söndag, april 27

lördag, april 26

En väska skor

Mina tår är inte vad de borde vara.
Veckans vårchock har tagit hårt på dem.
Blåsor här, blåsor där.
Och frågan man genast ställer sig är: Hur många skor måste jag packa med mig för en Barcelona-semester när jag redan har skoskav på hemmaplan?
Min packningsprincip "Ta med allt du äger så är du på den säkra sidan" håller inte riktigt i det här fallet. (Den håller för övrigt aldrig. Men en princip är en princip är en princip. Den ändrar man inte i första taget.)
Jag har bara en väska att fylla. Och jag vill helst inte gå naken.
Hence: Lite av en krissituation här just nu.
Andas, Lisa.
Andas.

fredag, april 25

Uppspelt räcker liksom inte

På söndag smäller det. Då ska hela familjen Bjärbo (Mor Lena, Bjarbapappa, Lillkrizan och hans tjej Cajan, Lillmesen och hennes aplånga kille Johan, Yours truly och min kille Gustav) förflytta oss till Barcelona. Att döma av mängderna telefonsamtal, mejl och sms som färdas mellan de olika delarna av resesällskapet i detta nu är det inte bara jag som är laddad till tänderna. Familjen Bjärbo har tappat greppet för länge sedan.

”Hey sis, kan du skriva ut mina biljetter?”
”Vad tycker ni om den här restaurangen? Och hur bokar man bord tror ni? JAG KAN JU INTE SPANSKA!”
”Oh lord, vad är det för väder i Barcelona? SKA MAN BEHÖVA GÅ RUNT I BIKINI?”
”Har du skrivit ut en karta nu? Isf, skriv ut en till Petter också. Han kanske går vilse.”
”Vem tar kamera? Du? Jag? Petter? Alla? Alla känns onödigt.”
”Psst! Det finns tydligen miljarders miljarder tjuvar i Spanien. Ta gärna kopior på alla viktiga papper ni äger och mejla till er själva in case of emergency. Och håll i plånboken.”
”Vet någon var mitt pass är?”
”Å gud, jag får mardrömmar. KOM INTE FÖR SENT TILL FLYGPLATSEN!!!”

Heliga guds moder, det är tur vi har två sjuksköterskor med i sällskapet. Det senaste sms:et jag skickade till min bror hade bara ett tydligt budskap.

”Säg åt Cajan att proppa hela väskan full med lugnande medel."

Beware Barcelona.
Snart kommer vi.

torsdag, april 24

Rub it in, why don't you

Jag råkade måla naglarna illröda häromdagen.
Det var fint.
Sedan började färgen skavas av.
Då var det inte lika fint.
Min kille fick ont i ögonen, sa han.
– Lisa! Avskavt nagellack är fult.
– Men tyst! Vi har inget nagellacksborttagningsmedel.
– Köp det då. Det är bara Courtney Love som är cool nog för avskavt nagellack.
– Potato potato. Vi är typ samma. Jag och Courtney Love. Ingen som ser någon skillnad.

Och min kille har vridit sig i skrattplågor ever since.

onsdag, april 23

Go, 23 april, go, go go!

Nu, precis nu!
Nu är det så där lagom varmt på innergården här.
Så man kan sitta i linne och bli varm om kinderna, inte minsta frys någonstans.
Bara lagom varmt. Inget klibb på ryggen, inga svimningskänslor.
Det är sådant man blir så glad av att man bara vill springa runt runt runt i ring och fnittra och tugga tuggummi.

tisdag, april 22

När pappa fick ätstörningar

Säljeryds absolut mest brutala invånare har slagit till igen. Alltid lika roligt när det händer. Den här gången var jag inte på plats, men det är lugnt. Jag har fantasi nog att återskapa hela förloppet för mitt inre.
Så här: Grannen Stina, 6 år, springer omkring i trädgården hemma hos min mamma och pappa med en godispåse i näven. Hon räcker fram den mot min far.

- Vill du smaka, Bosse?
Under bråkdelen av en sekund genomgår Bo Bjärbo en inre kris. Sedan tar han sig samman.
- Nej tack. Jag blir så tjock om jag äter godis.
Det är nu Stina slår till med full kraft.
- Äh. Du är ju redan tjock.
- Vad sa du?
Pappa tittar chockerat på Stina. Hon bara flinar och pekar med hela handen på honom. Sedan gastar hon ut dödsstöten så att ljudet fortplantas över alla smålands åkrar.
- MEN KOLLA SJÄLV PÅ DEN DÄR MAGEN DÅ!

Hit med lite farligheter!


Och här sitter jag och väntar på att något ska hända.

Gärna något storslaget.

Till exempel: Att någon kommer förbi och ger mig en Mulberry Bayswater.

Det hade varit nog.

Jag är inte så gnällig på det sättet.

Götgatan 93, ni kan väl ringa när ni står vid porten?
Tack så mycket hej.

måndag, april 21

Världens längsta utmaning

Blev utmanad av Ninni, med kanske världens längsta utmaning. Här är allt jag tycker om bloggar i allmänhet och min blogg i synnerhet. Bäst ni börjar anteckna.

1. Hur länge har du bloggat?

I snart två år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Jag älskade bloggar och bloggare och ville inget hellre än att bli en själv, men vågade inte erkänna det. Jag trodde att mina kompisar skulle förakta mig om jag föll för bloggtrenden. Om jag blev en sådan som ”skrev om vad jag åt till frukost på internet och trodde att folk skulle bry sig”. Jag skämdes nog lite för att jag älskade att läsa bloggar också.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Silverfiskens, tror jag.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Jag läser dem ogärna. Men om man jämför med graden av självhat som infinner sig när jag läser, säg mina gamla dagböcker, så är blogginläggen ändå helt okej.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Jag har nog ungefär 25 bloggar på min lista som jag går igenom tvångsmässigt minst två gånger om dagen.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

De allra flesta är dagboksbloggar. Ganska många är bokbloggar. Någon enstaka är modeblogg.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Jag gillar verkligen Detvarintejagdetvarsossarna. Med skräckblandad förtjusning. Henne tror jag inte att jag liknar.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Jag tycker att jag klickar väldigt bra med Peppe bakom Livet och Helsingfors. Fast Peppe är coolare.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Jag tror att de tycker att det är praktiskt, roligt och lite otäckt. Praktiskt för att de slipper ringa, de vet ju ändå allt. Roligt för att jag är mycket festligare i skrift än i verkliga livet. Läskigt för att jag mycket väl kan tänkas göra mig rolig på deras bekostnad.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Jo, men ungefär, tror jag. Fast lite roligare, lite hårdare och lite... babbligare kanske.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Jag tycker oftast att gränsen fungerar utmärkt.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Det är ganska mycket faktiskt. Och ju mer jag tänker på vilka det är som läser den här bloggen, desto fler saker blir det.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Massor! Jag tycker att jag är helt värdelös på att träffa nya människor i verkliga livet och göra något annat intryck än att jag tyst, blyg och ganska tråkig. Jag hatar att mingla IRL. Men här! Här har jag ett helt annat självförtroende. Jag älskar att bli gillad på internet.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Ja, jo, det tror jag faktiskt. Man kan i alla fall inbilla sig det. Jag tror att jag är bästis med en massa bloggare som jag aldrig träffat.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Ja, Kicki har jag träffat. Och jag har fått en massa nya kontakter. Bloggen är min bästa kontaktannons ever.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Jaha då! Man kan aboslut bli beroende. Och säkert utbränd på kuppen.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Njae, faktiskt inte. Jag tycker att det är väldigt obehagligt när folk blir arga, men det har nästan aldrig hänt. Ni är så snälla.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Ja, i min egen.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Det tar massor av tid, och jag får panik av att inte komma på något att skriva om. Då och då hatar jag min blogg så mycket att jag vill döda den lågsamt och plågsamt. Då och då hatar jag också mig själv för att jag ändå inte kan hålla mig härifrån. Patetiskt!

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Att starta en blogg är absolut bland det roligaste jag gjort i mitt arma liv. De dagar jag inte hatar min blogg älskar jag den passionerat. Så, ja, säkert. Jag kommer nog blogga fram till evigheten. På ungefär samma sätt som nu.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Meh! De har ju redan stor inverkan.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Att jag har haft roligt. Att jag har slutat titta på tv. Att jag har fått sjukt mycket pepp. Och en massa fantastiska kontakter. Rent yrkesmässigt har bloggen varit en hit.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Att jag har haft roligt. Att jag har slutat titta på tv. Det känns som om jag har fått lära känna en massa personer som jag aldrig skulle ha träffat på annars. Även om jag nu bara ”tjuvläst” om deras liv som en läsare i mängden.

Hey Dolly

I två timmar har jag suttit och filat på en text om Hey Dolly på jobbet i dag. Svurit har jag gjort. Suckat djupt. I frustration har jag slitit mitt hår för att inget jag skriver kommer att få bokklubbskidsen att förstå på riktigt vilken fantastiskt, fantastiskt begåvad person Amanda Svensson (född 1987!!!) är. Och hur Hey Dolly är humor och käftsmällar i en och samma bok. Och hur Dolly får mig att tänka på Monika Fagerholms romankaraktär Diva som jag älskar, älskar.
Det jag menar:

”Så här ligger det till: jag föddes för att stå rakryggad i cocktailklänning med de största diamanterna runt min hals. Inte för att stå naken med skrynkliga fingrar och tår i ett badrum som luktar kattbajs.”

Hey Dolly är bland det språkligt snyggaste jag läst på länge. Så där snygg så att mitt nittonåriga jag får lust att sova med boken under huvudkudden och/eller bära den med mig överallt som en maskot.

Läs mer om Hey Dolly i DN, i SvD, i Aftonbladet eller på Bokhora till exempel.

söndag, april 20

Ingen fara, jag hinner.

Hittade festlig lista. Den festliga listan talade till mig. Så jag fyllde i den. Here goes.

För femton år sedan (1993)
Började jag sjuan på Fagrabäcksskolan i Växjö.
Blev jag hippie och gick omkring med utsvängda sammetsbyxor.
Var jag fortfarande okysst.

För tio år sedan (1998)
Gick jag samhällslinjen på Katedralskolan och var flitig som farao.
Bytte jag de utsvängda sammetsbyxorna mot stretchjeans från Filippa K.
Var jag kär mest hela tiden.

För fem år sedan (2003)
Bodde jag i Göteborg och gick på journalisthögskolan.
Var jag besatt av snygga lyftkranar.
Och hade ganska nyss träffat Gustav.

För 3 år sedan (2005)
Hade jag och min kille flyttat till Stockholm och fått lägenhet på Hägerstensåsen.
Startade jag företag, skrev bok och hängde på Kamratposten.
Bytte jag lyftkranarna mot tekoppar i 50-talsporslin. (Liiite mer behändig crush.)

För 1 år sedan (2007)
Bodde vi här, på Götgatan.
Läste jag apmånga ungdomsböcker, för jag hade börjat jobba på Barnens Bokklubb.
Köpte vi ett torp och fick lyckospatt.

För tre månader sedan (januari)
Tittade jag på skidor varje helg.
Spelade jag guitarhero till sent på nätterna.
Var jag trött och blek och drömde om sommar.

Igår (19 april 2008)
Målade jag naglarna.
Drack jag champagne.
Och hade Anne på Grönkullamaraton.

Idag (20 april 2008)
Fick jag sovmorgon.
Åkte jag och bästis-Karin på utflykt till en handelsträdgård.
Och så satte jag ut fina blommor på brandbalkongen.

Imorgon (21 april 2008)
Ska jag jobba.
Och mikrofonmima till Linda Bengtzing på lunchen.
Och sedan kommer mina rena underkläder vara slut, så jag förutspår att jag kommer börja gasta om tvätt-tider framåt kvällen.

Om ett år (21 april 2009)
Har jag tio, elva barn.
Och tio, elva färdigskrivna ungdomsböcker.
Plus att jag ser ut som Kate i Lost.

Iron just entered my soul

Hade lite förväntat mig att det här Anne på Grönkulla-maratonet skulle utmynna i en lipfest utan dess like. Men vi höll oss förvånansvärt balanserade. Klarade oss förbi tragiska barnhemsscener, hemska missförstånd, stränga miner från Marilla och trådrypande scener mellan Anne och Diana. Det var först när Anne fick sin första klänning med puffärmar som vi började böla båda två. Matthew, alltså! Vilken fin man! Så himla typiskt att han måste gå och dö halvvägs in i serien.

lördag, april 19

Götgatan goes Grönkulla

Är sjukt laddad inför kvällen. Snart kommer kollegan, lastad med Anne på Grönkulla (tv-serien) på dvd. Efter långa diskussioner om vad man helst bör äta för att matcha Anne har vi enats om: Vad som helst – bara vi döper om det till romantiska namn. Chokladmousse blir således något i stil med ”Mystisk mousse om aftonen”. Det bubblande vinet ”Sällsamt skimmer i syrénbersån”.

En lördag med Anne kan bara vara en bra lördag.

Så är det.

fredag, april 18

Jadå, Jamie! Just så!

Om Jamie Oliver kan man tycka lite vad som helst. (Nyss sagt på redaktionen: Han är väldigt ”köttig” som person. Liksom lite för mycket saliv och läppar och fingrar överallt. Om man skulle kyssa honom skulle han säkert vara en sådan som slickar sig runt munnen innan. Fy fan.)

En sak har mannen i alla fall fattat: Det godaste i världen är champagnedrinkar. I nya kokboken Hemma hos Jamie finns recept på en rabarberdrink och en smultrondrink som nästan tar död på mig av godhet. Ta rabarber + socker. Koka ihop. Fyll på med mousserande vin. Eller: Ta smultron och mosa. Fyll på med mousserande vin.

Och så var den sommaren räddad.

torsdag, april 17

För sent för Edelweiss

Har äntligen Håkan Hellströms nya skiva i mina hörlurar på väg till jobbet, och tjena, jag kan inte hantera honom. I morse började jag gråta mitt i Götgatsbacken till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

För att det var så sabla fint. För att han lät så sabla ledsen. För att jag är en sådan sabla sucker för Håkan.

Han säger: Hoppa!
Jag säger: Hur högt?

onsdag, april 16

Tick tack tick tack tick tack

Mycket och göra, ingen att skicka!
Som min söta pappa skulle ha sagt.

Jag hinner inte ringa kompisar som jag lovat ringa. (Förlåt, Lisa!)
Jag hinner inte läsa böcker som jag lovat läsa. (Förlåt, Stephanie Meyer!)
Jag hinner inte städa lägenheter som jag lovat städa. (Förlåt, kille!)
Jag hinner inte träna inför beach 2008. (Eh, bra försök.)

- Och varför sitter du här och bloggar om du har så lite tid?
- Käften.

tisdag, april 15

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

OH MY GOD.
Stoppa pressarna, släpp vad ni har för händer, stanna upp, lystra till mina ord!
Något oerhört har hänt på Götgatan:
Jag kan sätta upp håret i tofs igen!
I repeat: TOFS!
Visserligen en tofs som ser ut som kriget, men ändock: En tofs.
Det var ett tag sedan sist.
Och jag vill inte ljuga, det vill jag inte.
Det har varit tomt.
Det har varit jobbigt.
Jag tror jag talar för oss båda när jag säger att den senaste tiden har tärt på oss.
Men nu är det Tofsen och jag, lyckligt återförenade, tillsammans mot solnedgången.
Eller som vi brukar säga: Lisa and Tofsen, sitting in a tree, K.I.S.S.I.N.G!
The end.

måndag, april 14

Livmoder version 2.0

Att semestra ihop med en höggravid kompis inspirerar onekligen till nya pigga idéer.

- Vad mycket bättre det hade varit om livmodern satt på ryggen istället. Mer ergonomiskt på något sätt.
- Eller på huvudet. Det är inte lika utsatt, ryggen känns lite oskyddad och läskig. Men på huvudet skulle funka. Folk bär ju spannar med vatten på huvudet. Same same, but different.
- Eller om den var flyttbar! Så man kunde flytta runt den lite när man kände för det. Turas om.
- En portabel livmoder!
- Där har vi det.

Mmm... Paris

Om min kille gör slut med mig ska jag bli ihop med Paris.
OBS! Staden, alltså.
Finaste, fina, fina!
Det spelar liksom ingen roll att det ligger hundbajs överallt på gatorna, att métron luktar illa, att en läsk kostar 53 kronor och att majoriteten av fransmännen är lite, lite obehagliga.
Jag älskar ändå.
Enda minuset: Att bli kallad för madame vid ett flertal tillfällen.
Det brukade vara mademoiselle.
Jag gillade mademoiselle.
Madame, va?
Pfft!

onsdag, april 9

Lyllos mig

Jo, men så här tänkte jag ungefär:
Tre europeiska fina städer på en månad.
Exklusive den jag bor i.
Det är lagom.
Tillbaka på söndag!

tisdag, april 8

Men jag förstååår inte bättre

En intressant (läs: irriterande) sak med att umgås med människor som är föräldrar till barn i en eller annan ålder är att så himla många av dem VET så fruktansvärt mycket hela tiden. De har liksom fattat. Så himla mycket har de fattat. Nästan allt har de fattat. Och det har inte jag. Obviously.

- Lilla vän, så där höll vi också på. Innan vi fick barn och förstod vad livet handlade om PÅ RIKTIGT. Vänta du bara.
- Du har inte varit med om något ännu, honey. Du har ju inga barn.
- Tänk va! Att det fanns en då man slösade sin tid på sådant som du gör nu. Det var innan man fick barn, det.
- Det där förstår du sedan. När du får barn.

WTF!
Nästa förälder som Lilla Gummar mig får en käftsmäll.
Det är sådant vi håller på med här i mitt omogna låtsasliv.
Slåss och ligger på golvet och skriker.
Slösar vår tid på att sova.
Och på att dricka vin mitt i natten.
Vi har liksom inga mål, ingen mening med tillvaron!
Kanske ser vi mycket på tv också.
Och köper skor till oss själva.
Inget dåligt samvete får vi ens.
Och inget fattar vi.
Det är för sorgligt.

Festligt värre

Igår kväll förkunnade min kille att han var sugen på att fixa fest i vårt hem. Det var länge sedan vi hade en, tyckte han.
– Vi kan ha tema WRAP. Så äter vi wraps och lyssnar på rap.
– Pft! Jag tycker POP är bättre. Lyssna på pop, dricka pops, och äta pop(corn).
– Eller ROCK. Klädkod: Rock, i stereon rock, och på menyn: sten.

Får se lite vad det blir.
Sten är ju alltid gott.

Killar kan (också)!

Hej alla män.
Jag vet att det finns undantag.
Att ni inte alla är huliganer som brölar.
Och blir poliseskorterade.
Jag vet till och med att det finns män som inte gillar fotboll.
Det var bara det.
Frid på jorden.

måndag, april 7

Kvinnor kan!

Så.
Nu har jag hittat alla män.
De är utanför mitt fönster, på väg till Söderstadion för att se på fotboll.
De är JEFLIGT högljudda, faktiskt.
Jag tror jag klarar mig ganska bra utan dem.
Vi har det ju så bra här ändå, hör ni.
Vi skriker inte och gastar.
Vi blir inte eskorterade av polisen.
Vi går inte på led med näven i luften och brölar.
Sådana saker.
Det måste man också värdesätta.

Komsi komsi komsi

JASÅ!
91% av Onekligens läsare är kvinnor.
Så kan vi ju inte ha det.
Det ska vara jämställt.
Mmm... jämställt.
Hur lockar man till sig män?
Någon?

lördag, april 5

Star Wars i generna

Ni vet den där Star Wars-genen som en del föds med? Den som gör att man faller i trans över Darth Vader och lasersvärd och rymdskepp och Prinsessan Leia och typ köar jättelänge för att få se de jättetråkiga filmerna på bio först av alla? Den saknar jag.

Nyss såg jag en mycket frustrerad kanske 6-årig tjej slå till sin kanske 7-åriga bror/kompis och väsa sitt argaste mellan sammanbitna tänder.
- Fatta! JAG VILL INTE! Du får leka Star Wars själv!

Jag ville ställa mig upp och skrika: Jag är med dig, syster! Sällan har jag känt sådant samförstånd i en park. Förutom kanske första gången jag hörde Hello Saferide-Annika sjunga om sin bästa kompis. ”We even like the same movies, no damn jedis or hobbits this time.”
Då ville jag också ställa mig upp och skrika i samförstånd.
Plus gifta mig med Annika Norlin.
Men hur som helst.

Jag hyser mycket starka misstankar om att Star Wars-genen är manlig. Star Wars-genen kan vara en av få saker som skiljer män och kvinnor åt. Det grundar jag på följande observationer:
1. Nästan alla män jag känner älskar Star Wars.
2. Nästan inga kvinnor jag känner älskar Star Wars.

Men jag kan ha fel.
Det har hänt en eller två gånger förut.
Låt oss gå till botten med det här.

Har du någon Star Wars-gen i kroppen?
Jajemän! Och jag är kille.
Jajemän! Och jag är tjej.
Nope. Och jag är kille.
Nope. Och jag är tjej.

fredag, april 4

I taket lyser stjärnorna

Eller så kan man bara läsa om Johanna Thydells I taket lyser stjärnorna för tredje gången.
Den som inte fulgråter så det droppar över skildringen av 13-åriga Jennas tid på högstadiet, den första kärleken, mamman med cancer och dikten under den självlysande stjärnan i taket: "Om du dör mamma, då tar jag livet av mig", den har inget hjärta i kroppen.

Filmer som får mig att fulgråta

Mon Dieu, jag är på så fruktansvärt lipigt humör.
Funderar på att böla lite.
Böl är alltid en kul grej att ägna fredagskvällen åt, det vet ju alla.
Kanske måste jag hyra film och fulgråta.
Det var ett tag sedan.

Topp 7 klassiker att fulgråta till
1. E.T.
2. Den engelska patienten
3. Min tjej
4. Dancer in the dark
5. Mitt liv som hund
6. Beverly Hills-avsnittet där Dylans skitsnygga nyblivna fru dör.
7. I ljus och Skugga (filmatiseringen av Danielle Steels roman med samma namn)

Din inbox är tom

Idag har jag "Jobbat undan mejlen".
Det är första gången.
Jag trodde kanske inte "Jobba undan mejlen" existerade i verkligheten. Jag trodde "Jobba undan mejlen" var ett sådant där hittepå-uttryck som viktiga kontorsmänniskor slängde sig med. Ni vet, ungefär samtidigt som de har "Många bollar i luften" och "Mycket i pipelinen".
Ibland har jag försökt "Jobba undan mejlen" för att känna mig viktig.
Det har gått sådär.
Att "Jobba undan mejlen" tappar all sin glans när man har fem mejl i inboxen och läser dem på tre minuter. Helt värdelöst.
Men så plötsligt händer det.
Idag hade jag 47 mejl i inboxen.
SOM JAG VAR TVUNGEN ATT BESVARA OCH SORTERA OCH TA TAG I!!
Klart man blir lite till sig i trasorna till en början.
Det är ju inte varje dag man är viktig.

Massor av dinosaurier

Ett ska ni ha klart för er: Mycket snyggare och roligare dinosauriebok än så här hittar ni inte i världen just nu. Sarah Sheppards nya faktabok Det var en gång massor av dinosaurier borde vara mumma för alla små dinosaurieälskare (say, från 3 år och uppåt).

Framförallt gillar jag:

1. Att dinosaurierna är röda, prickiga, blåa, mönstrade och färgsprakande i största allmänhet. Om man ändå inte med säkerhet kan säga att de var brungrågröna - varför inte ta ut svängarna lite extra? De KAN faktiskt ha sett ut så här. Ingen vet ju.

2. Att de olika typerna av dinosaurier är indelade i gäng med namn efter hur de såg ut och vad de åt. I give you: Tjockskallegänget, Pansargänget, Köttgänget och Långhalsgänget. För att bara nämna några.

Extra plus i kanten också för att dinosaurierna har humor och säger roliga saker som RESPEKT! i fina pratbubblor. Det måste man ju bara älska lite extra.

torsdag, april 3

Mmm... parmesan

Och frågan man måste ställa sig nu är:
Kommer hon NÅGONSIN att bli hungrig igen?
Fan tro't.