My precious

Ord kan inte riktigt beskriva hur nöjd jag är just nu.
Jag har nya John Ajvide Lindqvist-boken hemma!
Och det är helg!
Ha!
Hoppas jag blir nästan ihjälskrämd.
På det där bra sättet.

Fler fredagar nu!

WOAH, fredag!
Champagnepresent och päronsplitt och sol.
Fattar inte varför det inte kan vara fredag jämt.
Helt obegripligt.

Onekligen goes matblogg

Idag har jag överträffat mig själv i hälsosam matlagning. Joråsåatt, kolla själva. ALLT som är nyttigt i världen finns i den här maträtten. Förutom möjligtvis blåbär.

Här är hela listan:
Avocado (proppad med nyttiga fetter och E-vitamin och allt annat bra på jorden)
Färsk spenat (proppad med allt bra på jorden)
Broccoli (proppad med allt bra på jorden. Och lite till.)
Valnötter (proppade med Omega 3 och allt annat bra på jorden.)
Persilja (proppad med järn och allt annat bra på jorden.)
Salladslök (proppad med gott)
Sockerärtor (proppade med ännu godare)
Och så lite pasta och pesto och parmesan (proppade med godast).

Fint var det också.
Det finns liksom ingen hejd.
Ro hit medaljen.

Väldigt fint

Alltså, det är så väldigt fint väder nu.
Väldigt, väldigt, väldigt fint.
VÄLDIGT.
Finaste jag sett, tror jag.
Och tänk va! Som genom ett under är sommarklänningarna i garderoben några av de trasor jag kan tänka mig att förlika mig med.
Mmm... väder.
Väldigt fint.
Älska, älska, älska sommar.
Älska, älska, älska meningslösa blogginlägg.
Hej på er.

Mitt liv som trashank

Dagens mystierium: Hur kan en garderob som är så fullproppad med kläder innehålla så lite saker man kan ha på sig? Någon borde tända eld på den, ge mig loads av skadestånd och släppa ut mig på stan så jag får göra om, göra rätt.
Ikväll har jag gått igenom varenda liten trasa jag äger.
Två av trasorna var fina.
En trasa var okej.
Övriga fyrahundratrettiotvå trasor ville man bara klippa i bitar och spotta på.
Inte så nöjd med den statistiken.

Världens bästa tjej

Det är när man går hemifrån på morgonen och lämnar sin kille mitt i tvätthögen som vuxit sig enorm som man känner sig extra härlig som flickvän.

– Glöm inte att vi har tvätt-tid idag mellan 12-17.
– Hur skulle jag kunna glömma?
– Bra. Det här är nog nämligen 10 maskiner tvätt ungefär. Så det tar nog lite tid.
– Jo. Och när kommer du hem sa du?
– Typ 17.15.
– När jag precis tvättat klart.
– Just det. Puss hej!

Cosmopålle

Igår var jag och åt försenad födelsedagsmiddag med min bror. En mycket intressant upplevelse. Min bror är en överraskningarnas man.

– Vill du veta en kul grej? Jag har skaffat husdjur!
– Va?!?
– Jäpp. Jag vann en tiondels travhäst på casino i helgen.
– Va?!?
– Jäpp. En handplockad av Stig H Johansson.
– Va?!?
– Casinot betalar alla kostnader. Jag får 10% av alla pengar kusen springer in.
– Va?!?
– Jäpp. Under fyra år.
– Va?!?
– Jäpp. Det enda jag behöver göra är att ställa upp på att åka på resor när kusen ska springa.
– Va?!?
– Jäpp. Den är döpt efter Casino Cosmopol. Den heter Cosmopålle.

Vad ska man säga?
Här har man gått och önskat sig en häst varenda jul och varenda födelsedag utan resultat.
Och så får MIN BROR en (tiondels).
Man kan bli stum för mindre.
Nedra unge.
Fast det är kul med en häst i familjen.
Hoppas den är snabb.
Jag skulle gilla om min bror blev snuskigt rik.
Då kan jag bli lyxsyrra.
Som lyxhustru, fast bättre.

Felanmälan

AVGRUNDSVRÅL!
Vårt internet hemma är trasigt.
Det stör mig.

Disclaimer

Yeah, yeah, jag vet som vanligt inte vad jag snackar om.
Nu har jag sett säsongsavslutningen på Grey's Anatomy också.
House var ingenting i jämförelse. INGENTING.
Mina tårkanaler!
De blir aldrig vad de varit igen.

Bästa egokicken

Det absolut bästa med att ha en författarkollega som jobbar på KP är att hon får fanmejl av KP-läsare titt som tätt. De har läst Elins bok. (Och MIN, reds anm. ) De älskar Elin. (Och eh, MIG väl? reds anm.) De ger boken 5 av 5 i betyg. (Högsta som finns, reds anm.)

KP är fantastisk på så vis. Kanske den enda tidning i världen där läsarna skriver in och är översvallande snälla i motsats till överjävligt arga. Mitt bästa bästa mejl från KP-tiden vill jag rama in och ha ovanför sängen. Det står: ”Snälla KP, kan ni inte skriva lite mer om Lisa Bjärbo i tidningen? Hon verkar så himla cool.”

SÅ HIMLA COOL, var det.
Kan vara det finaste jag någonsin hört.

Wilsons heart

Okej.
Att Grey's anatomy är så sorgligt så jag gråter ögonen ur mig till i stort sett varenda avsnitt visste vi ju sedan länge.
Men att House ska börja konkurrera om Bästa liptrigger?
Det är något helt nytt.
Igår såg jag S04E16 och bölade mig blå.
Oklart om jag någonsin kommer att återhämta mig.

Only på landet

Den här helgen har jag klippt gräset i bikini och gummistövlar.
Bikini och gummistövlar på en vinterblek kropp är inte en outfit som talar till min fördel.
Om man ska uttrycka sig milt.
Jag har känt mig snyggare i livet.
Det har jag.
Men gräset blev kort.
Och huden blev svedd.
Man får glädjas åt det lilla.

Varning för sladd

En av de största skillnaderna mellan mig och min kille är det här med sladdar.
Jag HATAR sladdar.
Gustav samlar på dem.
Visserligen i en låda in a galaxy far far away från min åsyn.
Men vid festliga tillfällen händer det ändå att han tar fram sin sladdlåda och går loss.
Den här veckan skulle lätt kunna kvala in som all time high i sladd-dragning.
Det har skett teknikinköp. Och med varje teknikinköp följer sladdomania i några dagar.
Kors och tvärs och fram och tillbaka och upp och ner i lägenheten har Gustav dragit sladdar för brinnande livet.

- Alltså, det är helt sjukt coolt! Nu kan du SPELA IN din dataskärm när du bloggar. Och sedan kan du titta på projektorn och se vad som hände på din dataskärm för fem minuter sedan.
- Och varför skulle jag vilja det?
- Oklart. Men det går! Fattar du? DET GÅR!

Sedan kopplade han in en gammal VHS till projektorn och det hyperavancerade ljudsystemet och satt och fnissade för sig själv i ett hörn åt hur extremt festligt det var när teknik från olika årtionden kolliderade.

En del av mig blir väldigt bekymrad över det här beteendet.
En annan del av mig inser att jag aldrig mer behöver befatta mig med en enda sladd.
Det är den delen som skrattar sig till sömns veckor som den här.

Förlåt, jag ljög

Jag är rädd att jag farit med osanning, gott folk.
Gick jag till exempel och köpte någon hårfärg igår?
Nej, det gjorde jag inte.
Och vankades det då smörj som straff?
Nej, det gjorde det inte.
Det vankades te i soffan.

Jag är en lat, lat människa.
Med utväxt.
Det är för sorgligt.

En lista

Startar dagen med en hederlig gammal stöld. Listan har jag snott från Miss UD.

DAGENS VILL HA: Nya kläder. Nytt hår. Nytt allt möjligt.
DAGENS KLÄDSEL: Jeans. T-shirt med rosa blommor och svarta fjärilar på. Converse.
DAGENS SMINK: Foundation, solpuder, kajal och mascara.
DAGENS FRISYR: Tofs, of course. Dum fråga.
DAGENS HÄNDELSE: Lunchdate med glasskungen Mattias. INKL. GLASS!
DAGENS LÅT: Jag har Robyns ”Be mine” på huvudet. Fast jag har inte hört den. Jag bara har den där ändå. Oklart hur den hamnade där.
DAGENS PLANER: Se på Grey’s Anatomy OCH House. Minst.
DAGENS SAKNAD: Jag saknar min lillasyster. Hon är festlig.
DAGENS DUMMASTE: Att mina rena kläder snart är slut och det inte finns någon tvättid förrän NÄSTA onsdag. Mupp.
DAGENS SJUKA: Mitt sug efter färskpotatis. Mmm… färskpotatis.
DAGENS DROG: Socker.
DAGENS KRAM: Jag fick en kram av min kille i morse. Men jag hyser starka misstankar att han fortfarande sov när han gav mig den.
DAGENS PUSS: Den som jag snodde fem sekunder innan jag sprang hemifrån.
DAGENS KÖP: Hårfärg. Annars vankas det smörj.
DAGENS GODIS: Det som chefen precis ställde på bordet.
DAGENS HUMÖR: Gnällig och gråtmild.
DAGENS ORD: Krabbigt. Världens bästa smålandsord. Som i ”Men åååå, nu har det krabbat te sig igen. Vad krabbigt allting är hela tiden.”

Ring som ring

Igår kväll satt jag och pratade ihjäl mig i soffan med min fina Eva som var på besök från Malmö.
Jag var mitt uppe i en utläggning om något livsviktigt när luften plötsligt gick ur mig.
Förskräckt höll jag upp handen i luften.
På ringfingret satt en tekopp.
En jättestor tekopp.
- EVA! JAG SITTER FAST I KOPPEN! JAG SITTER FAAAAAAST!

Och det var sista gången jag låtsas att örat på min tekopp är en vigselring.
SISTA GÅNGEN, säger jag.
Jag skriver det här för att minnas.
En tekopp är en tekopp är en tekopp.
Inget himla smycke.

Blek och råttfärgad

Jag är gruvligt nära att sätta min sista potatis.
Det kokta fläsket på vippen att bli stekt.
De brinnande knutarna är på väg att övertändas.
Etcetera.

Vad jag vill ha sagt:
Om inte jag å det snaraste skaffar mig en frisyr (OBS! Utan ful utväxt!), lite solbränna och nya kläder (OBS! Snygga!) kommer folk att tappa ögonen och ramla döda ner omkring mig. Och de få härdade stackarna som överlever kommer att gå in i väggar och ner för stup, förblindade av skrattkramper. "MOAHAHAHA" kommer de att frusta. "Såg ni det där öket? Hon tar ordet råttfärgad till en helt ny nivå."

Och det är ju en reaktion man helst vill undvika.

Inget torp utan tv

Det vankas visst midsommar har jag hört. Har också hört att det är TRADITION att midsommar ska firas på vårt lantställe. Den traditionen måste ha fötts förra året.
En gång = tradition. Som det heter i mitt kompisgäng.

Själv tycker jag att vi (läs: mina arbetshjon) verkligen bjudit till det här året. Dragit in vatten. Renoverat en övervåning. Ordnat fler sängplatser. Målat om. Fixat utedusch.

Men är det tillräckligt?
Va? Va? Va?
Tydligen inte.

Tre sekunder efter att jag bjudit in de första gästerna börjar mejlen trilla in.

"MEN FINNS DET TV?"
"Har ni säkerställt fotbollssändningar?"
"Det är inte bara midsommar. Det är fotbolls-EM också. Har ni tänkt på det?"

Här kommer ett meddelande till alla inblandade:
Jag är inte dum i huvudet.
There will be fotboll.
På storbild.
Och jag ska ha bästa platsen, för jag bestämmer.

Strössel strössel hela dan

I helgen har jag upptäckt en ny hobby.
Hobbyn stavas: Långtidsverkande gödning.
Långtidsverkande gödning är som strössel för trädgården.
Väldigt kul.
Först hade jag bara tänkt att stoppa lite strössel i mina krukor med pelargoner.
Men sedan tappade jag besinningen och strösslade hela trädgården.
Den blev prickig.
Väldigt kul.
Hoppas trädgården gillar strössel.
Hoppas trädgården blir en djungel.
Med pioner stora som elefanter.
Väldigt kul.

Herrey's till häst

Mycket festligt har jag varit med om i mitt liv, men få saker toppar ändå glädjen över helgens inköp av ett 200-bitars pussel på loppis i Vingåker.
Motiv: Bröderna Herrey's till häst. Starkt solljus. Skogsdunge.
Längst ner i bilden står det skrivet i röda versaler: HERREY'S.
Hela härligheten till det facila priset av 20 kronor.
Mycket nöje för så få slantar om ni frågar mig.

- Här är en bit av en jeansskjorta! Det är nog Richards.
- Kolla! Här är frisyren till valfri Herrey!
- Och här är ett arsle.
- Yikes! Här är ansiktet på den fula brodern.
- Här är den ena av Per Herrey's fräcka skor.
- Har du sett Richards jeans?
- Nu samlar jag på bitar till den här Herreyens bröstkorg.
- KOLLA! Här är en del av Richards häst!

Bröderna Herrey (till häst) har kommit att betyda väldigt mycket för oss den här helgen.
Nästa gång vi är i torpet ska vi klistra upp pusslet på en skiva och rama in det.
I guldram.
Bara tanken gör mig på evigt gott humör.

Nu är det jul igen

Det roliga med att ha vänner som är lite lätt glömska är att det kan bli rätt festligt i slutändan.

Idag har jag fått en julklapp.

Det var ett underställslinne i ull.

Sug på den.

In my dreams

Jag tycker Henke Larsson verkar ha lite svårt att bestämma sig.

Först: Jag vill inte vara med.
Efter en stund: Jo, det vill jag!
Sedan: Eller nej, nu vill jag inte vara med mer.
Efter det: Fast äh, om ni trugar så.
Senare: Nej, nu får det vara nog.
Senast: EM, sa du? Visst, inga problem!

Nedra dramaking. Man blir ju helt matt.
Fast det känns ändå bra att han ska spela.
Jag är ganska svag för Henke Larsson.
När det var midsommarafton 1994 plockade jag sju sorters blommor och la under huvudkudden.
Jag drömde om Henke Larsson.
På den nivån.

Rapport från ett kök

Yo, jag gör risotto.
Plus med risotto: Det är den godaste maten.
Minus med risotto: Man får kramp i armen av allt rörande.
But then again: Det är den godaste maten.
En risotto som jag brukar göra innehåller två vitlökar.
Inte två vitlöksklyftor.
No no.
Vi snackar två vitlökar.
Det är en väldigt god risotto.
Sinnessjuk, men god.

Sju grader och isvind

Ponera att Ebba von Sydow bodde på Götgatan.
Och att hon promenerade till jobbet.
Som ligger på Sveavägen.
Inte alls långt ifrån där jag jobbar.
Då hade Ebba von Sydow eventuellt frusit häcken av sig idag.
För hon hade shorts på sig.
Det hade inte jag.
Ändå frös jag så mycket att händerna inte tinade upp förrän lagom till lunch.
Stackars Ebba von Sydow!
Undrar om hon har tinat upp ännu?
Undrar om hon fick kallbrand?
Undrar om Ebba har några ben kvar?
Kanske fick hon amputera.
Det är sådant jag tänker på nu.
Gammal och klok som jag är.

Min magnolia

Två saker hade jag önskat mig i födelsedagspresent av min kille.
Det ena var en häst.
Det andra var ett träd.

Jag fick ingen häst.
(Jag får aldrig någon häst.)
Men jag fick ett träd!
Snart har jag Vingåkers finaste Magnoliaträd i min trädgård.
Och med tanke på graden av exaltering över en ynka gullviva i vanliga fall - hur ska då inte det här sluta?
Hur som helst är min gissning.
Exakt hur som helst.

Hurra, hurra, hurra, hurra

Gissa vem som fyller år idag då,
gissa,
gissa,
gissa?

Trädgård mania

Att vara på landet kickar onekligen igång varenda liten trädgårdsnerv som ryms i min arma kropp. Varje gång bilen svänger in på torpuppfarten kastar jag mig ut i trädgården och börjar inventera. Vid varje växt stannar jag upp för att hoppa lite upp och ner och pipa förtjust över naturens förträfflighet.

- Titta, Gustav! Vi har gullvivor! Iiiii!
- Och här finns vitsippor!
- OCH LILJEKONVALJER! FATTA! LILJEKONVALJER!
- Och syrénerna slår snart ut! Typ imorgon! Inser du? SYRÉNER!
- OH, MY GOD, GUSTAV, KOLLA! Äppelträden blommar! Och här finns påskliljor och blå blommor som jag inte vet vad de heter! OCH PIONERNA HAR KNOPPAR! Och kaprifolen klättrar och klätterrosen växer å herregud, herregud, GUSTAV, iiiiiiii!



När vi väl kommer in i huset är jag så matt att jag måste lägga mig och vila en stund.
Trädgård, alltså.
Kan kanske vara ett av de bästa påhitten ever.

Linda Skugge ser dig

Gårdagens i särklass underligaste tanke slog mig när jag städade lägenheten på kvällskvisten.

– Nu måste jag städa noga så att Linda Skugge blir nöjd med mig.

Hello?
Jag känner inte Linda Skugge.
Linda Skugge har aldrig varit i min lägenhet.
Linda Skugge kommer sannolikt aldrig att vara i min lägenhet i framtiden heller.
Tvivlar således på om Linda Skugge (hur städmanisk hon än må vara) håller ett vakande öga på hur jag städar min lägenhet.
Men rent blev det ju.

Flickan som inte fick sova

Det var en gång en natt till en torsdag i maj. På ena sidan av dubbelsängen sov en kille fridfullt snarkandes. På andra sidan av sängen låg en tjej balanserandes på vansinnets brand på grund av ovan nämnda snarkande. Vanligen räcker det för tjejen att putta lite på killen i berättelsen för att han ska bli tyst. Men just den här natten stötte hon på patrull direkt.
Putt. Snark. Putt. Snark. PUTT, FÖR FAN, PUTT!!! Snaaaaark.

Då grät tjejen lite för sig själv i natten, ryckte åt sig sin kudde och ställde sig demonstrativt upp bredvid sängen.

–Nu lämnar jag dig!

Och så gick hon ut till soffan. Svepte med en enda skitförbannad arm ner alla tidningar, fjärrkontroller, kuddar och jävulskap som låg i vägen och la sig att sova utan täcke i vardagsrummet. Efter två timmar vaknade den snarkande killen och såg sig förvånat omkring. Var i hela världen hade hans tjej tagit vägen? Han gick oroligt på jakt i lägenheten. Hittade en huttrande lekamen i soffan.

– Men, baby! Varför ligger du här helt ensam?
– Du snarkade och då hatade jag dig, så jag lämnade dig.
– Men jag snarkar inte mer nu.
– Bra. Då kan vi bli ihop igen.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

P.S Låt nu det här bli er en läxa, gott folk. Stör inte den tjej som sover. Hon kan uppenbarligen inte hantera det.

Post its löser allt

Igår berättade Kicki Norman för mig att hon hade värsta post it-tekniken när hon skrev sin bok Vänninorna och Kung Carl. Jag tilltalas väldigt mycket av post it-tekniker. Post it-lappar är så vansinnigt underskattade i världen. De förtjänar lite kärlek.

Så här sa Kicki:
– Jag skrev ner nyckelhändelser, roliga dialoger, idéer, grejer som skulle vara med i boken på massor av post it-lappar. Sedan delade jag upp lapparna på lagom många kapitel. Och sedan skrev jag. När jag körde fast kunde jag bara titta på nästa post it och ta itu med den.

Ni ser.
Post it-lappar löser allt.
Konstig grej med post its bara: Varför är de i så fula färger jämt?
Vem har bestämt att alla post its antingen måste vara i mesiga pastellfärger ELLER skrika i neon så man får ont i ögonen av att titta på dem?
Post it-kungen eller?
Honom vill jag avsätta i så fall.
När jag blir kung ska alla post its vara i fina färger.
Typ gråa.
Och kanske lite gröna.
Och så en och annan fin rosa.

Ogräs schmogräs

I helgen rensade jag och Karin ogräs i den enorma rabatten som grävdes fram vid torpet i somras. Eller, ja. Vi rensade. Fan vet om det var ogräs eller planterade blommor vi ryckte upp med rötterna. Helt omöjligt att veta skillnaden. Lyckades med nöd och näppe identifiera två löjtnantshjärtan och en stackars pion som vi lämnade. Resten… well.

- Det här då, Lisa? Är det ogräs eller blomma?
- Bra fråga.
- Men ska jag lämna den?
- Känns det i ditt hjärta som att du ska lämna den? Talar den till dig?
- Hmm… kanske den viskar lite.
- Då så. Lämna den.

Jag har väldigt starka minnen av att jag gjorde en detaljerad karta över rabatten där jag märkte ut vilka plantor jag puttade ner och var. Då, när det begav sig. Frågan är bara var den kartan är nu.

Det blir en spännande sommar det här.

Plötsligt en tisdag

I morse kom jag att tänka på Ola Magnell när jag gick till jobbet. Bara så där. Jag blev ganska förvånad. Det är inte varje dag jag tänker på Ola Magnell, faktiskt. Här är vad jag tänkte:

När jag var fjorton år och melodramatisk rotade jag i pappas skivsamling ibland.

- Pappa, har du några sorgliga låtar som man gråter när man hör?

Då tog pappa fram en skiva med Ola Magnell. Sedan berättade han att Ola Magnell hade haft en ganska svår relation till sin pappa. Att Ola hade druckit och levt rövare medan pappan gick hemma och brukade jorden och var lantlig och butter och hade det knapert. (Här någonstans började jag sannolikt att böla som ett skadeskjutet djur. Det är något med de där buttra jordbrukarna som talar till mig. Man hör ju att Olas pappa levde i något slags armod. Armod är väldigt gråtframkallande, som vi alla vet.) Att de inte förstod varandra, att Ola gjorde sin pappa besviken. Och nu var pappan död och Ola hade skrivit en sång till honom. Sedan la pappa på skivan på skivspelaren och spelade Pappa och så grät vi ikapp tills snoret rann. OH MY GOD, vilken liptrigger den låten är!

Så tänkte jag ungefär.
Sedan tänkte jag att jag var sugen på kaffe också.
Och mina skor var sönder i hälen.
Sedan tänkte jag nog inget mer viktigt just då.

Diagnostisera mera

Det är något skumt på gång i huvudtrakten på mig.

Ögonen svider.
Näsan rinner.
Och själva huvudet är tungt och dunkar.

Mysterium 1: Varför dessa symtom, när jag inte känner mig sjuk i övrigt?

Ja, nej. Det kanske inte krävs någon hjärnkirurg för att klura ut det direkt. Jag inser att det här mycket väl kan vara någon slags allergi. Vad jag däremot inte förstår är varför jag är allergisk i stan, men inte på landet. Hela helgen har jag legat med näsan i en rabatt, sprungit runt på en gräsmatta, pillat på syrénknoppar och andats in pollen. Det har inte varit några som helst problem. Men så fort bilen rullade in i stan började huvudet dunka i ren protest.

Mysterium 2: Vad är det som finns i Stockholm, som inte finns i trakten kring Vingåker?

Och kanske framförallt: Vad för slags piller ska jag proppa i mig för att få ett slut på eländet?

Den magiska veden

Ved, alltså. Värt ett helt eget kapitel känner jag. Sällan har jag träffat på ett fenomen som kickar igång arbetslusten hos männen i min bekantskapskrets så som ved gör. Jag visste inte det innan jag köpte ett torp. Men nu har det framgått med all önskvärd tydlighet. Under året som gått sedan torpet köptes har samtliga män som besökt stället dragits mot vedbacken som vore den magnetisk.

- Behöver det huggas någon ved, möjligen?
- Finns det några träd som behöver fällas, kanske?
- Har ni någon yxa? Annars kan jag köpa en.
- SNÄLLA, FÅR JAG HUGGA VEEEED?
- Kolla nu när jag hugger ved! Visst ser jag manlig och stark ut?

I helgen införskaffades det en motorsåg.
Motorsågen tog hela vedhysterin till en helt ny nivå.
Glada som kalvar på grönbete skuttade männen i sällskapet till skogs och började avverka. Människor som i vanliga fall gärna ligger och slöar på soffan yttrade meningar i stil med:

– Nu ska vi gå ut i skogen och jobba väldigt hårt och väldigt mycket. Vi ses vid skymningen.

Fascinerande fenomen det här.
Är ved ungefär samma sak som knark?

Mmm... sitta still

Inför den här Barcelona-resan listade alla inblandade tre saker de ville hinna med under resan. Mina tre saker var:

1. Sitta still i solen
2. Sitta still och dricka cava
3. Sitta still och insupa atmosfären

Som bubblare hade jag:

4. Stå still och titta på den lustiga kyrkan.

Föga anade jag att stora delar av övriga inblandade skulle ha "Gå 23000 steg (mätt med stegräknare) om dagen" på sin agenda.

De där tårna jag bekymrade mig om innan resan?
Ett minne blott, mina vänner.
Men jag är inte den som lipar över småsaker.
Har alltid tyckt att lilltårna är rätt överskattade.
Vad ska man ha dem till, anyway?
De får ju aldrig plats i skorna.

Som jag ser det...

Ingen anledning att gnälla.

Alls, faktiskt.