Föreställ dig följande:
Det är onsdag eftermiddag, runt klockan halv sex i centrala Stockholm. Drottninggatan kryllar av människor. Du går fridfullt framåt, tittar lite i några skyltfönster. Tänker att du vill köpa nya skor. Allt är frid och fröjd. Joppedi, joppeda.
Så förändras stillheten. Plötsligt känner du hur du tappar fästet med högra foten, som om du halkat i något. Ditt högra ben glider okontrollerat bakåt, och resten av dig snubblar graciöst framåt i några kritiska sekunder. Som i slow motion tar du emot asfalten med båda knäna, rullar runt ett varv, tappar din väska och håller på att fälla en förvånad turist. Det gör ganska ont.
Och det är i det läget du bestämmer dig:
Joråsåatt, det var väl ingen som såg hoppas jag?
Du reser dig snabbt upp, rafsar åt dig din väska, borstar av knäna och fortsätter gå som om ingenting har hänt. Och runt om dig skrattar och pekar och oooooar och aaaaaahar hela Drottninggatan.
Mmm, föreställ dig just det.
Så slipper jag berätta exakt hur det kändes.
Jag har liksom inte tid, måste plåstra knäna.
8 kommentarer:
Klumpadavid!
That's my name, don't wear it out.
Och varför, varför inbillar man sig att om jag skyndar mig upp så såg ingen?? Blås på knät :)
oahahahahahaha - sorry, jag var inte där, men fnissar lite. Förlåt.
Nä dom skrattade inte. Vill jag i a f inte tro. Hoppas du inte får för många blåmärken!
Sista, jag gjorde precis samma sak i rulltrapporna under värsta reahysterin för ett par veckor sedan. Min svanskota kommer aldrig att bli sig själv igen. Du har ALL min sympati.
Du har fått en award, kika i min blogg!
Ungefär en vecka senare gjorde jag en identisk sak mitt på Avenyn i Göteborg. Och alla skrattade jättehögt. Och jag har fortfarande lite ont i mitt knä och i den lilla stackars stukade handleden.
Hemska människor!!!! ;-)
Skicka en kommentar