fredag, oktober 31

Fredag framför brasan

En ohyggligt sorglig begravning, ett ganska irriterande strömavbrott och en väldigt iskall promenad i snöslask senare, och tomteuslingen har FORTFARANDE inte kommit. Nu tänker jag äta rödbetor och elda i kakelugnen istället. Fast egentligen, egentligen är jag bara sugen på vin.

Typiskt min otur.

torsdag, oktober 30

Komsi komsi, tomten.

Okej, jag vet inte vad jepparna som bestämmer över vädret håller på med, men DET SNÖAR där jag är. Underligt och konstigt, kan man tycka. Jag satte mig på tåget till Småland och i nästa sekund var det snökaos och typ jul. Nu sitter jag i mammas och pappas fåtölj och äter pepparkakor väntar tålmodigt på tomten. Jag har ätit apmycket spenat hela året, så jag förväntar mig stordåd. Ingen brådska har jag heller, trots att det verkar dra ut på tiden. Förståeligt om han känner sig lite blyg, tomtestackarn. Han har ju inte sett folk på evigheter.

Håkan i mitt hjärta

Jag hade en dejt på Cirkus igår med Håkan Hellström.
Alltid lika trevligt när det händer.
Det var bra och lyckligt på alla sätt och vis, och när han sjöng Kärlek är ett brev skickat tusen gånger och Nu kan du få mig så lätt så grät jag eventuellt inombords en smula för att det var så sabla fint så man kan bli galen för mindre. Sedan sparkade den Mycket Lilla Människan i min mage i takt till alla de glada hitlåtarna och då lipade jag inte längre, då gjorde jag v-tecknet för att jag har ett blivande popsnöre med taktkänsla som inneboende. Fräckt.

onsdag, oktober 29

Min arbetsplats

Ninni skryter om sitt välstädade skrivbord och uppmanar oss andra att visa hur det ser ut där vi jobbar. Säkert önskar Ninni i smyg att vi ska visa bilder på överbelamrade skrivbord med oändliga pappershögar så att hon nöjt kan slå sig för bröstet en vända till.

Tyvärr för Ninni är jag störd i huvudet och kan inte jobba hemifrån om det inte är städat först.

Tyvärr för boken jag försöker skriva också, faktiskt.

Det är många tecken som förspills i väntan på att jag ska sluta springa runt, runt i lägenheten och maniskt plocka undan varje morgon. Men man känner onekligen friden när man är klar. Det gör man.

P.S. Om man också följer Daniel Åbergs blogg (och det gör man), kunde man i somras ta del av en rafflande bloggserie med bilder i tjugonågonting delar under namnet "Jag skriver, alltså finns jag". Där kunde man tydligt se att det krävs inmundigande av dryck i samband med bokskrivande. Det visste jag inte innan. Men nu vet jag. Jag skulle önska att det var rödvin i glaset och jag satt här med en basker på sned och blickade ut över vidderna, fångandes idéballonger för glatta livet. Men nu är det inte det. Det är citronvatten, och de enda vidderna jag ser är Zinkensdamm, som i detta nu spolas inför bandysäsongen. Classy. D.S

tisdag, oktober 28

Sagan om Släktvaggan

Min bästa kompis Karin och hennes kille Eric ska väldigt, väldigt snart ha barn. De håller som bäst på att införskaffa alla bebisgrejer man kan tänkas behöva för en sådan uppgift. I badrummet står ett skötbord, på hyllan under ligger blöjor, det finns tvättlappar, amningskuddar, filtar, kläder, fan och hans moster och lite till. Och i sovrummet står... Släktvaggan. Ah, denna släktvagga! Låt oss stanna upp lite här och gå in på den lite mer i detalj.

Släktvaggan är en gigantisk tingest i furu, som gått i arv i Erics familj i generationer. På gaveln finns namnen på alla barn som sovit i den inlödda med lödkolv. Vaggan vilar på medar som, observera noga, inte bara välver sig i en snygg båge för vaggan att vagga på utan också breder ut sig med lite extra snickarglädje åt alla håll och kanter. Väldigt allmoge, på min ära. Sammantaget kan man säga så här om Släktvaggan: Den tar upp sin beskärda del av Karin och Erics lägenhet. Och då underdriver man ändå.

Jag och min kille har funnit oerhört mycket glädje i Släktvaggan so far. Vi har fnissat ohejdat åt hur Karin har slitit sitt hår över den nya inredningsdetaljen i deras hem. Skrattat halvt ihjäl oss åt skräcken i hennes ögon när hon insåg att den var så stor att den måste fraktas med släp tvärs över landet. Vridit oss i vänliga skrattkramper över Erics förtvivlade försök att få oss att inse det fina med Släktvaggan, den oerhörda känslan i alla de inlödda namnen (med lödkolv!) på gaveln till skapelsen. Lett med vargagrin från öra till öra när vi fått en privat visning av Släktvaggans alla features. Sammantaget kan man säga så här om glädjen kring Släktvaggan: Den kan mycket väl vara höstens humorhöjdpunkt. Och då underdriver man ändå.

Och så är vi framme vid sagans upplösning, lyssna nu.

I helgen var min kille i Göteborg och träffade sina föräldrar. Sent på söndagkvällen kom han hem och ruskade liv i sin halvsovande tjej. Han hade ett viktigt spörsmål att ta upp, som aboslut inte kunde vänta.

- Är du vaken?
- Mmm.
- Bra. För jag undrar hur du ställer dig till Släktvaggor. Mamma undrar om vi kan tänka oss att använda min familjs Släktvagga till vårt blivande barn. Den är stor och gjord av furu med utstansade hjärtan i gaveln.

Och skrattet som ekat över söders höjder sedan dess kommer förmodligen aldrig mattas av. Jag säger det med säkerhet: Släktvaggor är den nya sortens humor. Se bara på Karin och Eric, som ligger kollapsade på golvet av all glädje. Så oerhört muntra de blev med ens.

söndag, oktober 26

Dagens felsägning

C: - Jag är helt tjock i halsen.
P: - Jaså.
C: - Ja, det känns som om det sitter ett luder där nere.
P: - ETT LUDER?
C: - Oj, jag menar ludd!
P: - Tänkte väl. Fast jag hade förstått ännu mer om du kände dig lite igentäppt med ett luder i halsen.

lördag, oktober 25

Lördag och löning

Lönelördag på stan.
Mon dieu, fenomenet kan farao ta död på vem som helst.
Och jag vet inte vad som hände, för jag skulle köpa strumbyxor i olika färger och försöka avstyra en underklädeskris i antågande, men jag kom hem med halva hötorget i tunga kassar istället.
Oh well.
Förvälla svamp är ju också kul.

fredag, oktober 24

När katten är borta

Jag är hemma själv och ingen vaktar vad jag gör.
Nyss åt jag fyra clementiner.
Nu ska jag äta en till.
Sedan kanske jag ska äta en till, fast det vet jag inte om ännu.
Jag tror jag kan ha tappat kontrollen.
Typiskt min otur.
Och clementinernas.

Kan nån ge mig en canon

Hej! Kan någon vänligen ge mig ett kamerahus till en Canon Eos 350D, eller för den delen ett kamerahus till vilken annan digital system canon-kamera som helst som mina objektiv och tillbehör passar till, tack så mycket?

Nähä.

Hej! Kan någon vänligen sälja mig ett kamerahus till en Canon Eos 350D SINNESJUKT BILLIGT, eller för den delen ett kamerahus till vilken annan digital system canon-kamera som helst som mina objektiv och tillbehör passar till SINNESSJUKT BILLIGT, tack så mycket?

Nähä.

Hej! Kan någon vänligen sälja mig ett kamerahus till en Canon Eos 350D TILL ETT RIMLIGT PRIS, eller för den delen ett kamerahus till vilken annan digital system canon-kamera som helst som mina objektiv och tillbehör passar till TILL ETT RIMLIGT PRIS, tack så mycket?

Nähä.

Men skyll er själva, då blir det inga bilder i bloggen mer då.
Tjurskallar.

Meningslösheten

Så där, ja!
Sista bokkartongen uppsläpad, uppackad, ihopvikt och nedburen igen.
Hyllorna proppfulla.
Det tycks mig liiiiite meningslöst för tillfället att sätta mig ner och försöka SKRIVA en bok mitt i allt ihop.
Det finns ju redan skitmånga här i världen.

onsdag, oktober 22

En hiss om dagen

När vi flyttade in här hade vi inga bokhyllor, så vi ställde ner alla bokkartonger i källaren.
Skulle vi tydligen inte gjort.
Medan vi har levt i godan ro här uppe har bokkartongerna alldeles uppenbarligen ägnat sig åt rajtan tajtan där nere och förökat sig både en och två gånger.
För nu, när vi äntligen har bokhyllor, tar lådorna aldrig slut.
Jag hämtar en hiss bokkartonger om dagen.
Ändå är hela källarförrådet fyllt fortfarande.
Magiskt.

Mitt så kallade liv

För länge sedan var min kille arbetslös och tillbringade dagarna i sin röda morgonrock medan han rökte i köksfläkten. Sedan ringde han till mig på jobbet och bad mig köpa mjölk på vägen hem, för att han inte orkade klä på sig kläderna.
Det var jag väldigt arg över.
För helvete, köp mjölken själv, karlslok!
Du gör ju ändå inget vettigt på dagarna.
Sådana saker sa jag.

Vi har skämtat väldigt mycket om det där sedan dess. Speciellt nu, när jag ska vara hemma i ett år. Ha ha ha, har killen hånskrattat. Jag lägger fram morgonrocken åt dig här, så vet du var du har den. Och he he he, har jag svarat. Ja, du passerar ju ändå Coop på vägen hem, så det finns ju ingen anledning för mig att klä på mig på dagarna.

Nu har jag varit hemma i tre dagar snart. Under den tiden har med rekordhastighet utvecklat grav folkskygghet, enorm motvilja att gå utanför dörren, och stor lust att aldrig mer klä på mig ordentligt. Tycker det verkar rätt jobbigt att duscha också. Nyss ringde killen från jobbet.

- Hej, hur går det för dig?
- Ganska bra, tycker jag.
- Sitter du i morgonrock och vägrar gå utanför dörren?
- Neeeej då. Jag sitter i ful kofta och tajts och vägrar gå utanför dörren. Och jag har inte kammat mig heller.
- Just snyggt.
- Men jag röker inte i fläkten! JAG RÖKER INTE I FLÄKTEN, hörru!
- Det är väl en tidsfråga.

Och ute är det illblå himmel ser jag.
Intressant.

tisdag, oktober 21

Lagen om att jobba hemma

Och sen, när man har skrivit fyra (och en halv!) sida, då får man ligga i soffan resten av dagen och se på tv-serier och äta kladdkaka. Mmm... jobba hemma. Bästa påhittet ever.

Bara tre kvar

Jodå, det går nog att vänja sig vid det här också.
Soffa, citronvatten, regnsmatter mot taket och några ungdomsböcker utspridda runt mig som facit på hur man gör.
Jag tänker: Fyra sidor text om dagen eller dö.
Hittills idag: En.

måndag, oktober 20

Vampyrerna i Blackeberg

Och så var det den där filmen då, Låt den rätte komma in, som jag fick tjuvtitta på igår.

Jag älskar boken. (Och jag menar det verkligen: ÄLSKAR!) Hade mycket höga förväntningar på filmen. Och blev (faktiskt) inte besviken. Tycker att den fångar känslan av boken exakt, och att den är väldigt, väldigt, väldigt snygg.

Ah, snö! Sjukt snyggt.

Här är vad jag gillar med filmen: Känslan, snyggman, skådespelarna (både Oskar och Eli känns perfekta och inte en enda Lena Endre eller Mikael Nyqvist syns i rolllistan, fast det är en svensk film), skrämselnivån (lagom obehag rakt igenom, aldrig riktigt skräckslagen) och att de skalat bort rätt saker från boken (pedofilgrejen) och låtit det viktiga vara kvar (Oskars uppväxt och hans och Elis relation). Och att jag inte en enda gång tvivlade på att det finns vampyrer i Blackeberg, precis som när jag läste boken.

Boken är givetvis bättre, och nja, jag köper inte alla scener. Men ändå. Iväg med er till bion, okej?

Årets Augustnomineringar

Och så var årets Augustnomineringar tillkännagivna, då.

Barn och ungdoms-litteraturpriset kan i år gå till Sarah Sheppard - Massor av dinosaurier, Jakob Wegelius - Legenden om Sally Jones, Mårten Sandén - Den femte systern, Mats Wahl - När det kommer en älskare, Eva Lindström - I skogen eller Ingrid Olsson - Ett litet hål i mörkret.

Själv hejar jag på Massor av dinosaurier och Den femte systern, tror jag bestämt. Och på Legenden om Sally Jones (för kolla in bilderna i den, de är helt fantastiska!).

Liv och död

Nej, söta ni.
Det är inget fel på mig.
Jag har precis varit och blivit mätt och undersökt och stucken i fingret och jag är frisk rakt igenom, jag svär. Och den Mycket Lilla Personen jag släpar på passerade också utan anmärkningar (och tycks fira detta faktum med några extra karatesparkar mot mina revben). Vi lever i allra högsta grad.
Men mina kusiner har ingen pappa längre.
Och detta här, det är så sorgligt att regnar lite extra över Ringvägen idag.

söndag, oktober 19

Sorglig söndag

Världens finaste helg fick en alldeles för sorglig avslutning för att det ska kännas kul att blogga.
Jävla cancer.
Jag sover lite istället.

fredag, oktober 17

Sista jobbdagen

Skrivbordet rensat.
Vikarien upplärd.
Böcker hemsläpade.
Kakan bakad.

Adjö jobb.
Hello FREEDOM!

torsdag, oktober 16

Äntligen! Som vi säger så här i nobeltider.

Moahahaha, gissa vem som har blivit bjuden på förhandsvisning av Låt den rätte komma in på bio på söndag då? Gissa då, gör det, gör det, gör det!

(Satsa på det blonda preggot som springer omkring och visar v-tecknet i sin lägenhet just i detta nu. Bara som ett tips.)

I love you, bloggen.
Ibland får du verkligen till det.

Också ett argument

Igår tappade min kille ett glas saft över min kamera.
Idag är min kamera död.
Imorgon får man se om killen måste gå samma väg till mötes.

- Nej, för jag har värsta bästa hållhaken. Du kan inte döda mig, för jag ska bli far till ditt barn.

Aouch.

Femte gången gillt

I morgon kommer min pappa hit och hälsar på över helgen.
I vanliga fall när jag väntar helgbesök förbereder jag mig med att städa och kanske boka bord på restaurang eller så.
När pappa ska komma på besök förbereder jag genom att sätta borrmaskinen på laddning och proviantera på Clas Ohlson.

Den här gången ska vi sätta upp en bokhyllevägg. Det är femte gången vi gör det. Man skulle kunna tycka att jag och min kille borde ha lärt oss hur man gör vid det här laget, men närå. Den gubben går inte.

Jag: - Den här gången kan vi sätta upp hyllorna själva. Du måste faktiskt inte, pappa.
Pappa: - Hmm. Då säger vi att jag kommer den 17 oktober och gör det åt er. Passar det?

Nu står trälimmet, plankorna, konsolerna, borren, skruvarna, sågen, vattenpasset och tumstocken här och hoppar av otålighet. Och som bonus på det: Bord på restaurang är bokat. Det är inte utan att jag känner att det här med familj är rätt underskattat ändå.

onsdag, oktober 15

Radiokaka smakar blä

Jag är oerhört mycket FÖR koncept och genomtänkta teman.
Det är jag.
Men när killen säger att han ska ha radioförfest (med reprislyssning av hans dokumentär) och bjuda på radiokaka så måste jag ändå sätta ner foten.
Radiokaka är nämligen, utan konkurrens, det äckligaste bakverket genom tiderna.
Snyggt, ja.
Men likväl äckligt.
Det enda positiva jag kan komma på med radiokaka är att den fanns med på listan som ett av två bakverk som man fick baka när man var tre äpplen hög och det inte fanns någon vuxen i närheten och man således inte fick använda sig av ugnen.
Och det räcker liksom inte så långt nu för tiden.

tisdag, oktober 14

Mmm... färg.

Efter flera veckor i nya lägenheten vaknar jag plötsligt med ett ryck på natten.
Här finns ju BÅDE en vägg som gjord för att hänga en skitstor tuff tavla på OCH en pelare som bara väntar på att bli fondväggstapetserad!!
Varför har jag inte sett det förut?
Vad är det för fel på mig?
Man blir ju orolig på allvar.

Den stora fönsterstriden

Det är inte klokt vad man hinner städa och sortera på kontoret när man har en vikarie som gör allt annat jobb åt en. Och det är heller inte klokt vad varm man blir av att städa och sortera på kontoret när man dessutom bär på en extra liten person, aka Den Inre Ugnen.

Låt mig säga så här: Ebba Gröns gamla dänga 800 grader räcker liksom inte långt i sammanhanget. Det pågår således som bäst ett battle kring fönstret på redaktionen.

Jag öppnar.
De andra stänger.
Jag öppnar.
De andra stänger.
Jag öppnar.
De andra stänger.
To be continued.

Det rimliga i sammanhanget (enligt min synvinkel) vore givetvis att mina kollegor bylsade på sig massor av kläder och lät fönstret stå öppet. Alternativet (jag tar av mig till bikini) känns liksom så mycket sämre för alla inblandade. Och det säger jag inte för att jag är självisk, utan för att jag är mån om mina kollegors mentala hälsa i allmänhet och deras syn i synnerhet. Bara därför.

måndag, oktober 13

Dagens hoppsan

Råkade slänga ett äppelskrutt på min vikarie.
Inte det mest pedagogiska och vänliga jag gjort under den här inskolningsperioden.
Men alltså: Jag KAN se skillnad på papperskorgen och henne.
Det är säkert.

Adjö, jordkällare

Helgen i torpet - mycket fin.
Förutom möjligen om man ska se till min uttalade skräck för trampet av små, små fötter.
Och nu snackar vi musfötter här.
I början av helgen visade alla inblandade väldigt stor hänsyn. När Eric hittade spår av möss bland tallrikarna viskade han om sitt fynd väldigt tyst, så att jag inte skulle höra. När jag ändå hörde (jag har en otroligt välutvecklad musfynds-hörsel) gjorde jag misstaget att tackla det så pass bra att samtliga andra torpbesökare kände att de kunde slappna av.
I slutet av helgen hade de tappat alla hämningar.

- KOLLA! Det ligger en död mus i jordkällaren. Nej, två! TRE! HÄR FINNS MINST FYRA DÖDA MÖSS! Hörde du, Lisa?
- Och vet du, Lisa? Det är nog ett tecken på att det finns tusentals möss där nere jämt. Det är bara det att fyra av dem dött. Resten lever fortfarande.

Inte så himla genomtänkt, torpbesökare.
Såvida inte syftet var att jag aldrig mer skulle sätta min fot i den där jordkällaren.
För i så fall: Mission completed.

fredag, oktober 10

Vem ska vakta Lisa?

Idag hörde jag mig själv yttra följande ord på morgonmötet:
- Nu jobbar jag bara i en vecka till. Sedan ska jag vara hemma i ett år.
ETT ÅR, GOD DAMN IT!
Det är ju för farao en smärre evighet.
Vem har hittat på den här befängda idén?
Va?
Va?

Min ena personlighet: - Det har du gjort själv, serru.
Min andra personlighet: - HAR JAG?!? HUR TÄNKTE JAG DÅ?!?

Den sista delen av det där året kan jag liksom gå med på. Då jag ska passa bebis och dricka latte, och det har jag ju hört ska vara kul. Det är den första delen av året jag inte riktigt kan förlika mig med alla sekunder av tiden. Då ska jag nämligen vara hemma och försöka skriva en ungdomsbok har jag visst bestämt. He he he he skrattade hon nervöst och började febrilt tugga på naglarna. Hur gör man det? Vad ska bokuslingen handla om? Och framförallt: Vem ska vakta mig så att jag inte bara läser bloggar hela dagarna istället?

Jag jobbar just nu på en disciplin-strategi som skulle få G.I Jane att blekna av skräck.
Jag behöver all input jag kan komma över.
Det strängaste ni kan komma på, i kommentatorsfältet, NU!
En liten vecka.
Sedan jävlar.

Folkhälsa schmolkhälsa

Den här stegtävlingen, alltså.
Den har stigit oss lite åt huvudet här.
Först fokuserade vi helhjärtat på lagkänsla och peppade varandra för att gå så många steg som möjligt och vinna över Böckernas Klubb, bokklubben som vi delar lokaler med här. Men det var innan vi insåg att vi också tävlar internt. Varje vecka koras en veckovinnare som FÅR PRIS av chefen. Fatta, PRIS! Jag älskar pris. Men den här interna tävlingen trissar onekligen upp stämningen här inne en del.

Nyss gick en kollega och köpte en stor godisskål och satte på köksbordet. Det KAN vara för att hon är snäll. Men det kan också vara för att hon lömskt försöker sinka oss andra genom att leda oss rakt ner i godisträsket. Medan vi snaskar godis lever hon sunt och går hundratusentals steg i friska luften. Och nästa vecka är det hon som får pris av chefen. Typ så.

Det kan hon glömma, tänker jag.
Det blir nämligen steg när man går fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram mellan redaktionen och godisskålen också.
Snart har vi trampat upp en helt ny stig.
Man hittar motivation till att öka på sin steg på där man minst anar det, mina vänner.
Och det måste ju vara ungefär det här man menar när man säger att dylika stegtävlingar ska främja folkhälsan: Ju mer godis, desto bättre. Och dessutom, enligt en helt färsk studie från en annan kollega: Man får fler steg av att gå på krogen än att gräva i trädgården tills svetten lackar.
Men då så.

Snart är det vinter

Wohoo, fredag!
Idag styr vi kosan mot vårt torp för att vinterfixa.
Killen får ta hand om jiddret = koppla ur pumpen
Jag tar hand om det viktiga = peta ner vårlökar i jorden och städa i trädgården.
Undrar bara lite hur det ska gå till utan att jag behöver böja mig ner.
Böja mig ner är min hatsyssla nowadays.
Höj- och sänkbara rabatter? Finns det?

tisdag, oktober 7

Köp aldrig bil

Dagens tips från en som precis lämnat in sin bil på stor service: Köp aldrig bil.
Man blir fattigare än barnen i Afrika av det.
Nyss ringde min kille för att berätta att bilen var färdig att hämtas framåt kvällen.

- Hur fattiga blev vi, exakt?
- Det vill du inte veta.
- Det är sant. Men säg det snabbt ändå, så pratar vi aldrig mer om det sedan.

Sedan sa han det.
Och jag la mig ner och dog en smula under skrivbordet.
Sedan reste jag mig upp igen.
Och så pratar vi inte mer om den saken.

Att gå bredvid

Jag håller på att lära upp min blivande vikarie på jobbet.
Det är mycket festligt.
Ganska ofta går det ut på att jag säger saker i stil med: Kom, ska jag visa dig!
Och så går jag någonstans och den snälla vikarien följer lydigt efter.
Vi börjar få upp en otroligt bra känsla för den här Följa John-leken.
Funderar som bäst på ett litet uppträde på fredagsmötet.
Jag tänker: Kanske öva in samma sorts partytrick?
Nyss visade jag hur jag kunde böja benen i orimliga ledder som inspiration.
Då skrek hela redaktionen att jag var äcklig.
Så kanske ändå inte...

söndag, oktober 5

Daggen som samlats

Följande dialog utspelade sig i vårt sovrum i morse.

Jag: - Det regnar.
Han: - Det är inte säkert.
Jag: - Eh, hur menar du nu?
Han: - Det kan vara daggen som samlats på taket under natten.

Vi kan väl säga så här, va: Om det här bara är dagg, då ska jag äta upp en hatt eller två.
Man blir ju ihjälregnad bara av att titta ut genom fönstret.

Mmm... snittbuffé

Igår hade min bror och hans tjej inflyttningsfest INKLUSIVE snittbuffé.
Farao den bästa sortens buffé jag varit med om.
På två stora bord hade de ställt fram snittar med tillhörande drycker, indelat efter olika länder.
Populärast var Ryssland - blinier med creme fraiche och kaviar och ett snapsglas vodka.
Tvåa kom Mexico - nachos med guacamole och ett snapsglas guldtequila.
Tätt följda av Sverige (kavring med sill och kryddad snaps), Italien (mozzarella, mat och vin) USA (minihamburgare och öl), Grekland (något som jag inte minns och ouzo).
Mmm... snittbuffé.
Jag snodde åt mig skitmånga och gav snapsglasen vidare till de som jag tyckte såg ut att behöva dem. De som jag tyckte såg ut att behöva dem (läs: mina kusiner och syskon) var väldigt tacksamma just då. Tveksamt om de känner likadant idag.

Nämensåatt, om man skulle ut och jogga lite?
Jag känner mig så oerhört pigg i jämförelse med många andra just nu.

torsdag, oktober 2

Den stora madrassjakten

Okej, ett steg till och jag dör.
Allvarligt.
Nu står stegräknaren på 19059 steg.
För en kvinna i heligt tillstånd med ryggont och känningar av foglossning (och DÄR passerade vi den magiska gränsen för vad ni egentligen vill veta, tjitjing!) känns det ungefär som 19000 steg för mycket just i detta nu.
Men är det stegtävling så är det stegtävling.
Eller snarare: Har man ingen madrass till sin syster som ska komma på besök ikväll så har man inte.

Vi hade en luftmadrass nyss.
Den var stor och fluffig och lät som ett flygplan när man blåste upp den (genom att sätta i en kontakt i ett eluttag, mind you).
Det var en fantastisk luftmadrass.
Men nu är den luftmadrassen död.
Och när jag klockan 17.45 (lastad med två aptunga bokkassar) kom att tänka på den döda luftmadrassen i kombination med att min syster plus pojkvän är i antågande fanns det inte mycket kvar att göra.
Mmm... springa runt halva stan på jakt efter madrass! Med aptunga kassar i händerna!
Joodeladihoo.

Här är ett faktum för er: Det finns inga fantastiska luftmadrasser att få tag på i den här staden längre. Här är ett annat faktum för er: Jag känner mig väldigt gnällig över ovanstående. Här är det enda ynka ljuset i tunneln: Jag fick låna en annan madrass till slut.

Nu är det bäddat och lillmesen med pojkvän kan få komma när de vill.
Bara jag får sitta still i resten av livet.
Mmm... sitta still.
Sjukt underskattad motionsform.
Jag menar, där har vi verkligen en tävling jag skulle vara BRA på.
VM i Sitta Still.
Jag känner tyngden av guldmedaljen runt halsen as we speak.

Silikon, någon?

I morse vaknade jag med "Så skimrande var aldrig havet" i huvudet.
Med den lilla, lilla skillnaden att i min version hette det inte "Då dina lockar dolde mig för världen", som det så fint heter i originalversionen, utan (liiiite mer udda, det ska erkännas) "Då dina läppar dolde mig för världen".

De läpparna!
De skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd på natten.

onsdag, oktober 1

Steg för steg

Vi fick en stegräknare på jobbet häromdagen, och idag gick startskottet för tävlingen. En månad ska vi hålla på och gå för brinnande livet. Jag är laddad till tänderna. Problemet är bara att jag någonstans halvvägs in i tävlingen slutar jobba och blir ersatt av en vikarie. Undrar hur glad hon blir av att få adoptera min stegräknare som välkomstpresent? Hoppas jätteglad. Jag har registerat mig/henne på stegräknarsajten under det gemensamma artistnamnet Snabba Blixten. Jag hoppas hon fattar vinken och tar den här uppgiften på största allvar. En tävling är en tävling är en tävling. Och det är, som vi alla vet, sjukt mycket viktigare att vinna än att delta.

Hittills idag: 8763 steg.

Störtlöjligt.