fredag, februari 29

Slam

Vissa dagar är mitt jobb lite för bra för att vara sant. Idag när jag kom till jobbet var veckans action post-its helt ikryssade och avklarade. Så kan det gå när man jobbar sitt snabbaste övriga dagar i veckan. Kvar på skrivbordet fanns bara högen med olästa böcker. Alltså har jag tillbringat fredagen med att sitta och fnissa för mig själv i ett hörn över Nick Hornbys senaste bok Slam. En ungdomsroman om skejtarkillen Sam, som träffar en skitsnygg tjej, har sex och blir pappa vid sexton års ålder.

Tonårsgraviditeterna förföljer mig verkligen nu för tiden. Det började med Katarina von Bredows senaste Som jag vill vara, fortsatte med älskade Juno, och så nu favorit-Hornby. Men men, bortsett från att jag börjar bli sugen på att läsa om något annat: Slam är bra. Jag gillar den massor. Det är inte ofta man läser böcker om ett ganska allvarligt ämne (som verkligen inte skämtas bort) och ändå skrattar sig igenom stora delar av läsningen. Vågen!

Trendiga frisyrer 1988

Min söta lillasyster vet precis hur hon ska få till det.

– Lisa, du var väldigt söt när du var liten. Du var nästan sötast av oss tre syskon, faktiskt. Efter mig och Petter, så klart. Men var inte ledsen för det, det är svårt att tävla med Petter. Och jag hade ju onekligen min svampfrilla som ett ess i rockärmen.

Och det har hon ju rätt i.

(Förtydligande: Det är alltså inte tjejen som skrivit brevet som syns på bilden. Till vänster: Ohängd lillmes med svampfrilla.)

torsdag, februari 28

Bokrea Bokrea Bokrea

Om det inte hade varit så att bokrean inte tilltalar mig. Om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag inte har några barn. Om det inte hade varit så att bokhyllorna redan svämmar över. Om, jag säger, om jag hade velat fynda barn och ungdomslitteratur på årets rea...

Då skulle jag kastat mig som en svulten varg över de här:

För ganska små människor:

Lillzlatan och morbror raring, Pija Lindenbaum. Nöff nöff Benny, Barbro Lindgren & Olof Landstöm. Alla älskar Sigge, Lin Hallberg. Majas Alfabet, Lena Andersson. Gruffalon, Julia Donaldson & Axel Scheffler. Den riktiga Elvis, Maria Gripe. Mera sandvargen, Åsa Lind. Apstjärnan, Frida Nilsson.


För lite större människor:

Jag är djävulen, Sonja Hartnett. Vargbröder, Michelle Paver. En annan bror, Ina Brun. Antikvariat blå spegeln, Martin Widmark. Odjuret, Ally Kennen. Spökskeppet Vallona, Mats Wänblad och Lena Ollmark. Så har jag det nu, Meg Rosoff. Dansar Elias, nej!, Katarina Kieri.

onsdag, februari 27

Tillgängligt belopp: 126 kronor

Väldigt stora delar av tiden är jag ohyggligt glad att jag läste vidare efter gymnasiet. Att jag pluggade jättejättelänge och lärde mig... eh, ja. Säkert många viktiga grejer. Kunskap är livet, som vi brukar säga här i mitt huvud. Men en gång i kvartalet infaller det en dag då jag tänker helt annorlunda. Den dagen är idag.

Kära CSN, vad har ni tänkt att jag ska leva på resten av den här månaden?

YOGHURT, ELLER?!?

Jag: Ett lunchpucko

Idag åt jag yougurt till lunch.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag blir på dåligt humör av att äta yougurt till lunch.
Yougurt till lunch = noll komma noll noll procent lyx och flärd i tillvaron.
Höjden av tristess.
Nej förresten, höjden av tristess är havregrynsgröt till lunch.
Yougurt kommer tvåa i tråk.
Trea ligger keso och frukt.

Det är som att be om en mindre depression lagom till eftermiddagen att äta något av ovanstående till lunch. Ändå gör jag det gång på gång. Frågan man måste ställa sig nu: ÄR JAG HELT DUM I HUVUDET, ELLER?

Eventuellt, ja.

Mycket tyder på det.

UPPDATERAD: Speciellt eftersom jag uppenbarligen inte ens kan stava till skiten. YOGHURT heter det visst. YOGHURT. Att det ska vara så svårt.

Småglin of the world unite

I morgon infaller den stora barnvaktardagen.
Först kommer Alva, 5 och Ida 3 år och ska vaktas.
Det är lätt, jag har så många tuschpennor jag kan impa med.
Plus att jag kan rita ganska snygga hästar.
Men sedan blir det knivigare.
Då kommer nämligen min lillasyster, 23 år.
Hon är krävande på ett helt annat sätt.
- Har du färgsorterat din garderob på sistone, Lisa?
- Kan vi gå på stan nu, Lisa?
- Jag vet inte vad jag ska ha på mig! Gör något, Lisa!
- Kolla nu vilken ful dans jag kan, Lisa!
- Jag är huuungrig, ge mig maaaaaaaat!

Okej, det där sista var jag efter hundratrettiotolv timmar på stan med lillmesen. Det oroar mig mycket att hon väldigt nyss fick lön. Som storasyster måste man försöka ta sitt ansvar och minimera risken för vanvettsaffärer så långt det bara går. Men det är svårt, så svårt, så svårt för mig. Hjärnan säger: Spara pengarna nu ohängda unge. Munnen säger: Å, snyggt! Köp den, köp den, köp den!

Kan sluta lite hur som helst, det här.

tisdag, februari 26

Plötsligt händer det

Idag hände det något väldigt sällsamt när jag gick till jobbet.
Mitt i Götgatsbacken mötte jag en kille som tittade på mig och log.
- Hej, sa killen.
- Hej?
Han stannade som för att prata en stund. Jag stannade också. Sedan koncentrerade jag mig på att se jätteförvirrad ut. Efter det följde en liten stund av hysteriskt letande i hjärnan. Känner jag honom, känner jag honom, känner jag honom, har jag sett den här killen förut, har jag det, TÄNK SNABBARE JÄVLA HJÄRNA!! Bestämde mig för att jag nog inte hade sett honom förut. Provade slutligen att le lite imbecillt.

Då böjde sig killen ner och kysste mig på handen. Sedan gick han.

Lämnar mig ingen ro, det här.
VEM ÄR DU, MYSTISKA HANDKYSSARE?
En nedknarkad galning? (HILFE!)
En bortglömd kompis? (GUD FÖRBJUDE!)
En hemlig beundrare? (HOPPAS!)

Min högra arm till den som löser gåtan.

måndag, februari 25

Fem sex sju ått

Jag har länge gått och burit på en misstanke om att jag är proffs på Lindyhop.
Och eventuellt också proffs på Charlston.
Varje gång jag har sett någon på typ Floorfiller, Let's dance eller vadheterdetnu So you think you can dance som dansat Lindyhop eller Charlston har jag tänkt: Det där är min grej. Det där kan jag också göra. Studsa lite, sprätta lite med benen, ha prickiga klänningar.
Idag var det prova på-kväll på en dansstudio som har kurser i både Lindyhop och Charlston.
Låt mig säga så här: Jag kanske inte direkt hade vunnit Floorfiller med mina moves. Jag kanske inte ens hade blivit insläppt på audition. Och hade jag blivit insläppt hade jag väl säkert varit tönten som gjorde bort sig så mycket att klippet las ut på youtube och blev en succé.
Men kul var det ju.
Och jag passar i prickiga klänningar.
Det är i alla fall sant.

Bajskorv

Fick precis en bok till jobbet som hade så roligt omslag att alla på redaktionen fick ett kollektivt kärleksutbrott och slängde oss på kopiatorn. Nu har jag en ny musmatta. Varje gång jag kastar en blick på mitt skrivbord blir jag ohemult munter. Och boken, den är också bra. Snart i en bokklubb nära dig.

Tilltryckt

Det var rätt kyligt att komma fram till ett icke uppvärmt torp i fredags.
Sex grader, närmare bestämt.
Inomhus, alltså.
När vi hade eldat i några timmar vågade jag äntligen sträcka ut en frusen hand från min filthög och skicka ett darrande sms till mamma och pappa. Tänkte att jag skulle plocka hem lite frisklufts-cred.

"Nu har vi fått upp värmen till femton grader. Det finns hopp."

Svaret lät sannerligen inte vänta på sig.

"Era gottegrisar! Här är det bara fjorton. Strömlösa sedan igår."

Att jag aldrig lär mig.
Så klart det stormat lite i södra Sverige.
Så klart Säljeryd inte har någon ström.
Givetvis, givetviiiiiis.
Happens all the time.
Note to self: Friskluftstävla aldrig mot en säljerydsbo, såvida du inte själv befinner dig i ovan nämnda by. Du får på moppo varje gång. Varje. Jag skämtar inte.

Conversekonverterad

Det var med skräckblandad förtjusning jag satte på mig skorna i morse.
Julklapps-conversen skulle invigas.
Förra gången jag invigde ett par converseskor hade jag köttsår på fötterna.
I flera veckors tid.
Det var all time high i skavsår.
Inte konstigt att det var med ängsliga steg jag gick hela långa vägen till jobbet i morse.
Köttsår gör ju som bekant ganska ont.
Men nu! Nu verkar mina fötter har blivit conversekonverterade.
Jag känner inte ett endaste skav någonstans.
Bra gjort, kroppen.
Jag gillar när du anpassar dig snabbt efter omständigheterna, inte håller på och sölar med årtusende efter årtusende av evolution.

fredag, februari 22

Till torpet, kamrater!

Exalterad, exalterad, exalterad!
Jag ska till torpet över helgen.
Jag har bestämt att det är vår nu.
Nästan sommar faktiskt.
Då får man åka till torpet på helgerna.
The joy! The joy! The joy!

Planen:
Elda, elda, elda i alla spisar för att inte frysa ihjäl.
Stirra, stirra, stirra in i elden.
Klappa, klappa, klappa förälskat på glasverandan.
Prata, prata, prata kärleksfullt med klätterros och kaprifol.
Plus dricka vin, andas frisk luft och skriva en roman eller två.
Och ja!
Lyssna, lyssna, lyssna skräckslaget efter trampet av små, små musfötter.
The horror, the horror, the horror!

torsdag, februari 21

Grönt är skönt

Så vansinnigt glad är jag just nu.
Över olika grejer.
Kanske mest för att det snart är vår och att Guds hand styrde mig rakt mot en ny vårjacka på vägen hem.
Jag tog en illgrön för att vara på den säkra sidan.
Som vi alla vet är illgrönt en färg som matchar till allt.
I synnerhet till mitt illande röda nagellack.
My god jag är en sådan färgklick!
Man blir ju på gott humör bara man ser mig.

onsdag, februari 20

Filmen filmen filmen

Nu är övriga rollbesättningen snart klar inför filmatiseringen av Stieg Larsson-trilogin.
Kolla här.
Och ja.
Det finns ju bara en sak att säga.
Stackars Mikael Persbrandt och Helena Bergström!
De måste ha varit sjuka den dagen det var audition.
De är nämligen DE ENDA SVENSKA SKÅDISARNA som inte får vara med och leka.
Resten (alla fem, typ) har fått varsin roll.
Och just det:
SÅ KLART ATT LENA ENDRE MÅSTE FÅ VARA MED!!
OCH HA ROLLEN SOM DEN ULTIMATA KVINNAN!!
SÅ KLART!!

Tänk er bara annars.
Människor skulle dö av chocken.
Man vill ju helst inte att människor ska dö.
Det vill man ju inte.

tisdag, februari 19

Handling efterlyses

Förutom att längta till landet så längtar jag efter annat också nu för tiden.
Efter att skriva en ny bok, till exempel.
Det är stort.
Det har jag inte längtat efter sedan jag skrev färdigt den förra och fick slut på tid.
Praktisk sak med mig det där.
Att jag väldigt snabbt glömmer saker jag kommer överens med mig själv om.

EXEMPEL 1

Tanke i begynnelsen: Jag vill väldigt gärna ha ett torp. Jag offrar gärna alla framtida utomlandsresor och semestrar annorstädes för torpets skull. Det gäller ju att prioritera.
Tanke nu: Mmm, ha ett torp OCH åka utomlands. Yummy.

EXEMPEL 2
Tanke i begynnelsen: Nej, det här med att jobba heltid och skriva böcker på nätter och helger var faktiskt inte så kul. Jag lägger ner det. Man vill ju ha ett liv också.
Tanke nu: Mmm... jobba heltid och skriva böcker på nätter och helger. Yummy.

Den här gången vill jag skriva en ungdomsbok. Hittills har jag kommit på två saker om den: Den ska vara bra. Och det ska vara kärlek i den. Sedan vet jag inte så mycket mer. Jo, jag har skrivit en slutscen! Den är lycklig. De får varandra på sista sidan. Återstår alltså bara att komma på:

1.Vilka boken handlar om
2. Vad som händer innan sista sidan

Första punkten känner jag att jag kan klara av. Men tvåan, herregud, tvåan! Jag blir blockerad bara jag tänker på den. Har länge försökt att lägga ut hittepåandet på entreprenad, men det går i ärlighetens namn ganska trögt. Folk är så blygsamma av sig. Jag säger: Tala ut! Ge mig en historia! Men folket bara tiger. Mycket tröttsamt.

Ärligt hörni, det är inget farligt.
Skriv bara ner handlingen i korta drag så fixar jag resten.
Ni kan få en puss för besväret.

Det förstås

En utsocknes singelkompis var på besök i huvudstaden i helgen. Flera av hans kompisar slet i honom och ville att han skulle följa med dem ut på galej i natten. Han var inte så sugen.

- Men kom igen nu, tänk på att du kanske hittar en snygg liten fjälla som du kan få sova hos istället för att sova på mitt golv.
- Är du galen, fattar du hur det skulle sluta? Jag skulle ALDRIG hitta tillbaka igen på morgonen. Jag har ju inte min GPS med mig.

Emma vem är du?


Nu har jag läst en bok som legat här och tittat på mig i månader. Och här är resultatet: Jag är kär i hela världen. Kanske speciellt i den där Calle som skrivit boken. Eller nej, hela världen. I Emma också. Fast hon kanske inte finns.

Så här: Calle Ljungström skulle göra examensarbete på Konstfack. Han gav sig själv uppgiften att i 20 veckor söka efter Emma (hon från barnprogrammet Kalles klätterträd, hon som bara finns i fantasin, den romantiska drömmen, Calles låtsaskompis, eller låtsaskärlek). Och han skulle dokumentera alltihop. Han annonserade och affischerade, han letade på Spraydate, han efterlyste henne över högtalarsystemet på Coop Forum, han talade med parterapeuter och han åkte till Italien, och hela tiden frågade han sig själv: Vad gör jag om jag hittar henne?

Emma vem är du? är anteckningar, foton, tankar, affischer och meddelanden på spraydate och ja: Massor av kärlek i sin finaste form.

App app app!

Men lugna ner dig, mamma!
Låt mig förtydliga här: Jag hatar inte frisk luft, utomhus, naturen och utflykter i skog och mark. Jag tycker bara att de är överskattade. (Big difference. Huge.) Det är ju så lätt att glömma bort att det finns varmt, inomhus, städer, affärer och fik också. Men hör man någonsin någon glatt utbrista i ett: Ska vi inte ta och gå in lite idag? Det vore väl skööööönt!
Nope.
Jämt ska man ut i friska luften.
Få rosor på kinderna.
Ha termos.
Och ryggsäck.
Jag fattar inte poängen.
Kaffe är gott inomhus också.
I kopp.
Det är sant.

måndag, februari 18

Längtan till landet

Här är några grejer som jag vanligtvis klassar som Ohyggligt Överskattade:

1. Frisk luft
2. Natur
3. Utomhus
4. Utflykter i skog och mark

Men nu! Nu har jag plötsligt sjuk abstinens efter landet, efter gräs, skog och stenar och bäckar och luft mot kinderna. Jag vet inte vad det är med mig. Jag har tappat greppet. Snart köper jag väl en ryggsäck också. Herregud.

söndag, februari 17

Det gror och sjuder


I natt har min äldsta barndomskompis fått en dotter.
Själv har jag fått nitton pelargonbebisar.
Båda händelserna känns väldigt omvälvande.
Så mycket kärlek i omlopp på samma söndag!
Bäst jag går och bakar valnötsgifflar.

Upptagen

Det var fasligt vad jag inte bloggar!
Skandal.
Men vad kan jag säga?
Det är ju så vansinnigt mycket skidor på tv hela tiden.
Jag hinner ju inget annat.

onsdag, februari 13

Bil till salu

Jag är världsmästare på att fickparkera.

I teorin.

Jag vet exakt hur man gör: Stannar, vrider om, backar, vrider om, backar, vrider om, backar och trixar, klart. Problemet är bara att jag får en mental black out av stress när jag ska översätta teorin till praktik och fickparkera mitt i Stockholms rusningstrafik. Ibland måste jag försöka åtta gånger innan jag lyckas trixa in bilhelvetet. Och då är jag nästan död av ansträngningen efteråt.

Fan, i Säljeryd var det jättelätt att fickparkera! Där fanns det en stor grusplan och inga andra bilar. Bara en brunn som man var tvungen att undvika. Jag var kung på att fickparkera i Säljeryd. Här är jag inte kung. Jag är inte ens bakterien som sitter i smutsen som sitter på kronan som sitter i håret på kungen. Och ändå måste man göra det hela himla tiden. Städdag och parkeringsförbud en dag i veckan. Året runt. Utan slut.

Flytta bilen är min arvedel.

Idag lyckades jag fickparkera efter tre försök. Sedan upptäckte jag att det var parkeringsförbud där jag hade ställt mig. Då fick jag cirkla runt söder i tjugo minuter till innan jag lyckades hitta nästa ficka. Där lyckades jag på första försöket. För det var i en gränd där ingen såg mig. Då gick det perfekt. Då var det skitlätt att fickparkera. Jag var kungen, drottningen och hela kungariket.

Kära Bullen, vad gör man om man har scenskräck när man ska fickparkera? Det här kanske inte låter som ett stort problem, men för tjejen som skrivit brevet är det verkligen jobbigt.

Gymintroduktion

En gång för några månader sedan försökte jag lägga upp ett stenhårt träningsschema med min bästis. Vi skulle boxas och dansa och spinna och gud vet allt.
- Och så ska vi gå på gym också.
Vid de orden bleknade bästisen markant. Det visade sig att hon var paniskt rädd för gym och aldrig hade satt sin fot på ett.
- Men det är lugnt, för jag har jobbat som gyminstruktör i Kanada.
Vid de orden skrattade bästisen orimligt högt och orimligt länge. Det visade sig att hon i stort sett aldrig hade hört något roligare i hela sitt liv.

Well well.

Låt oss lämna det.

Idag har bästisen i alla fall gjort sin gymdebut. Det gick bra. Hon skrek inte av skräck och sprang därifrån en enda gång. Hon bara lydde och lyfte, lydde och lyfte. Jag är så stolt över henne. Min lilla bodybuilder.

Nästa gång blir det fria vikter bland muskelknuttarna på nedervåningen.

MOAHAHAHA!

tisdag, februari 12

13.05 - 14.00 Knarka

Var och lunchade med en fellow bloggerska (som gärna vill vara anonym) idag. Hon skulle till Amsterdam. Undrade lite vad man gjorde där. Jag hade inte så många tips. Det enda jag har gjort i Amsterdam är att paddla runt på en massa kanaler och titta på väderkvarnar. Det är inte ens säkert att jag var i Amsterdam när jag gjorde det, nu när jag tänker på det. Kanske var jag utanför. Hur som helst, det fanns kanaler. Och väderkvarnar. Det minns jag tydligt.

Själv funderade hon på att knarka och titta på tulpaner. Eventuellt också sitta väldigt lättklädd i ett skylfönster, sälja sin kropp och tjäna ihop pengar till resan. Fast nej, knarket var ändå mer tilltalande. Problemet var bara att hon inte riktigt visste vad för slags knark hon skulle satsa på. Lönlöst att fråga mig, försökte jag säga. Jag är knarkintolerant, och allt jag kan om knark har jag sett på film. Är du sugen på att skjuta heroin i blåsvarta sår i armarna? Nähänä, nej då vet jag inte. Men jag kan fråga på bloggen åt dig.

Alltså:

Ponera att du är 30+ och ska på weekendresa till Amsterdam med din sambo.
Du känner att det kanske vore på tiden att knarka lite.
Få det ur ditt system.
Men du vill ändå inte slösa bort hela helgen på att vara knarkad.
Du har faktiskt mycket shopping och sightseeing att hinna med också.
Kanske en timme.
Det är vad du kan vika åt provknarkandet.
Sedan ska du vara återställd igen och redo för nästa punkt på dagsschemat.
Vad väljer du då för knark?

Svar till: "Knarksugen_74"

Sassa brassa mandelmassa

Imorgon ska min kille på anställningsintervju. Cross my heart and hope to die: Det vore bra om han fick jobbet. Inte bara för att det är ett apcoolt jobb som han så klart är som klippt och skuren för, utan också för att det annars kan hända att han måste gå omkring i vår lägenhet och aldrig ta av sig morgonrocken. Been there, done that. Varken jag eller min kille är som klippta och skurna för att vara arbetslösa. Att vara arbetslös sucks.

- Tänker du vara hemma ikväll och peppa mig inför intervjun?
- Så klart! Får jag ha pom-poms och skrika hejarklacksramsor?
- Självklart.
- Måste jag ha trikåer också?
- Nä. Det räcker med väldigt kort kjol och extremt djup urringning.
- Då så. Det fixar jag.

måndag, februari 11

Lilla trädgårdsskolan

Nu tänker jag rädda den här usla måndagen på bästa möjliga sätt: Plantera pelargoner.
Det är första steget i min pappas mycket pedagogiska distanskurs "Så får du (Moahaha, you wish!) lika prunkande trädgård utanför ditt torp i sommar som jag har i Småland".
Jag ignorerar parentesen i kursens titel.
Herregud, hur svårt kan det vara?

I mångt och mycket verkar steg ett mest gå ut på att förvandla lägenheten till ett växthus.
Måste följdaktligen skynda mig innan killen kommer hem.
Han älskar inte pelargoner lika mycket som jag.
Speciellt inte när de bor i små fula turkosa plastkrukor på precis alla fönsterbleck.

Men han lider så gärna för konsten.

Utgår jag ifrån.
Vem vill inte ha en prunkande trädgård?
INGEN, INGEN, INGEN!
Just det.

Mulen måndag

Vaknade på fel sida, fullständigt övertygad om att hela världen är emot mig.
En enda enorm konspiration. Jag är lurad. Oklart hur. Men alla hatar mig. Så är det.

Det vore önskvärt om jag fick kräla tillbaka till djupt under täcket och kanske läsa om mina böcker om Britta och Silver för trettonde gången. Det är det enda som hjälper mot enorma konspirationer. Bara de gula ryggarna i bokhyllan är som balsam för själen.

Silver är så fin. Han gnäggar mjukt när Britta kommer in i stallet. Tänk att ha någon som gnäggar mjukt av kärlek när man kommer i närheten. Fatta fint!

lördag, februari 9

Lördag

Idag händer det inte mycket här.
Lite skidsändningar, lite till skidsändningar och on top of that: Lite skidsändningar.

Jo, en grej till!

Mina armar har blivit ungefär 50 centimeter längre.

Det är vad som händer när man ensam släpar fyra kassar glas till glasåtervinningen.

Återstår bara laddning inför morgondagen.

Då är det nya skidsändningar, lite till skidsändningar och on top of that: Lite skidsändningar.

Mumma.

fredag, februari 8

Mmm... champagne

Champagne på jobbet. My favourite kind of fredagsfirande!
mitt jobb får man champagne när man sålt mycket böcker.

Det händer ganska ofta att vi gör det.
Det är för att vi har så urbota kloka medlemmar.

Jag vill pussa alla smarthuvuden som köper Nöff nöff Benny och Kenta och barbisarna och Biblioteksmysteriet och Våffelhjärtat och Odjuret och En andra chans och Tvättade pengar och Hotade till livet och Anna d’Arc till sina avkommor.
Inte bara för att jag får champagne av chefen.
Utan också för att böckerna är så förbenat bra så man blir sjukt nöjd när man tänker på att de får läsas av massor av kids runt om i de svenska stugorna.

Smarta, smarta medlemmar som fattar så himla bra.

Lovebomb!

torsdag, februari 7

Spinningdöden

Jag har tränat spinning idag.
Det var tre år sedan sist.
Jag fick oroväckande flashbacks av blodsmak i munnen och yrsel när jag satte mig på cykeln.
Hela mitt inre skrek NO NO NO och kastade ruttna tomater på mig.
Det tog jag ingen som helst notis om.

Jag var laddad till tänderna.
Ungefär trettio minuter senare ville jag kasta mig av cykeln och krypa ihop i ett hörn och dö. Tyvärr för mig var jag mitt uppe i en imaginär uppförsbacke och hade ledarens onda öga inborrat i mig. Då kan man ju inte bara gå och dö så där. Det gäller ju att hålla masken.
ÖKA MOTSTÅNDET, vrålade ledaren.

I HELVETE HELLER, brölade mitt inre.

Och så vred jag upp motståndet lite till.

Spinning är ett djävulens påfund.

Så här var det ungefär:

Först uppfann djävulen digerdöden.

Sedan uppfann han inälvsmat.

Efter det tänkte han: Bättre kan jag!

Det var då han uppfann landminor, vinterkräksjukan, råttor och knark.

Sedan var han ganska nöjd, men tyckte ändå att det saknades en grandios avslutning på eländet.
Och voilà!
Spinningen kom till världen.

Men men.

Nu är det över.

Jag lever.

Man får vara glad för det lilla.

Ända fram till påska

Hur går det för er med fastan?
För mig går det dåligt.
I laugh in the face of fastan.
Igår hade jag fetonsdag hemma hos mig.
Det får man ha om man råkar glömma fettisdagen.
Jag åt: Klyftpotatis, hamburgare, bearnaisesås, chokladmousse OCH semlor.
I soffan.
För det tyckte jag var gött.
Skriv upp det här nu.
Det är intressant.
Promise.

onsdag, februari 6

Joodeladihoo

Sjukt nöjd med allt jag lärt mig på min semester skryter jag inför min kille.
- Jag vet allt om hur bebisar funkar nu. Det är asenkelt. De äter, sover, och så byter man blöja på dem. Däremellan ligger de bara på golvet och joddlar.
- JODDLAR?!?
- Just det.
- Du menar inte JOLLRAR?
- Eh, mer kaffe?

Det hade ju varit så sjukt mycket roligare.
Ingen kan säga något annat.

Små små ord av kärlek

Lycka = när man kommer hem efter några dagars semester och killen möter en med middag, vin, städad lägenhet och de finaste orden i mannaminne:

– Jag har fixat tv-serier till oss. Ett nytt avsnitt av Lost. Ett nytt avsnitt av Prison Break. Ett nytt avsnitt av House. Och jag tror det kan finnas ett Greys Anatomy också.

tisdag, februari 5

Ro hit semlorna

Men herregud, herregud, HERREGUD!!!
Här har jag suttit på olika transportmedel från Schweiz hela dagen och GLÖMT BORT ATT DET ÄR SEMMELDAGEN!!!
De stackars minisemlorna i frysen har förmodligen legat där helt bortglömda och ropat förtvivlat på mig sedan gryningen.
Tack käre värld för att jag lyckades komma till sans så här på kvällskvisten.
Come to mama, semlorna.
I will eat you all.

söndag, februari 3

Hej schweiz!

Trevligt land det här.
Jag har sett skitmånga snötäckta alptoppar och getter med klockor runt halsen.
Pulka har jag också åkt.
Och gjort en snöbjörn och en snöpingvinsfamilj i trädgården.
Nu försöker jag lära Filip, två månader, att blogga.
Hans fingersättning på tangentbordet suger.
Stava kan han inte heller.
Han bara: nkjlajsökjeriojf
Men men.
Han har en god vilja.
Och utseendet på sin sida.

fredag, februari 1

Barbadöd

I några månader har jag haft en nära vän här på jobbet. En kramvänlig Barbapapa. Han var en fin kamrat. Därför är det med sorg i hjärtat som jag kommer med det här tråkiga beskedet:

Idag har Barbapapa lämnat oss.

Det började med att hans händer lossnade för att jag klämde så intensivt på honom. Sedan spetsade min kollega honom med en greenlagare. Idag satte Cornelia in dödsstöten och bet av honom skalpen.

R.I.P Barbapapa. Jag kommer minnas dig med glädje.

Tugga på du

Lagom till fredag lunch har Cornelia, 1 år, bestämt sig för att styra upp slutet av min arbetsvecka. I multifärgade söndertuggade små högar ligger nu mina action post-its utspridda över redaktionen.
Jag kunde inte gjort det bättre själv.
Action schmaction.
Det är ju faktiskt helg vilken sekund som helst.