söndag, december 31

Liggtid, någon?

Det har kommit till min kännedom att det finns par som schemalägger sitt sexliv. Som planerar in LIGGTID i dagsschemat för att det inte bara ska bli slentrian och pannkaka av alltihop. Jag försöker verkligen smälta den här informationen och ta den till mig, men det är svårt, o så svårt, så svårt för mig.

lördag, december 30

Tre nya destinationer, tack.

Härmed vill jag slå ett slag för tidernas bästa sällskapsspel – Ticket to ride. Helt sjukt roligt.

Nu tänker jag berätta vad det går ut på så att ni alla gemensamt kan sucka och tänka ”Fy farao vilket tradigt spel det verkar som, hmpf!” och så kan jag tänka ”Jag vet, det låter tråkigt, men vänta ni bara” och så kan jag förklara reglerna och så kan ni säga ”Ahhh, vad jobbigt, jag hänger inte med riktigt” och så kan vi börja spela ändå och så kommer ni att fatta precis och tycka att det är det roligaste spelet ni någonsin spelat. Okej?

Det går ut på att bygga järnvägar mellan olika sträckor i USA. Eller Europa, beroende på vilken edition man spelar.

Se så, säg att det låter tråkigt.

Ha! Ni har fel allihop.

Jag har precis spöat skiten ur mina nyårsbästisar som är på besök. Den här omgången har jag lämnat walk over för att förberede crème brulée inför morgondagens middag. Jag iakttar spelet med spänning från köket. Jag känner hur den nervösa stämningen sprider sig i lägenheten. De små plasttågen breder ut sig över spelplanen. Rivaliteten ökar. Vin dricks, hår slits. Inom kort kommer de alla att vara tickettorideberoende. Ser jag verkligen fram emot.

Bästa spelet ever. I’m telling you.

Hemma bra men götgatan bäst

Kära city. Jag älskar dig.

onsdag, december 27

Only på landet

Att bo i slutet av en grusväg i mitten av ingenstans får uppenbarligen sina konsekvenser. Nyss gick det förbi en okänd man utanför fönstret. Han hade kameran i högsta hugg och spatserade ner mot hönshuset. Tog lite bilder på hönsen. På uthuset. På de småländska åkrarna. Vände blicken mot själva bostadshuset och riktade kameran mot fasaden.

Det fotografiet skulle jag vilja se.

Vid en noggrann granskning av fotot skulle man kunna skymta fem nyfikna ansikten uppradade i fönstret på andra våningen. Med ögon stora som tefat.

EN FRÄMMANDE MAN PÅ ÄGORNA?!?

Spänningsbarometern i Säljeryd har precis passerat alla tidigare uppmätta toppvärden.

tisdag, december 26

Hört från sovrummet

Inifrån rummet där lillebror huserar hörs hans röst gång på gång.

- Mer, mer! Mer, mer! Mer, mer!

Pappa skakar bekymrat på huvudet i vardagsrummet. Vad händer? Jag sticker in huvudet och kollar efter.

Lillebror har fått en mp3-spelare i julklapp och sjunger med till "Mer jul" med Adolphson&Falk.

Att vi inte fattade det.

måndag, december 25

Oj! Hoppsan! Typiskt! Oups! Näe!

Och en annan kul sak med jul är sällskapsspel. Lillasyster fick ett spel som hette Absolut överens. Man skulle vara i par och skriva svar på frågor i stil med: ”Nämn 5 ursäkter att dra när man blir stoppad för fortkörning” och svara samma sak som sin partner för att få poäng. Och inte för att jag vill skryta, men det vill jag: Jag och mina partners vann varenda omgång.

Det skulle kunna betyda att jag är bäst på spel.

Eller att jag är helt sjukt förutsägbar.

Jag tänker gå på bäst på spel.

Känns ju liksom roligare.

Hände det här er också?

Framåt åtta igår kväll knackade det ÄNTLIGEN på dörren. Jag kastade mig ut i hallen och slet otåligt upp handtaget. Jag väntade mig nämligen att jultomten sedvanligt skulle komma på besök. Ni vet - den där gamla gubben med skägg, helly hansen-tröja, stor mage och hohohoande röst. Han som ser lite dåligt, har ont i ryggen och behöver låna läsglasögon och glögg av herrskapet innan han kan börja läsa rimmen på paketen. Honom väntade jag på.

Blev liiiite förvånad när en brat-kille rustad med en starköl i handen steg in över tröskeln. Han hade en tomteluva på svaj över det långa hårsvallet och en stockholmsdialekt helt utan dess like.

- Tja! Nils. É re bra?

Nils aka Nisse hade jävligt bråttom faktiskt. Mikael Persbrandt satt och väntade på honom vid ett drinkbord på Spy Bar, så om vi kunde få det här överstökat ganska snabbt så vore det väl kanon. Farsan var tydligen krasslig. Paket efter paket delades ut. Våra handstilar var dåliga, tyckte Nils. Paketen var under all kritik. Det var bläckplumpar och kråkor och heeeelt oläsliga lappar lite överallt. För att inte tala om rimmen. Jeeeeesus, vad patetiska!

Det var bara en av familjemedlemmarna som slapp lindrigt undan. Lillebror. Han rimmade tydligen precis enligt Nisses smak. Och snygga paket hade han slagit in också. Verkade över huvud taget som om lillebror var en reko kille.


Han kanske ville hänga med till spyan när han hade eldat färdigt i pannan?

Inte?

Himla synd att han missade paketutdelningen i alla fall.

lördag, december 23

Då var det dags

Så där ja. Nu smäller det. Granen är huggen. Paketen är inslagna. Öl och vin står uppdukat på bordet. Hjärnorna är vässade. (Nåja.)

Invånarna i Ordvitsarnas Högborg är i sitt esse.

Det är dags att börja rimma.

Herre, giv mig styrka.

torsdag, december 21

Och jag är lite full

Nu åker jag snart hem till småland för att fira jul. Älskar åka hem. Älskar småland. Älskar jul. Älskar tomten. Fan vad fint.

En strålande jul

Finally, julstämningen har infunnit sig! Fasen vad jag har väntat.

Det enda som krävdes var att jag städade lägenheten, botaniserade bland julklappar till tonerna av bästis-Karins julskiva, drog på mig min finaste julklänning och fick champagne och choklad på jobbet.

Lätt ju.

onsdag, december 20

Det var väl en bonad du menade?

Typiskt. Jag skulle aldrig ha börjat ge bort hempysslade saker till min kille var eviga jul. Han har fått blodad tand. Nu för tiden önskar han sig två grejer varje gång det är presentdags.

1. Fred på jorden
2. Något hempysslat

Hilfe.

Börjar bli lite bråttom.

Fred på jorden är nemas problemas. Det hinner jag. Men de där korsstygnsbroderierna…

Fruktansvärt tidskrävande har jag märkt.

Men bara om det är gratis

Gratistidningsutdelaren vid Hötorget har lagt sig till med en ny julig trevlig attityd.

- Punkt SE? Trevlig dag?

Okej. Smacka hit det där sista då.

Så sa stora till lilla

I helgen bodde båda mina syskon hos mig. Jag försökte in i det längsta att motstå frestningen att visa dem mina senaste nyförvärv på barnboksfronten. Gick så klart inte. Det finns ju så mycket bra att pracka på folk! Syskonen tittade skeptiskt mot bokhyllan.

Nej, Lisa! Vi tänker INTE smittas av barnboksjävulen. Vi är vuxna individer som gillar vuxna saker. Inte barngrejer. Vi tycker barnböcker är fjan… Vänta, sa du att den hette ”Lill-Zlatan”? Coolt, visa!

Sedan var de fast. Det lästes och skrattades och pekades och lästes om. Hela helgen har sedan varit fylld av citat ur Stina Wirséns ”Vem bestämmer” och Pija Lindenbaums ”Lill-Zlatan och morbror raring”. Jag gnuggar mina händer av förtjusning. Snart är de nere i träsket. Det är bara en tidsfråga.

tisdag, december 19

Stel i huvet

En 13-årig kille skickade precis in en insändare till tidningen. Han var sur på sin kompis som var störig i skolan. Kompisen var totalt "stel i huvet" tyckte killen.

Jag tycker att killen är ett geni. Stel i huvet. Bästa uttrycket ever.

Tittar alla i hela världen på Rapport?

Igår var jag med på tv. Rapport. Jag pratade om min bok. Det tycks vara väldigt stort att vara med på tv. Folk ringer och gallskriker i telefonluren. Även folk som jag nästan inte känner längre.

- JAG SÅG DIG PÅ TV!!! FATTA!!! DU VAR PÅ TV!!! WOAAAA!!!

Själv tycker jag mest att det var jobbigt, hemskt och väldigt besvärande att vara med på tv. Men hey – jag är inte den som är den. Jag håller som bäst på att trycka upp min autograf i enorma upplagor. Ni kan få en om ni vill. Först till kvarn.

måndag, december 18

Flickan som lekte med tidsbristen

Skit också. Jag har varit så duktig hela hösten. Haft Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden" liggandes i bokhyllan i väntan på bättre tider. Jag har strängeligen sagt till mig själv att inte öppna bokuslingen förrän jag verkligen har tid. I jul, alltså. Det har gått väldigt bra. Jag har duktigt låtsats att boken inte funnits inom räckhåll. Raderat ut den från mitt medvetande. Tills igår (å, du förbannade söndagsleda!). Då råkade jag öppna pärmarna och glutta lite på första sidan - som en teaser inför kommande högtid.

Det tog tre sekunder, sedan var jag fast. Jag sträckläste till klockan 02.00, sedan tvingade jag mig själv att släcka lampan och sova. Helt meningslöst - nu kan jag inte tänka på något annat än hur det ska gå för Lisbeth Salander.

Jag måste hem och läsa, jag måste hem och läsa, jag måste hem och läsa NUUUU!

Sagan om de sju små kusinerna

Erkänn, du kände den. Den lite speciella stämningen som låg i luften i lördags. Du trodde det var julen som nalkades - men gosse! Du hade fel. Det var bara kusinskaran Bjärbo som rockade loss på Götgatan. Sjukt festligt.

fredag, december 15

Gud hör bön

Chokladen är här! CHOKLADEN ÄR HÄR! Fatta vilken makt det ligger i den här bloggen. Idag vill jag ha en boxervalp, ett eget spa och en resa till Kuba. Capice?

onsdag, december 13

Var är Chokladen?

Sedan jag började jobba på Barnens Bokklubb i september har det pratats lyriskt om Chokladen.

”Och sedan ska du få se, Lisa. Framåt jul kommer Chokladen. Det dimper det ner chokladaskar här så matbordet nästan blir helt översvämmat. Det är choklad överallt! Du kommer till och med att bli vansinnigt trött på den innan december hunnit halvvägs.” Yeah, right.

Sedan oktober någon gång har jag tänkt på det här. Jag har slutit ögonen och sett bilder av Chokladen framför mig. Fantiserat om överdådet. Föreställt mig hur Barnens Bokklubb som i ett trollslag kommer att förvandlas till Willy Wonkas chokladfabrik vilken sekund som helst. Längtat och räknat dagarna.

Och här är vi nu. Mitt i december. Och vad står det på matbordet? Inte en enda chokladask så långt ögonen når. Bara pappersservetter och clementiner. Var hela världen tvungen att gå och bli moralisk just när jag skulle börja jobba här? Jag vill bli mutad! Jag vill bli mutad nuuuuuu!

Den dagliga inredningskrisen

Det är ett gissel, det här med inredning. Jag tittar mig förtvivlat om i lägenheten.

- Fan. Jag hatar högtalare!
- Äh.
- Jo, allvarligt. Varför finns det så fula saker i världen? Och varför måste vi ha typ 50% av all världens högtalare samlade i vårt vardagsrum? Jag får ångest av högtalare.
- Tyst nu. Vi har dem där för att vi ska kunna spela musik till exempel när vi har fest.
- Helt meningslöst. Jag tycker alla som kommer på fest till oss ska ta med sig sin egen ipod och lyssna på den istället. Ipods är snyggt. Högtalare är fult. Det är ju så enkelt egentligen.

måndag, december 11

Ju längre desto bättre

I vår kommer det en ny ungdomsbok av Joyce Carol Oates. Den heter "Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg". Hela mitt sjuttonåriga inre går i spinn av bara titeln. Så jävulens snyggt. Och smart, för alla mina likasinnade sjuttonårssjälar kommer kasta sig till bokhandeln och köpa boken om så bara för titelns skull.

Ingen stadsråtta, direkt

I helgen har Stockholm haft celebert besök av min småländska pappa. Han tog med sig ett gäng verktyg och snickrade hyllor för glatta livet åt oss. Jag stod bredvid och höll i vattenpasset och kom med uppmuntrande tillrop och öl när han hade gjort något extra bra. Samarbetet flöt på fint.

När kvällen var slut bäddade jag åt pappa i vardagsrummet. Han la sig nöjt under täcket, ganska trött efter att ha snickrat en hel dag. Lamporna släcktes. Vi sa god natt. Lugnet sänkte sig över lägenheten. Tyst.

Tyckte jag.

Tills det hördes en upprörd stämma från vardagsrummet.

- Vad är det för himla oväsen där ute på gatan, Lisa?
- Det är bara city, pappa.
- City?
- Ja, visst är det ett fridfullt ljud?
- Hmpf! Folk verkar inte riktigt kloka i city. Köra bil mitt i natten? Det gör man aldrig i Säljeryd.

Hur man framkallar en hjärtattack på mindre än fem minuter

Har precis fått nys om att det finns svarta plastgranar att få tag på. Jag tänker: Svart plastgran. Blinkande ljusslinga med röda blommor. Chockrosa julgranskulor. Och glitter.

Välkommen hem, mamma!

fredag, december 8

Glittret strikes back

I vår familj är det alltid barnen som klär julgranen på julaftons morgon. Mamma och pappa sätter i julgransljusen kvällen innan, och så låtsas de sova tills vi klätt färdigt på morgonen. Och barnen (22, 24 och 26 år gamla) skuttar ivrigt ur sina sängar i ottan varje år inför den här uppgiften. Jorå, serru.

Det står i lagen att det är vi som bestämmer hur granen ska se ut. Vill vi ha röda glansiga kulor och glitter i granen så blir det röda glansiga kulor och glitter i granen. Vill vi inte ha lantliga halmtomtar och röda trääpplen i granen så blir det inga lantliga halmtomtar och trääpplen i granen. Hur enkelt som helst.

Men något har hänt på senare år. Mitt under fridens högtid har Mamma Bjärbo börjat göra fräcka kupper för att styra vår julgranspyntning. Hennes lömskhet är gränslös. Hon gömmer julgransglittret redan i november så vi inte ska hitta det när julen närmar sig. Hon byter de glittriga röda kulorna mot halm när vi inte ser. Hon ”hjälper oss” att förbereda pyntandet kvällen innan julafton. Hjälpen går ut på att lägga fram de trääpplen hon vill ha i granen mitt i blickfånget för våra sömndruckna ögon på julaftons morgon. Sedan skrattar hon rått hela vägen upp till sovrummet när hon tror att vi inte hör.

I år har Mamma Bjärbo emellertid gjort ett stort misstag som hon ska få betala dyrt för. Hon har åkt till Bangladesh under hela julförberedelserna och lämnat allt julpyntande i min lillasysters händer. Moahahaha!

Vik hädan halm och trääpplen! Glittret är på väg tillbaka, och den här gången har det kommit för att stanna.

torsdag, december 7

Tre kronor och lite tårar

Det brukar stå en man och sjunga och spela gitarr i tunnelbanenedgången när jag åker till jobbet. Han sjunger fint. Jag brukar ge honom några kronor. Idag började jag som en extra bonus också gråta för att låten var så sorlig. Det var den gamla Nationalteaterdängan ”Bara om min älskade väntar”. Sjukt sorglig! Så här:

”Jag kan inte se min spegelbild i vattnet. Jag kan inte säga sorglösa ord. Jag hör inte mitt eko slå mot gatan. Kan inte minnas vem jag var igår. För bara om min älskade väntar, om jag hör hennes hjärta sakta slå. Bara om hon låg här tätt intill mig, kan jag bli den jag var igår.”

Den sjöng Klimax (aka Hans-Åke) i "Tre Kronor" när hans tjej Bimbo hade dött i en bussolycka. Måste lätt ha varit ett av 90-talets mest tårfyllda ögonblick.

tisdag, december 5

Onekligen rasar

Och när vi ändå är inne på det arga och störtlöjliga temat: What’s up med statusen i bokbranschen egentligen?

När jag blir kung och får bestämma ska jag hämnas.

Då ska alla litteraturgalor ha priset för barnböckerna sist. Och jag ska slå på stora trumman och säga: Här kommer nu äntligen det som vi alla har väntat på hela kvällen! Priset för årets bästa barnbok! Och när jag gratulerar barnboksvinnaren ska hon eller han få tre gånger så många rosor som alla de andra oviktiga vuxenboks-pristagarna. Och när jag intervjuar vuxenförfattarna ska jag ställa frågor som: Har du aldrig tänkt på att skriva riktiga böcker? Är det ingenting som lockar dig? Och när vuxenförfattarna skakar förbryllat på huvudet åt min fråga ska jag förtydliga bara för att vara snäll: Ja, alltså böcker för barn och ungdomar! Varför skriver du inte det istället?

Och sedan ska jag göra så i evighet tills det har blivit rättvist och störtlöjliga vuxna har slutat tycka att barnböcker inte riktigt räknas lika mycket som den Riktiga Litteraturen.

Pah!

Årets Augustpris

Ni suger på att gissa. Men det gör inte så mycket, för det gör uppenbarligen jag också. Bara två personer i min omröstning hade gissat att Per Nilsson skulle ta hem Augustpriset för bästa barn och ungdomsbok i år. Jag var inte en av dem. Och jamenvisst serru, jag är bitter och besviken. Per Nilsson var mitt sjättehandsval. Han fick ju bara priset för lång och trogen tjänst*. Störtlöjligt!

*Sluta tjata, jag gillar också Per Nilsson. Han har skrivit hur många bra böcker som helst och varit nominerad fem gånger och förtjänar priset och bla bla bla bla. Men kunde han inte fått det innan? För någon av böckerna som var bättre än den här? Jag säger det igen: Störtlöjligt!

måndag, december 4

Snabb, snabbare, Lisa "Blixten" Bjärbo

Jag är helt sjukt trög, dagen till ära.

Sitter vid lunchbordet. Hör hur kollegorna pratar. Tänker att jag borde delta i pratet. Funderar på om jag har något att säga. Formulerar mig lite i huvudet. Sätter en brödkrutong i halsen. Dricker lite vatten. Formulerar lite till.

Ungefär samtidigt som jag är redo att göra ett klatschigt inlägg i debatten är lunchrasten slut.

Doh!

Det är något med Tompa

Igår såg vi på Mission Impossible 3. Det var livat. I den här filmen har Tom Cruise träffat en tjej som han förlovar sig med. Hon vet inte om att han skaffar mat till hushållet genom att skjuta folk och spränga väldigt många bilar. Men sedan får hon reda på det. Då reagerar hon med att kyssa Tom Cruise passionerat. Sedan gifter de sig och åker på smekmånad.

Ganska underlig reaktion när man tänker på det. Jag är inte säker på att jag hade varit lika förstående.

lördag, december 2

Goda grannar

Jag har fortfarande inte hittat internet. Men idag har jag lokaliserat ett oskyddat trådlöst nätverk som jag kan koppla upp mig på om jag sitter blickstilla mitt i soffan. Man kopplas upp och ner mest hela tiden, och råkar man röra på sig lite så är det kört. Men det känns ändå rätt fint, på något sätt. Det är bra med snälla grannar.

fredag, december 1

Vilken cliffhanger!

Så var det december helt plötsligt. Idag kan man öppna första luckan på "De förlorade sagosakernas vind". Gör det! Gör det genast!

Om ni går in och öppnar luckorna varje dag kommer ni snart att vara redo att strypa ungen som säger "Lucka ett!" "Lucka sju!" "Lucka tjugotvå!" och så vidare med samma käcka röst när man för ficklampan över vinden på jakt efter dagens lucka. Alla som har jobbat med kalendern är i alla fall mordbenägna vid det här laget. Speciellt hans engagemang på "Lucka nitton!" är enerverande. Dessutom byter han dialekt på lucka arton. Freak.

Men förutom det så gillar jag december. Jul är den fräckaste högtiden.