torsdag, januari 31

Svar på tal

Vi pratade om vegetarisk kost idag vid lunchbordet. Igen. En never ending story. En mycket tålmodig vegetarian (far from yours truly) vid bordet fick frågan om hur det var möjligt att låta barnen i huset växa upp på enbart vegetarisk kost. Fick de i sig någon näring över huvud taget? Vegetarianen log änglalikt.
- Lustigt att du nämner det just idag! Min yngsta dotter Ida dog faktiskt i morse. Hon har blivit tunnare och tunnare på sistone, och i morse föll hon bara ihop i en blek liten pöl. Jag antar att hon svalt ihjäl. Så himla typiskt, verkligen.

I alla fall sa hon så i mitt huvud.

Och det är ju alltid något.

onsdag, januari 30

Pimp my laptop

När jag köpte min laptop för några år sedan var jag skitförbannad på att det inte fanns PC-laptops i fina färger. Jag svimmade nästan av tristess när jag tittade på allt grått och svart och stål.

Så jag tapetserade min med spetstejp.

Det blev snyggt.

Men sedan tröttnade jag.

Då blev det jobbigt.

Tejp fastnar så bra.

Men kolla, nu har världen kommit på att man kan göra självhäftande plast-dekorationer! Som är lätta att ta av och på. Det får man ändå säga är ganska klurigt påkommet av världen. Man kan köpa här eller här.

Mmm...ipren

Fortfarande gör min nacke ont som hell.
Det går inte över.
Jag knaprar ipren som vore det smågodis.
Då gör det inte ont en stund.
Sedan slutar iprenen att verka och jag vill amputera axlar och nacke för att bli av med skiten. Gustav säger att det kan vara en autoimmun sjukdom och att min kropp håller på att stöta ifrån sig mitt huvud.
Så himla jobbigt om det är så!
Hur skulle det se ut?
Gå omkring utan huvud bara så där.
Orka!

Stora ord

I tidernas begynnelse bodde jag i Uppsala med min Ylva och han som nu är min kille bodde någon annanstans och var inte min kille.
Men han skrev brev till mig.
Långa, långa brev, varje dag.
Så fina så jag fick kolsyra i hela huvudet och var tvungen att sitta uppe på nätterna med Ylva och baka banankakor och tvångsmässigt skriva patetiska saker i min grönrandiga pysselbok.
Jag har hans brev sparade i en mapp som är döpt till Plåster.
Ja, jo, för det var på den nivån. Mobbas inte för det, jag var ung och allt var stort.
Har inte vågat öppna den där mappen på länge.
Lite rädd för att inte kunna hantera dramatiken och behöva skratta de stora orden rakt upp i ansiktet. Men igår läste jag alla de hundratals breven från allra första början och let’s face it: Jag är en sucker för stora ord. Det är så sjukt fint att han är min kille nu att jag får lust att kasta mig på honom och fria på studs.

tisdag, januari 29

Eller trattkantarell

Free at last! Man blir trött av action post-its. Speciellt i den smarta delen av hjärnan. Nu har jag suttit vid köksbordet och fånstirrat på dagens tidning i en kvart. Hela tiden går ögonen till notisen om den danska skådespelerskan Paprika Steen. Till slut är jag redo för analys.

- Undrar om det är roligt att heta Paprika.
- Så där, tror jag.
- Fast ändå. Tänk om hon hade hetat Minimajs. Det hade ju varit värre.

Action post-its

Jag har mycket att göra nu. Så där mycket så jag blir lite yr när jag tänker på det. Min bästis säger att jag måste skriva protokoll med action posts och deadlines till mig själv. Hon är konsult, jobbar väldigt mycket med excel och använder sig mycket av engelska termer när hon pratar. Jag har ibland svårt att förstå henne, men hon är så snygg så jag gillar henne ändå.
Nu har jag skrivit handskrivna och färgglada post-it lappar till mig själv med små rutor efter varje punkt som jag får kryssa i när jag är klar. Action post-its. Måste väl ha varit ungefär så hon menade? Anyhow. En av de viktigaste punkterna på listan är Äta Lunch. Jag börjar där för säkerhets skull. Hej så länge.

måndag, januari 28

Lovebomb

Å käre värld, jag har fått så mycket fint smicker på sistone. Både härifrån och härifrån. Och mitt samvete skriker ANTA UTMANINGEN DIN OTACKSAMMA JÄVEL på högsta volym, men det gååååår inte, jag kan inte välja. Jag älskar er alla. Ni är mina ögonstenar hela högen. Jag gråter kärlekstårar när jag tänker på hur fint vi har det tillsammans.

Blodet droppar

Alltså, hur ser man egentligen skillnad på en vanlig apelsin och en blodapelsin?
Innan man skalat dem, alltså.
Duh!
Jag är inte dum i huvudet.
Mitt vanliga knep (kolla storleken) funkar inte alltid.
Ja, jo, i och för sig. Ofta är de vanliga apelsinerna större.
Men PLÖTSLIGT HÄNDER DET att man står där med en frukt i handen som skulle kunna vara en liten apelsin, men som precis lika gärna kan visa sig vara en blodapelsin.
Jag blir lite nervös av den där ovissheten.
Nyss skalade jag en apelsin och förberedde mig mentalt på att sätta tänderna i den.
Ägnade inget större intresse åt själva skalningsprocessen.
Tog en klyfta.
Förde den normalsnabbt mot munnen.
Fick i sista sekunden syn på den i ögonvrån och bara:
WOAAH, DEN BLÖDER! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIN APELSIN?
Ni förstår.
Inte det att jag har något emot blodapelsiner.
Men man vill ju liksom veta på förhand.

Måndag morgon

I morse trampade jag på en fisk när jag gick till jobbet.
Det har jag aldrig gjort förut.
Spännande.

söndag, januari 27

Semmelsöndag





Men å, titta vilka bedårande semlor som har bakats här idag!
Jag blir snudd på tårögd varje gång jag får syn på dem.
Så små på jorden!
Det är så man får lust att krama de arma liven.
Eller gruppera dem i gäng och attackäta dem.

lördag, januari 26

Grönt är gott

Laddar för drinkfest och gitarrsolon.

Jag tänker satsa på appletinis för hela slanten.

Mmm... appletinis.

Sjukt gott.

Try gärna this at home: Vodka, Sourz sour apple, citronjuice.

J.D i Scrubs gillar dem easy on the tini.

Men ärligt, heavy on the tini funkar också.

You had me at himla roligt

Saker som får mig att impulsköpa flygbiljetter:

- Lisa, det vore verkligen så himla roligt om du kunde komma! Jag känner att du och Moa (2,5 år reds. anmärkning) skulle komma väldigt bra överens. Ni är liksom på samma nivå.

Min fina Anna vet hur en slipsten ska dras hon.

Impulsköp

Lön kan göra konstiga saker med människan.
I morse kastade jag mig upp ur sängen och bokade en flygbiljett till Basel.
Nästa helg ska jag till Schweiz.
Klick klick, sa det.
Så kan det gå.

fredag, januari 25

Festligt


Idag är det fredag idag är det fredag idag är det freeeedag!

OCH SOM OM INTE DET VORE NOG:


Idag får man lön idag får man lön idag får man löööööön!


Mycket av det goda nu, hör ni.

torsdag, januari 24

Nytt virus

Okej.
Jag har hört att förkylningar kan smitta.
Vinterkräksjuka också.
Men nackspärr?
HUR FAN GICK DET TILL?!?
Igår: Soffhäng med bästis som dagen till ära hade halsduk inomhus och ont i nacken.
Idag: Kan jag knappt vrida på huvudet.
Försökte springa bort nackspärren på ett löpband under lunchen.
Testa inte det, hör ni.
THE PAIN! THE PAIN! THE PAIN!

onsdag, januari 23

Thank you for smoking

Och det bara fortsätter.
Sms:en är emot mig.
Jag anar en konspiration.
På lunchen hittade jag en apsnygg golvlampa som jag kände att jag behövde ha i min lägenhet. Skickade en bild på den till min kille.
"Apsnygg lampa, bara tietusen spänn. Ska jag slå till?"
Svaret kom direkt.
"Tyvärr, baby. Jag köpte precis cigaretter för våra sista pengar. Hitta något för tio kronor istället."
Meh!

Vad hände?

Jaha. Här skickar man iväg ett sms till sina småsyskon med följande ungefärliga innebörd: Hej söthuvuden, jag längtar efter er, kärlek kärlek och möts av:

1. Total ignorans från ena hållet


och


2. Ett svar med följande ungefärliga innebörd från andra hållet:
Tyst med dig, jag ska lägga mig på stranden i Indien nu, jag har inte tid med efterhängsna storasystrar.

Hur kan jag ha blivit så väluppfostrad och god i jämförelse med de där skitungarna?

tisdag, januari 22

Innan jag dör

Men herregud, verkligen HERREGUD, vilken bok! Jag är helt söndergråten (så som man bara blir av att gråta så man kvider och kroppen skakar i en längre tid) och snorig. Fast också glad. Fast också förtvivlad. Fast också allt.

Så här: Sextonåriga Tessa ska snart dö. Hon har leukemi och vet att hon bara har några månader kvar. Ändå finns det så mycket hon vill hinna. Så hon skriver en lista. 10 saker, innan hon dör. Högst upp på listan: Bli av med oskulden.

Och början:
"Jag önskar att jag hade en pojkvän. Jag önskar att han hängde på en galge i garderoben."

Jag är helt och hållet distanslös i mitt gråtsvullna tillstånd, men ändå. Den känns lika mycket som "Jag saknar dig, jag saknar dig" och "I taket lyser stjärnorna" gjorde. Herregud, verkligen HERREGUD, vad ont den gör. Fast vad lycklig den ändå är. I mars kommer den ut, hörni. Pallar ni så läs.

Hoppa inte!

I natt drömde jag att en bloggare (som jag aldrig har träffat IRL) hoppade från sjätte våningen rakt ner i asfalten. Det är lite oklart hur det hela slutade, men tillåt mig gissa: Inte så bra. Jag är orolig nu. Både över det faktum att jag drömmer om folk jag aldrig träffat, och över det där med hoppandet. Ni fattar va? Att det inte är bra att hoppa från hus? Ni är väl snälla mot er?

Stackars tår

Jag är uppenbarligen inte mycket för det här med kläder efter väder.
Det kan bero på att det är omöjligt att se vädret från min lägenhet så här års.
Det är jämt mitt i natten när jag ska klä på mig.
Och någon termometer har jag så klart inte.
Väderleksrapport? Pfft! För mesar.
Så jag tar det som verkar snyggt och hoppas på jackpot när jag kliver ut på gatan.
Idag: Converseskor och tunna jackan.
Väderanpassat? Not so much.
Det var isgata, nordanvind och snöfall hela vägen till jobbet.
Mina fötter = isklumpar.
Jag vore tacksam om vädret kunde bestämma sig en gång för alla.
Förra veckan var det ju vår.
Då svettades jag i vinterjacka och tänkte: Vik hädan vinterklädsel.
Inser nu att det hade kunnat sluta lite hur som helst.
Shorts och flipflops i snöstorm.
Inte helt ultimat.

måndag, januari 21

Ge mig en kontrabas

Men å, varför kan jag inte spela något instrument asabra? Det stör mig. Jag kan spela lite piano, typ klinka mig igenom Gläns över sjö och strand på julen och ta några ackord på en gitarr. Det räcker inte. Jag vill så sjukt gärna vara bra på ett instrument. Speciellt på:

1. Kontrabas. Världens fräckaste instrument. Och största! OBS: Jag vill bara vara proffs på att spela, inte behöva släpa på kontrabasen på tunnelbanan. Det får någon annan göra åt mig. Jag är ju ändå proffs.

2. Bas. Alla de coolaste i alla rockband spelar jämt bas.

3. Trummor. Trummor är respekt. Jag känner att jag har fallenhet för trummor. Jag har väldigt bra taktkänsla och kan göra många saker samtidigt, typ dra med ena handen upp och ner för bröstkorgen samtidigt som jag trummar med den andra. Det är inte många som kan det.

Jag kan också i nödfall tänka mig att över en natt bli skitbra på piano. Jag älskar verkligen piano. Varje ledsam låt som börjar med ett fint pianointro får mig på fall. Mmm…pianointron. Men helst ändå kontrabas. Hur fixar man det här tror ni? Om man inte är så sugen på att traggla skalor och fingersättning och annat tråk utan vill vakna som proffs direkt? Finns det någon genväg?

/Otålig

Och nu lite reklam

Men å alltså, jag kan inte riktigt släppa den här filmen. Juno. Jag skulle vilja se den en gång om dagen bara för att den gjorde mig så glad. Juno är by far den coolaste 16-åringen jag någonsin träffat på. Och jodå. Vi känner varandra. Vi är bästisar nu. Det är Juno och jag forever and ever. Kolla här:

90 minuter att älska.

Simhall I love you

Igår var jag i simhallen med Vilhelmina, 2,5 år och Love, inte ens 1 år.
Så himla fint.
I luften tropiskt klimat, i vattnet badkarsvarmt och överallt små vattenkannor och bollar och madrasser och minimänniskor som hade the time of their lives mitt på söndagsförmiddagen.
Tänk va.
Om man fick leva på den tiden igen då simhallen var himmelriket på jorden.
När lukten av klor fick magen att loopa av ren lycka.
Först: Bada tills ögonen sved.
Sedan: Mjukglass med strössel i blöt baddräkt i caféet.
Efter det: Bada igen tills mamma sa Sista hoppet nu, sedan går vi in i bastun och jag och lillebror bara: Mmm, men kolla nu då, KOLLA NU MAMMA, KOLLA VÅR KANONKULA!
Sist: Åka hem med klorluktande hår, trött intill döden och hungrig på spagetti och köttfärssås.
Those were the days.

söndag, januari 20

Juno

Åååååå, vilken fantastisk, fantastisk film!

Jag menar allvar den här gången.

Gå och se!

Seså.

lördag, januari 19

Leva med drular

I morse när jag vaknade var lägenheten var fylld av bakfulla drular som sov överallt.
Då suckade jag och gick hemifrån.
Sedan kom jag hem igen.
Nu står de bakfulla drularna i köket och lagar pizza till mig.
Jag har viftat italienskt med händerna och beställt en chicken utan chicken.
Det bästa huset hava.
Och drularna bara nickar och verkställer.
Me like the drules nu.
De växer liksom med tiden.

UPPDATERING: Och med drular menar jag givetvis ingenting annat än
tölpar, lurkar, lunsar och andra synonymer man kan hitta i Svenska akademiens ordbok.

fredag, januari 18

Låt den rätte komma in

Iiiiiiii, aaaaaa, ååååååå! Vad exalterad jag blir!
Kolla in trailern till filmatiseringen av bästa, bästa "Låt den rätte komma in".

Skynda nu, tiden, jag vill ha april.

Extra sinnessjukt goda drops

Först var det Extra Drops Pear/Mint. Den förälskelsen höll i sig ganska länge. Sedan gick jag över till Extra Drops Watermelon. Freakin fantastiskt gott. Sedan visade min syster mig Extra drops Pro Caramel/Mint. Då svimmade jag nästan av förtjusning. Det är lite knivigt att få tag i Caramel/Mint, den finns inte på alla återförsäljningsställen. Men my oh my, det är värt att leta några vändor på stan efter den. Igår testade jag Extra drops Pro Cranberry/Lime. Det är en i mångt och mycket helt sjuk smak, men gosse vad den sjuka smaken talar till mig! Det går inte att sluta. Så fort tabletten tar slut känner jag hur hela mitt inre börjar bröla. Feeeeeeeeeed me, feeeeeeeeeed me, feeeeeeeeeed me. Extra Drops = Guds gåva till mänskligheten. I’m telling you.

torsdag, januari 17

Before the devil knows you're dead

Ahhh, deprimerande film!

Och bra.

Gå och se.

Seså!

Control

Ahhh, snygg film!

Och bra.

Gå och se.

Seså!

onsdag, januari 16

Tonårsskräcken

En annan rolig grej: Tuva längtar efter att bli tonårsmamma. ”Komma hem sådär fem-sex, låsa upp dörren och möta en brölande tonåring i köket som sitter och äter upp allt bröd.”
Jag säger: Modigt, Tuva!
Jag är livrädd för tonåringar.
Speciellt tonårskillar.
Och SÄRSKILT när de samlas i klasar på gator och torg.
Vad som helst kan hända i en klase tonårskillar.
En gång lyssnade jag på musik i stora hörlurar och var på väg någonstans.
Plötsligt var jag tvungen att gå förbi en klase tonårskillar på gatan.
(Lägg in valfri skräckmusik här)
GULP, tänkte jag.
Men försökte så klart verka coolt oberörd.
Och precis när jag var jämsides med tonårskillemaffian var det en av dem som lyfte på mina hörlurar, satte munnen intill mitt öra och skrek:
BU!
Jag kissade nästan på mig av skräck.
Själva tanken på att ha en egen brölande tonåring hemma i köket…
Hahaha, skrattade hon lite för högt.
Vi väntar med det va?

Vad är väl en siffra för mycket?

Sitter på jobbet och skriver korta säljtexter om Sandbergs klassiska Lilla Anna och Långa farbrorn-böcker. Slinter lite på tangenterna.

”Lilla Anna gillar att leka med olika bollar. Men vart tog den röda lilla bollen vägen?
322 sidor, inbunden. Rabén & Sjögren.”

Så klart!
Med en så ohyggligt spännande plot förstår ju alla människor att boken är på 322 sidor.
Jag menar:
Där är den stora gula bollen.
Men var, herregud, var, VAR ÄR DEN RÖDA??

I do

Vi pratar lite om fina namn på redaktionen. Och så de som är lite mindre fina. Som av en slump kommer jag att tänka på min pappa. Han heter Bo Ronny. När mamma och pappa skulle gifta sig hade prästen så bråttom att han mixade ihop de här två höjdarnamnen till ett ännu finare.
- Tager du, Bonny Johansson, denna Lena Bjärbo…

Det kan ju få vem som helst på gott humör för en stund. Svacka eller ej.

tisdag, januari 15

Svacka

Jag är så utled.
Jag är så utled så jag gråter i själen.
Jag är så utled att jag mitt under skivstångspasset på lunchen (då när man ligger ner på brädan och lyfter stången upp & ner för att träna bröstmuskulaturen) funderade på att släppa taget.
Tappa stången.
På bröstmuskulaturen.
Bara för att något skulle hända.
Tänk vad ont det hade gjort.
Och vad förvånad jag hade blivit.
Inte varje dag man får en fallande skivstång i bröstmuskulaturen.
Så utled är jag.

- Gud, vad du gnäller.
- Ja.

Friskhet hela dan

Jag är ju så fruktansvärt klantig! Hela vägen till jobbet har jag gått och berättat för min kollega hur mycket jag längtar tills vi ska komma fram, för på jobbet finns världens godaste müsli med massor av hela rostade nötter i som jag köpte häromdagen och nu har jag tänkt på hur god min frukost kommer bli ända sedan igår. Så kommer vi fram. Och jag inser att jag GLÖMT KÖPA YOUGURT.

Hej antiklimax.

måndag, januari 14

Works wonder, väl?

Har under dagen piggt hojtat för mig själv:
Jag är pigg!
Vad pigg jag är!
Idag är jag pigg, hör ni.
Pigg, vaken, alert!
Och andra varianter på samma tema.

Tänker att det blir sant om jag säger det tillräckligt många gånger.


Har också testat med:
Vad rik jag är!
Och snygg!
Och populäääär!

Plus min favorit:
Jag är ihop med Jake Gyllenhaal.

Nu jäklar.
Cross my heart and hope to die.

Grey's Anatomy S04E11

Kära Meredith Grey!
Nu får du för helvete ta och skärpa till dig.
När mannen i ditt liv visar dig planer för huset som han vill att ni ska bygga tillsammans så bör du säga: Sweet, ett hus! Och falla lycklig i hans armar.
Inte tappa ett ägg i marken av ren förskräckelse, bli neurotisk och göra slut.
Jag börjar på allvar lacka ur på ditt beteende.
Väx upp och bli lycklig, already.

söndag, januari 13

Solsting

OMG OMG OMG, det har varit SOL över Stockholm idag!!!
Jag fick en sådan chock när jag vaknade av att solen lyste mig i ögonen att jag slängde mig ur sängen och började hetsgå runt Årstaviken. Det var inte förrän jag kommit ungefär halvvägs som jag vaknade till och insåg att jag egentligen var:
1. Ganska bakfull
och
2. Ganska hungrig
och
3. Väldigt trött.
Men då var det ju ändå för sent.
Kunde lika gärna gå resten av varvet också.
Och OMG OMG OMG, det var så fint väder!!!
Har svårt att komma över det.
Mmm...solljus.
Lätt det bästa ljuset.

lördag, januari 12

Varde ljus

Jag tycker det här med stegvisa förändringar är klart överskattat.
Nu har vi haft jul.

Ut med den.
Nu vill vi ha sommar.

In med den.
Slasket däremellan gör ju ingen människa lycklig.

Idag har jag hängt upp min nya lampa i taket.
Den heter Midsommarljus.
Rätta takter där, lampan.
Fortsätt på det spåret.

fredag, januari 11

Dagens gladaste

Idag fick jag Svensk Bokhandels tjocka, tjocka Vårens böcker i min hand och jag tänker inte säga som en riktig bokbloggare skulle ha gjort att jag kröp upp med den i en soffa med min kaffekopp och lusläste om alla kommande böcker, för det gjorde jag inte.

Jag åt prinsesstårta och slöläste.

Men ändå.

En detalj gjorde mig extra glad. Och det var att Sven-Olov Eriksson som skrivit finaste, fina Italienaren kommer med en ny bok i maj. Den heter Amerikahuset. Kan knappt bärga mig. Läs mer här och längta, längta. Och har ni inte läst Italienaren så gör det sötaste ni, bara gör det. Okej?

torsdag, januari 10

Clueless

Aaaa, jag känner mig så trög nu för tiden!
Innan, på den fina tiden när man fick gå i grundskolan, kände jag mig nästan alltid smart.
Jag gillade att känna mig smart.
Jag passade som smart.
Nu för tiden känner jag mig mest trög.
Jag kan nästan ingenting.
Jo, jag kan lite saker om tv och kakor och barnböcker.
Men inget annat.
Jag vill kunna saker om allt som händer i världen.
Plus allt som hände i världen förut.
Men det kan jag inte, jag måste googla allting hela tiden.
Det är pinsamt.
Man kan inte ha mig i offentliga sammanhang.
Varje dag lovar jag mig själv att jag ska börja läsa tidningen (OBS! Noga!) och memorera allt som står i den om världen, och varje dag faller det på att jag ser en liten teaser på första sidan om något oviktigt som att grammisarna har delats ut och jag bara WOW, GRAMMISAR!! och attackglömmer allt det där med världen.
Jag brukade vara Lisa Simpson.
Nu har jag blivit Homer.
Doh!

Filter

Jag blir väldigt lycklig när jag hör att Sveriges bästa tidskrift Offside ska få en systertidning som ska heta Filter. När Offside är en reportagetidning om fotboll ska Filter vara en reportagetidning om allt som inte är fotboll. Sweet joy, det kan bli exakt hur bra som helst. Pax för att prenumerera.

Läs den läs den läs den

Å, jag är så glad att jag äntligen har läst den här boken nu, fast titeln får mig att studsa chockerat. Och å, jag är så förbannad för att jag vill att alla andra ska läsa den också, men vet att det inte kommer att hända! Skit.

Bitterfittan handlar om Sara, 30 år och redan bitter. Så bitter att hon en dag bestämmer sig för att fly till tönt-Teneriffa för att få en paus. Hon behöver sova och tänka. Kvar hemma lämnar hon man och tvåårig son. Och fast hon har så dåligt samvete att hon mår illa över att hon lämnar sitt barn en hel vecka bara för att hon känner att HON behöver det, så blir den där veckan på Teneriffa rätt bra till slut. Hon hinner tänka. På sitt liv och kärleken och hur det kommer sig att alla drömmar slukades av familjelivet. På hur svårt det är att få ett jämställt och rättvist förhållande att fungera, även om vi lever i ”världens mest jämställda land”. Om mammarollen och papparollen. Om varför kvinnor blir bittra och män blir bekväma.

Jag känner att den här boken mycket väl kan ha förändrat mitt liv en smula.

onsdag, januari 9

Jakten på den perfekta kalendern

Befinner mig i ett ständigt återkommande dilemma för tillfället: Jag kommer inte överens med min kalender. Följdaktligen måste jag köpa en ny. Det är tydligen oroande viktigt för mig att vara kompis med min kalender. Det måste kännas perfekt från start, annars är förhållandet dödsdömt. Och nu är vi alltså på kollisionskurs redan andra veckan i januari. Zut alors.

Det är något med pärmarna och layouten på kalenderdelen. Pärmarna är för fluffiga, och layouten kommer jag inte överens med bara. Fel och ful. Måste göra slut.

Det här händer mig skrämmande ofta. Jag lär mig aldrig. Varje år försöker jag freestyla. Och varje år händer samma sak. Framåt februari står jag där med darrande underläpp och vantrivs. Förra året köpte jag fel format. Året dessförinnan köpte jag en utan timplanering. Rätt ofta har det hänt att jag har varit tvungen att köpa en ny för att jag skrivit för fult i den första varianten.

Under tre väldigt lyckliga år av mitt liv hade jag världsmästarsnygga kalendrar från bildbyrån Linkimage. På varje uppslag fanns ett skitsnyggt foto, och layouten var perfekt, perfekt, perfekt. Jag kände harmoni. Idel fågelkvitter och kolsyra. Men nu, nu görs inte de kalendrarna längre. Då blir det så här. Ett evigt irrande i kalendertillvaron. What to do, what to do?

tisdag, januari 8

Under cover

Shit, jag känner mig helt olaglig.
Jag är ensam uppe i en lägenhet som inte är min, och barnen jag vaktar har somnat snällt.
De var annars min fasta punkt här.
Kunde peka på var grejer fanns och så.
Styra upp.
(Lisa, nu ska du sitta på den här stolen och hålla mig i handen. Lisa, det här är faktiskt fel bestick. Lisa, nu ska du köpa guld och ädelstenar i min affär. Lisa, vet du att i Karlskrona finns det sån här pasta med brunt i. DET ÄR KÖTT I DEN PASTAN! WOAAH!)
Men nu sover de helt plötsligt och jag känner mig vilsen.
Det är så hemligt att vara ensam i en lägenhet som inte är ens egen.
Jag känner att det är bäst att inte låta för mycket eller tända några lampor.
Typ mest sitta tyst.
Fast nyss ringde telefonen mitt i tystnaden.
Då hoppade jag en skräckfilmsmeter upp i luften.
Så nu känner jag att det har vänt.
Det värsta är över.
Kanske vågar jag till och med koka te och slå på tv:n.
Wish me luck.

Vintertorpet

I lördags körde jag sexton mil för att se så mitt torp står kvar, klappa lite på glasverandan och prata lite med min klätterros som står helt övergiven i snön och fryser. Sedan körde jag sexton mil hem igen. Det är sådant som kärlek gör med människan.

Vinter schminter

Men allvarligt, ska det vara så här, va, va, va? Jag är så trött så jag vill gråta. Varje morgon när jag vaknar är min allra första tanke: Är det kväll snart, så jag får gå och lägga mig? Vinterhalvåret är det mest överskattade halvåret jag vet. I nästa liv ska jag vara björn.

I sovrummet i morse:

- Gustav, det är så hemskt!
- Grumph.
- Vi måste gå upp nu.
- Grumph.
- Jo, det är sant.
- Grumph.
- Jo, vi har redan snoozat i 40 minuter.
- Men Lisa, det kan inte vara möjligt. Det är ju natt!
- Likväl måste vi ändå upp nu.
- Grumph.
- Exakt min åsikt.

måndag, januari 7

Mmm... yoghurt

Typiskt min otur – det har visat sig att man blir hungrig av att tänka på Beach 2008. Fast min kille är å andra sidan underhållande. Han säger att alla som tänker på Beach 2008 måste dippa gurkstavar i yoghurtdipp. Det har han läst i tidningen. Nu har han köpt dippingredienser till halva Sveriges befolkning ungefär. Jag skulle kunna simma i yoghurtdipp. Och DET, mina vänner, vore så klart ännu mer underhållande. Plus lite äckligt. I sådana här lägen måste man ändå tänka på att yoghurt är ungefär samma sak som sur mjölk.

söndag, januari 6

Are you ready to rock?

Det är tydligen inte förrän man tar fram sitt Guitar Hero och ställer sina bästa kompisar framför projektorväggen som man inser att man umgås med ett gäng autister. Aldrig förr har världen skådat sådan koncentration. Man blir ju för farao helt mentalt slut efter vareviga gitarrsolo!

Insikt: Inte konstigt att alla rockstjärnor knarkar. Enda sättet att klara nervpressen.

I natt har jag drömt om toner som kommer flygande mot mig i ett rasande tempo. Kan nästan svära på att fingrarna har dragit gitrarrsolo efter gitarrsolo mot täcket under sömnen.

Vaknade kallsvettig och uppstressad med andan i halsen. Rockade jag? Klarade jag låtjäveln? Och framförallt: Dansade publiken som i trans med exakt likadana rörelser allihop?

Guitar Hero, alltså. En helt ny livsstil.

Min nya idol

Själv kan jag inte ens åka NERFÖR en svart slalompist utan att dö.

Charlotte Kalla kan åka UPPFÖR en svart slalompist med LÄNGDSKIDOR!!! Och hon kan göra det snabbare än alla andra kvinnor i världen.

Fan vad cool hon är.
Och snabb.
Och glad.

Jag är nog lite kär i Charlotte Kalla tror jag.

fredag, januari 4

Ni kan kalla mig Anne

Idag har jag skrivit ett personlighetstest till tidningen där jag jobbar.
Det handlade om vilken barnbokshjälte man är.
När jag var färdig testade jag testet på mig själv.
Jag blev Anne på Grönkulla.
Då tänkte jag att hey, det här testet stämmer på pricken!
Sedan struntade jag högaktningsfullt i protestropen från kollegorna som blev Alfons hela högen.
Det är mitt test.
Jag bestämmer.
Och jag vill vara Anne.
Det verkar så kul att vara Anne.
Plus att hon har fina fräknar.

Den ocensurerade versionen

Kommer ni ihåg den där sången som man fick lära sig på dagis?
Den som går ungefär så här:

”Hänger NÄSAN på dig ner?
Kan du ta den och vifta med?
Kan du knyta en rosett, så den sitter riktigt rätt?
Kan du ta den på axeln så här?
Som en tjeck som bär gevär.
Hänger nääääsan på dig ner?”

Grejen är att man byter ut kroppsdelarna efter varje vers, näsan byts mot kinder, kinder byts mot håret, håret byts mot armarna…

Anyway. Den sången har mina kompisar, Alva 5 och Ida 3 år gamla, precis lärt sig. De sjunger den högt och ljudligt och gör överdrivet tydliga rörelser till. För varje vers blir de mer och mer exalterade, sjunger högre och högre. De böjer på knäna och kastar kroppen hit och dit. Häromdagen freestylade de sig fram till ytterligare en vers som jag innerligt hoppas att de inte fått lära sig på dagis. Tänk er mamman och pappans bleknande uppsyn när barnen ställer sig bredbent, svänger med underkroppen och klämmer i för kung och fosterland:

HÄäääNGER SNIPPAN PÅ DIG NER?
KAN DU TA DEN OCH VIFTA MED?
KAN DU KNYTA EN ROSETT, SÅ DEN SITTER RIKTIGT RÄTT?
KAN DU TA DEN PÅ AXELN SÅ HÄR?
SOM EN TJECK SOM BÄR GEVÄR.
HÄNGER SNIPPAN PÅ DIG NEEEEER?

Jag tror precis att Alva och Ida seglade upp i topp bland mina festligaste kompisar.

torsdag, januari 3

Feed me, feed me, feed me!

Hörni, jag har märkt att ni inte kommenterar lika flitigt längre. Det stör mig. Som jag ser det kan det bero på något av följande alternativ:

1. Ni hatar mig.
2. Ni hatar att kommentera.
3. Ni vet inte hur man gör när man kommenterar.
4. Ni har insett att det är lönlöst att kommentera, eftersom jag nästan aldrig svarar.
5. Ni är trötta på hela blogg-grejen och har slutat kommentera i allmänhet.
6. Ni kommenterar visst det, men bara när jag skriver något som är värt att ödsla tid på.
7. Ni sitter fast under något väldigt tungt.

Så, vilket är det? Och framförallt, behöver ni någon form av räddningstjänst?

Teknik overload

Och som av en händelse så tar min kille tillfället i akt och köper ett Nintendo Wii samma dag. Nu sitter jag här med bordet fullt av nya tekniska prylar och vet inte vad jag ska börja leka med först.

Ipod?

Nintendo wii?
Ipod?
Nintendo wii?


Dessa jobbiga, jobbiga val!

My precious

Kolla kolla kolla vad jag har köpt idag:
En ny ipod!

Med 160 GB minne.
160 GB!

That's a whole lotta utrymme det ni.

Jag kommer få plats med en miljaaard låtar på den.

Graden av inre tillfredsställelse är mycket hög för tillfället.
Mycket hög.
Mmm... ny ipod.

Lyllos, lyllos mig.

Sigge, my love

Å, alla ni som har barn mellan 6-9 år som tycker att det här med hästar är det minsta spännande – ni måste ge dem Lin Hallbergs böcker om shetlandsponnyn Sigge! De är så himla fina och fantastiska.

Huvudpersonen heter Elina och är åtta år. Hon håller till i Brobystallet med sina tjejhästbästisar. I Brobystallet finns Ingela (världens snällaste ridlärare) och äldre ridtjejer (som är lite stöddiga ibland, men mest snälla). Men framför allt finns Sigge där (en liten vit, busig shetlandsponny som får Elina älskar mest i världen).

Jag kommer ihåg det – det var precis så här det var att vara ganska liten på jorden och lära sig rida. Man var:

1. Nervös och ganska rädd.
2. Aplycklig varje gång man fick vara i stallet.

Det kan faktiskt inte finnas några bättre första hästböcker än Sigge-böckerna. Lin Hallberg fångar exakt hur det kan kännas att vara åtta och älska en häst så det känns i hela kroppen, hur spelet mellan hästtjejerna (och några få hästkillar) i stallet kan vara och hur ilande otäckt det kan kännas när man ska göra något nytt.

Igår läste jag vårens nya titel – Ridläger med Sigge (kommer i mars).
Då fick jag sådan lust att åka på ridläger att jag nästan började lipa. Shit, jag vill också galoppera på en skogsstig! Orättvisa värld.

Var är geten?



Att promenera hemifrån mig till mitt jobb tar 45 minuter.
Det är oftast 45 ganska fina minuter.
Förutom dagar som denna då.
Hej snöstorm!
När jag äntligen släpat min arma lekamen ända fram till kaffestället identifierade jag mig mer med valfritt barn på Frostmofjället än mitt vanliga jag. Kaffekillen bara skrattade åt mig.
- Var har du gjort av din get?
Sa han inte.
Men han kunde ha gjort det.

onsdag, januari 2

Beach 2008

Jag tänker väldigt mycket på Beach 2008 idag.
Det gjorde jag inte igår.
Men det gör inget, för igår finns inte längre.
Igår är raderad.

Idag är jag sjukt peppad på Beach 2008.

Jag tänker satsa stenhårt.

Aldrig mer pizza till frukost.

Eller chips till middag för den delen.

No no no.

Jag ska bara äta gurka.

Plus ha militärisk självdisciplin och pumpa armhävningar på knogarna.

Jag kommer bli starkare än Hulken OCH smal som en sytråd.

Perfekt kombination.

Jag har räknat ut att vinnarmetoden till stor del måste bestå av diagram.

Det finns inget som peppar mig så mycket som att fylla i diagram och få se resultat i siffror och kurvor.
Mmm… siffror.
Nu ska jag göra ett exceldokument som heter Beach 2008.

Hej så länge.

Skakad i grundvalarna

Det nya året fick en chockstart.
7 Eleven har höjt sina kaffepriser.
!!!!!!!
Och där stod jag med mina förberedda sexton kronor i ihopplockade mynt och bad om en stor kaffe med mjölk och expediten bara:
- Det blir 18 kronor.
!!!!!!!
Det här ändrar allt.
Plus att jag tycker att grundvalar är ett väldigt märkligt ord.
Vad menas med grundvalar?
Har ordet någonting med valar (de där som simmar i havet och är skitstora) att göra?
Gud vad jobbigt allting känns nu.
2008 känns skakigt redan från början.

Första dagen på nya året

En av de allra bästa grejerna hittills med 2008 är att det är skottår.
Det betyder att man utan problem kan stryka 1 januari ur sitt medvetande utan att det märks.
Man har liksom ändå lika många dagar som vanligt kvar på året.
Alltså glömmer vi igår.
Inget gott kan någonsin komma från igår.
DELETE.