stek med gott tålamod tunna plättar på medelvärme. Eller, för att garanterat slippa alla infernon: tillaga i ugn på 175-200 grader i ca 20 (?) min. Sjukt gott. Funkar även till efterrätt med lite äpple och kanel (och helst utan spenat).
För att undvika missförstånd och infernon bör kanske tilläggas att jag menar 250 gram keso.
hahaha - tack för ett underhållande inlägg och ett väldigt gott skratt :D
Hahaha, jag tror att jag älskar den här bloggen. Ärligt, alltså.
Skicka en kommentar