torsdag, november 30

Ska det vara så? Va?

Det ringde en tjej från Ikea häromdagen.

- Soffan som du har beställt är klar för leverans. Den kommer på onsdag kväll. De bär upp den till er, det enda du behöver tänka på är att ha betalningen redo.
- De bär upp den sa du? Hela vägen upp för trapporna? För vi bor på sjätte våningen och soffan går inte in i hissen.
- Ja då, de bär. Inga problem!

Säääääääääkert, Ikea. Sääääääääääkert. Ofta att de gör.

I bärkillarnas kontrakt står det tydligen att de bara behöver bära till tredje våningen. Så när de kom till den trappavsatsen satte de ner soffan med en duns och åkte hem. Hej då, starka bärkillar! Ungefär en halvtimme senare hade vi lyckats släpa hundrakiloskolossen de sista tre trapporna själva. Då var jag helt illamående och armarna darrade som asplöv. Idag när jag steg upp ur sängen knäckte det illavarslande i min klena rygg.

Beware, Ikea.

I'm gonna go ilsken Sverker on you om du inte passar dig.

tisdag, november 28

Onekligens undergång

Skvallra inte, jag tjuvbloggar från jobbet. Jag packade ner hela internet i en flyttlåda och nu hittar jag det inte. Ligger det bland skorna, månne? Bland krukorna? Bland de orimligt många snapsglasen som vi aldrig använder? Beats me.

Jag ber att få återkomma när jag gått till botten med det här. Det är om ungefär 36 flyttlådor.

Puss, people!

Gissa barnboksreferensen

Det är ingen ordning på allting. Man hittar inte vartenda dugg!

fredag, november 24

Bästa kombon: Basshunter, snögubbar och bajs

Google, my google. Det finns inget roligare! Varje dag är det en skrattfest att kolla in hur folk googlat för att hamna här. Typ det roligaste som hänt sedan man var tolv och tjuven som stod på trottoaren i "Ensam Hemma 2" fick tegelsten på tegelsten i nyllet av den försigkomna lilla pojken som låg på taket och bombaderade inkräktarna.

Idag tror jag till och med att google överträffat sig själv. Jag gör en topp tre-lista åt er som fredagsnöje. Jag vill att ni föreställer er med stor inlevelse vad som rörde sig i de här personernas huvuden när de knappade in sökorden. Det blir liksom så mycket roligare då. Beredda?

På tredje plats: "Basshunter jag gillar dig"

På andra plats: "Vad äter snögubbar till frukost"

Och på första plats (fanfar!): "Eget bajs luktar bäst"

Jag säger då det.

Dagens tips: Så ökar du takhöjden på fem minuter

Igår packade vi ner det sista i lägenheten. Nu är det bara tomma rum, en madrass och världens mest överfyllda vardagsrum med flyttlådor och staplade möbler kvar. När vi skulle sova tittade Gustav förundrat upp mot taket.

- Vad högt till tak vi har helt plötsligt!
- Eller så är det bara för att vi har monterat ner sängbenen och lagt madrassen direkt på golvet.
- Så kan det också vara.

torsdag, november 23

Mina nya idoler

Fast ändå, mitt i allt illamående. Igår intervjuade jag Alice, 12, och Ella, 11, som skriver Utterungarnas bästa blogg, hej tjat! De pratade i varsin telefonlur. När jag frågade vad de vill säga med sin blogg började de prata i munnen på varandra.

- Vi vill dela med oss av vår vishet. Liksom visa att det är bra att vara annorlunda.
- Typ som: Här är vi, och vi är skitcoola!
- Folk brukar tycka att vi är ganska konstiga och pinsamma. För att vi rakat av oss håret och har annorlunda kläder.
- Men det struntar vi i. Vi gillar att sticka ut.

Jag tror att jag log lyckligt hela kvällen sedan.

Så känner man för att slåss igen

Klippt och klistrat från TT:

”Tre unga män, som åtalats misstänkta för att ha våldtagit en ung kvinna i Husby i våras frias. Tingsrätten anser det inte bevisat att kvinnan uppträtt så att männen haft anledning att tro att hon varit i ett hjälplöst tillstånd.

Kvinnan uppger att hon vaknade av att en för henne okänd man hade sex med henne. Nästa gång hon vaknade låg en annan man med henne. Hon ville inte ha sex med männen, men förmådde inte göra motstånd eller visa att det skedde mot hennes vilja.


De tre männen, som är i 20-årsåldern, medger att de hade sex med kvinnan men påstår att det var frivilligt från hennes sida. Enligt tingsrätten går det inte att dra slutsatsen att männen haft anledning att tro att kvinnan befann sig i ett hjälplöst tillstånd och därför finns det inte heller anledning att pröva om hon utsatts för våldtäkt."

UTROPSTECKEN UTROPSTECKEN UTROPSTECKEN
Hjälplöst tillstånd hit och hjälplöst tillstånd dit.
Hela världen känns som ett hjälplöst tillstånd.
Jag mår illa.

Han hänger på sidan 310 också

Man kan vara ganska säker på att ens kompis precis har flyttat och är besatt av att inreda sin nya lya när hon ringer en lördagskväll klockan 22.25 och halvskriker i telefonluren.

- Lisa, har du sett nya Ikea-katalogen?
- Ja, vadå?
- Har du sett sidan 94?
- Eh, antar det.
- Har du sett att det hänger en massa tavlor som prydnad i det rummet som är på bilden?
- Alltså, kompis... jag har nog inte tittat lika noga som du.
- Jamen, är inte killen på ett av de svartvita fotona din kompis Fredrik? Va? jag är rätt säker på att det är han.

Och visst serru. Det är det.

onsdag, november 22

Då slutar blommorna att sjunga, träden att spela och jag kommer inte längre kunna höra bäckens melodi

Jag var inne och snuddade vid den nu, jag kände det själv. Gränsen är nära. Snart är jag där. Det är väl bara en tidsfråga innan jag skriver om min kille men ger honom epitetet Älsklingen. Gulleplutten. Drömmannen. Prinsen, whatever. Utan att vara det minsta ironisk.

Allra käraste läsare, ett måste ni veta!
(Nej, vi vill inget veta!)
Jo, ett måste ni veta.
När Salikons rosor vissnar och jag börjar kalla min pojkvän för Prinsen – då är jag död.

Jag erkänner att jag kanske kan behöva lätta lite på mina benhårda principer (Men christ, håll mig inte i handen! Människor kan ju se! Och pussa mig inte in public! Det är pinsamt ju!) eftersom principerna uppenbarligen är puckade. Men Älsklingen?

Där går fan gränsen.

Underskatta aldrig vikten av att dricka vin i morgonrock

Mitt så här i flyttider hade jag stämt träff med min kille på stan efter jobbet i förra veckan. Jag var så trött att jag inte ens orkat ifrågasätta med ett litet enkelt: Varför? Vad ska vi göra? Borde vi inte packa? Eller köpa vår sjunde omgång flyttkartonger som vi släpar hem på tunnelbanan i rusningstid?

Jag bara lydde. Hans kontor klockan kvart i sex.

När vi möttes drog han iväg med mig till Centralbadet. Där hade han bokat in oss för ett kurbad. Vi blev visade till ett litet runt rum fyllt av levande ljus. Där fick vi kliva ner i varsitt bubbelbadkar med en mjukgörande olja i vattnet. Och när halvtimmen var slut trippade vi ut till baren i våra morgonrockar och drack ett glas vin.

Eventuellt blev jag dubbelt så kär i min kille just då.


Han rockar fett.

tisdag, november 21

Det är tanken som räknas

Heliga guds moder!

Jag tänkte precis gå på toaletten utan att stänga dörren om mig.

Svälj!

Men alltså.

DET VAR AV MISSTAG!!! JAG TÄNKTE DET AV MISSTAG!!! BARA EN LITEN SEKUND!!! VEM FARAO KAN HÅLLA I HUVUDET ATT DET FINNS MANSFOLK I NÄRHETEN HELA HIMLA TIDEN? OCH JAG GJORDE DET JU INTE!!! JAG LÅSTE JÄTTENOGA!!!

...

Nä.

Hjälper inte va?

Utterungarna rules

Men å, titta vad jag hittade! Två tolvåriga tjejer som bloggar och är hur coola som helst. Mer sådant här åt folket!

Utterungarnas bästa blogg.

Skärpning, Persbrandt!

Min kompis P Lagerkvist (som under dagen bytte namn ett flertal gånger. Jag fick mejl både från Per C Jersild och P B Pullman innan vi slutligen lyckades stämma träff i tunnelbanan) hade visst missbedömt läget lite. Han trodde att Poesifestivalen skulle hålla på en liten stund. Den lilla stunden var 6 timmar. Borde man ju ha förstått när man hörde namnet. Hur många festivaler håller på en liten stund? Så här i efterhand är jag rätt glad att vi åtminstone inte hamnade mitt på en stinkande camping med hemmamålade flaggor, halvtrasiga husvagnar, spruckna tält och en stämning som gör att man känner sig tvungen att spela fotboll med en tom plastdunk. Det är annars sådant som händer på festival. Och det gör faktiskt rätt ont i fötterna att sparka på tomma plastdunkar.

Men men, vi var ändå rätt laddade. Vi skulle ju få se Persbrandt läsa en dikt. I akt ett gav vi stående applåder åt Tomas Tranströmer. Jublade högt åt Daniel Sjölin och skrattade åt Sissela Kyle. Tittade oss omkring på Dramaten och insöp finkultur.

I akt två gick vi och åt. Vi var faktiskt hungriga.

När akt tre började var förväntningarna uppskruvade till taket. Publiken hade förvandlats från kulturtanter och kulturgubbar till gymnasieungdomar med poppiga frisyrer. De hade kommit lagom för att se Henrik Berggren. Han skulle spela några låtar precis innan den Stora Finalen. Det var fint. Gymnasieungdomarna tjöt lyckligt.

Och så var det då äntligen dags. Den Stora Finalen var här. Micke P skulle läsa sin dikt.

Konferenciern presenterade onödigt högtidligt den stora poeten som Persbrandt skulle tolka. Applåder. Sedan klev självaste tolken ut på scenen. Applåder igen.

Men, vänta nu här!

Det där är faktiskt inte Micke P.

Var är Micke P?

Micke?

Hallå, Persbrandt?

Vi hade faktiskt väntat i sex timmar på din uppläsning. Och så kommer du inte. Det är faktiskt dålig stil.

måndag, november 20

Sandvargen in my heart

Det finns en bok som jag tycker att ni ska läsa lite snabbt. Den heter "Sandvargen" och är skriven av Åsa Lind. Eventuellt riktar den sig egentligen till människor som är i 7-årsåldern, men det tycker jag inte ni behöver fästa någon vikt vid. Den är bra för alla åldrar. Och råkar ni ha någon liten person i ert hushåll som är mellan 5 och 8 år så är det här boken ni ska högläsa under jullovet. Okej?

Boken handlar om Zackarina som tycker att hennes föräldrar är lite väl tråkiga. De bara diskar och jobbar hela tiden, och när Zackarina vill leka har de aldrig tid. Därför brukar Zackarina springa ner på stranden och prata med sin polare Sandvargen. Han har funnits i evigheters evighet, och har svaret på alla frågor. Det finns ingen hejd på hur klok han är! All time high är när Sandvargen och Zackarina kommer på varför man får blåmärken.

”- Nu har jag fått ett blåmärke till.
- Va? Blåmärke? sa Sandvargen. Vad är det?
- Sådana här, sa Zackarina.
Hon visade Sandvargen sina färggranna ben och berättade. Det första hade hon fått när hon hoppade från gungan i värsta farten, och det gröna när hon cyklade i kapp med grannens katt.
- Och det där lila då? sa Sandvargen.
- Det där fick jag när jag flög flygande hängmatta, sa Zackarina.
Sandvargen nickade.
- Nu förstår jag, sa han. Blåmärken är en sorts medaljer man får när man gör farliga saker, eller hur?
Medaljer? Zackarina sträckte på sig.
- Just det, sa hon. En sorts modighetsmedaljer.”

Mitt hjärta klappar för Sandvargen. Missa inte för bövelen!

Spännande puff!

Ah, jag uppskattar när ens kompisar förstår vad som är viktigt i livet. Vid lunchtid idag trillade det in ett mejl i min inbox.

Hej Lisa!
Vill du gå på poesifestivalen på Dramaten idag? Jag har friplåtar! Det är 10-årsjubileum. Man får skumpa plus att MIKAEL PERSBRANDT LÄSER EN DIKT! Du kan onekligen blogga om denna exklusiva händelse efteråt! There or square?
/P Lagerkvist

There, så klart! There! Jag är för alla aktiviteter som går att blogga om. Speciellt om de innehåller skumpa och Mikael Persbrandt.

söndag, november 19

Förutom helt åt helvete fel, alltså

Allvarligt.

När jag tog på mig att jobba heltid, skriva färdigt en massa frilansjox, läsa ungefär sju böcker i veckan, skriva en rolig bok samt en läromedelsbok den här hösten...

Hur tänkte jag då?

Alla är vi olika

I natt vaknade jag kallsvettig och satte mig spikrak upp i sängen. Mardröm nu igen. I mardrömmen mötte jag en mamma som bad mig om ett bra boktips på en bok som hon skulle läsa högt för sin sjuårige son. OCH JAG KOM INTE PÅ NÅGOT ATT TIPSA OM!

Flämt!

Jag blir fortfarande stel av skräck när jag tänker på det.

Hack på skivan

Nej. Det här är inte bra. Gustav och jag har gått överstyr. Vi inleder varje samtal med frasen ”I Vår Nya Lägenhet...” och fortsätter med ett fånigt leende och V-tecknet i vädret. Otroligt störande beteende för alla som inte är jag och Gustav, jag inser det med all önskvärd tydlighet. Så därför försöker vi hålla oss borta från civilisationen bäst det går. Går omkring för oss själva och packar samtidigt som vi mumlar lyckligt om nya soffor, nya vanor, nya liv, nya villkor.

Och det funkade ju fint. Tills vi blev bjudna på fest.

Vid minst tre tillfällen under gårdagskvällen mötte jag Gustav i minglet på min polares inflyttninsfest. Samtliga tre gånger frågade jag vad Gustav hade för sig. Och samtliga tre gånger svarade Gustav sanningsenligt:

- Jag står här och skryter om Vår Nya Lägenhet. Tycker du vi ska köpa en sådan där kristallkrona?

Jag försökte se arg ut. Rynkade ihop pannan, tog på mig min strängaste min och väste hotfullt genom mungipan. Tagga ner, Gustav. Tagga ner! Men sedan gick det givetvis åt skogen.

- Vänta, sa du kristallkrona? Det skulle ju passa helt förträffligt fint i Vår Nya Lägenhet! Det skålar vi för! Skål för Vår Nya Lägenhet! Och för kristallkronor! Och för Vår Nya Lägenhet! Och för oss! Och för Vår Nya Lägenhet!


Crap.

lördag, november 18

Farväl färg

Värdens vilja är vår lag. Idag målar vi över all färg i den här lägenheten och ersätter den med spännande vitt. Jag gråter en smula under tiden om det är okej.

torsdag, november 16

Gärna rostig!

Jag packade Stora Patetiska Flyttlådan häromdagen. Den med alla gamla dagböcker, pyssel, brev och dikter som aldrig, aldrig, aldrig never ever ska visas för någon utomstående. Ögonen höll på att ramla ur huvudet på mig vid läsningen.

Herregud.

I julklapp önskar jag mig härmed ett mognare förhållningssätt till den nittonåring jag en gång var. Det är så jobbigt att behöva få dödsångest varje gång man påminns. Liksom lite synd att inte kunna tackla ett enkelt ”Jag hittade en packe brev från dig när jag städade ur när jag var hemma sist. Det var… rätt intressant läsning. Vad stort allt var då!” utan att allvarligt fundera på att döda den patetiska varelse som är jag med en trubbig matkniv.

You can't touch me

And we have a påskrivet lägenhetskontrakt! I repeat: Påskrivet lägenhetskontrakt in da house!
Försök få mig på dåligt humör om du kan. Jag har en vindslägenhet på Götgatan. Och en väldigt ödmjuk attityd i övrigt.

tisdag, november 14

Men en av nyanserna är ju ljus-illgrön!

När vi flyttade in i den här lägenheten frågade jag hyresvärden lite försynt om man fick måla om de vita väggarna. Det fick man. Om man valde ljusgrått, ljusbeige, ljusgult eller någon annan färg som knappt syns. Värden tittade på mig och pekade på min gräsgröna T-shirt.

- Du får till exempel inte välja en sådan nyans.

Alltså valde vi sex olika gröna nyanser och målade väggen randig. Precis så randig som den ser ut på presentationsbilden, ja. Sedan målade vi blommor och blad på väggen i köket och lät dem klättra upp en bit i taket. Sedan målade vi grönt i hallen med en kristallkroneschablon i guld. Och en illrosa vägg i förrådet. Och så höll vi andan i två år.

Tills idag, när värden skulle besiktiga lägenheten inför vår kommande flytt.

La la la la la la la!

Jag tycker att alla värdar borde lätta upp sitt sinnelag lite och släppa in lite mer färg i sitt liv.

Himla tjurskallar.

Guldbollar och bradgmedaljer

Å, jobbigt. Det är så mycket nu. Först var det fotbollsgala och Fredrik Ljungberg vann pris. Jag är väldigt blödig när det kommer till Ljungberg. Det ligger liksom i släkten. Jag såg i och för sig inte galan, men jag fick sms-rapporteringar från lillebror.

"Jävla fotbollsgala och Paraguaymatch! Nu gråter jag igen!"

Sådan information räcker fint för att jag ska bryta ihop. Och i morse när jag slog upp tidningen så låg han där på köksbordet och log så vackert mot mig. Freddie, my love. Då var jag tvungen att lipa lite till. Mitt i havregrynsgröten.

Och som om inte det vore nog kom dödsstöten på nästa sida - det är dags att dela ut årets bragdmedalj. Genast fylls hela huvudet av bilder på en överlycklig Mats Sundin.

Det är för mycket lycka i omlopp här nu, kompisar. Jag vet inte om jag pallar.

söndag, november 12

Klädesplagget från helvetet

Bävernylonoverall. Detta djävulens påfund!

Tänk dig själv. Precis när du lärt sig knalla omkring på ostadiga ben blir det kallt ute och du blir nedstoppad i en otymplig korv som gör allt för att jävlas med din motorik. Jag har ägnat dagen åt att vara tacksam för att overalltvånget bara verkar gälla för personer som är cirka tre äpplen höga. Och därtill är jag fylld av beundran över de här små personernas vilja av stål.

Med tanke på hur ohyggligt lång tid det tog henne att ta sig dit varje gång så är det inte mer än rätt att min polare Vilhelmina verkade tycka att rutschkanefärden var det roligaste någonsin under de två sekunder den varade. Verkligen inte mer än rätt.

lördag, november 11

Var det ungefär så här du tänkte?

Och jag säger tjaba tjena hallå till dig som googlade på "Hur är Jake Gyllenhaal som person" och hamnade här. Jag är inte sen att hjälpa till. Så här är han så klart: Snäll, rolig, smart, omtänksam och beläst. Han gillar inte att ordvitsa så mycket, men han har sjukt god smak när det gäller typ möbler och filmer och musik och kläder och så. Till exempel så tycker han inte det är så kul med science fiction och fantasy och fast man inte har sett alla Star Wars-filmerna så tvingar han en inte att göra det. Man behöver inte läsa Sagan om Ringen heller.

Något annat jag kan stå till tjänst med?

fredag, november 10

Watch out söder!

Jag sa ju visserligen att det aldrig skulle gå att toppa gårdagen med Orup & Marit.

Men det var innan vi lyckades byta vår tvåa på Hägerstensåsen mot en lika stor vindsvåningstvåa på Götgatan på söder. Utan fuffens, båg och pengar emellan. Bara tur. Det här är liksom liiite för bra för att vara sant.

Nyp mig, någon.

onsdag, november 8

Onekligen upp över mina öron

Förra veckan ringde bästis-Karin till mitt jobb och nästan skrek i telefonluren.
- Vad gör du nästa onsdag klockan åtta?
- Inget. Varför undrar du?
- För att jag har en kärleksgåva till dig i så fall. Vi ska gå på konsert. Marit Bergman och Orup spelar tillsammans på Musikjournalen live. Vi ska sitta med i publiken. Visst är det lyckligt?!?

Sedan dess har jag haft otroligt svårt att sitta still över huvud taget. Marit Bergman! Och Orup! Och Hello Saferide-Annika som programledare! Typ alla mina idoler samtidigt! What are the odds?!? Tiden har liksom sniglat sig fram. Är det inte onsdag snart, hallå när ska det bli onsdag, men å, kom igeeeen onsdag, skynda då!

Och så blev det onsdag. Karin och jag laddade genom att dela hörlurar på tunnelbanan och lyssna på Mercedes Benz och mima. Vår vurm för Orup går långt tillbaka. Vi älskar honom ohämmat. Det ryktas om att vi vid minst ett tillfälle har druckit hallondaquiris och övat på koreografin till ”Upp över mina öron” från Melodifestivalen 1989. Jag tänker inte kommentera det ytterligare. Karin gillar mest Orup för hans innehållsrika texter i stil med ”Jag kommer hem ibland. Jag har varit borta.” Det gillar jag också, men jag uppskattar nog speciellt hans känsla för hur nödvändigt det är med en bra doakör och lite häftiga ljudeffekter då och då, i stil med ”Är du redo? Jag är redo! Woohoo!” Vi var laddade till tänderna när vi blev insläppta i Studio 4 i radiohuset.

Och Gud fader och hans heliga moster, vi blev inte ett dugg besvikna. Orup hade en självdistans som fick oss att höja honom ännu lite närmare skyarna. Hans nya låtar var bra. Hans gamla låtar också. Han hade snygga hängslen. Och Marit var givetvis helt och hållet fantastisk som Marit alltid är och alltid kommer att vara. Och när de sammanstrålade i en duett och sjöng ”Regn hos mig” var det så fint så man ville lipa.

Sweet lord.

Jag har liksom svårt att se hur någonting i livet egentligen ska kunna toppa det här.

tisdag, november 7

Stoppa mobbningen av Tisdag!

Okej, jag fattar att ni kanske gör andra saker än läser bloggar på helgen. Jag till och med stödjer det beteendet. Men vad är det för fel med att stirra på en dataskärm en helt vanlig tisdag?

Statcounter säger att ni hälsar på här ganska ofta under måndagar. Och på onsdagar, torsdagar och fredagar tittar ni också förbi. Men på tisdagar är ni jäkligt tjuriga faktiskt. Jag skulle nästan kunna dra det till att ni diskriminerar Onekligen under tisdagar. Och då är det ju inte utan att man undrar - vad är det för fel på tisdagar?

Vad kan rimligen vara viktigare för er än att hänga här? Va? Va? VA?

Du och jag, Annika Lantz

Jag har fått i uppdrag av jobbet att läsa Annika Lantz bok 9 1/2 månad. Och redan här märks det tydligt vilken inställning jag har till den här boken. "Har fått i uppdrag av jobbet". Pyttsan. Jag läser den i mångt och mycket väldigt frivilligt, jag vågar bara inte erkänna det.

Under en tid nu har jag försökt intala mig att min Annika Lantzperiod är över. Att jag gått vidare i livet och inte längre måste skratta hysteriskt åt nästan allt hon säger. Att jag börjat tröttna och vidareutvecklat min humor sedan gymnasietiden. Det har gått ganska bra faktiskt. Och därtill har vi ju det faktumet att jag inte själv har några bebisar och tycker att det finns intressantare saker att läsa om än förlossningar och koliknätter. När jag öppnar hennes bebisbok är jag alltså mycket skeptisk.

Jag lyckas upprätthålla den fasaden i säkert tjugo minuters läsning. Sedan kommer jag till små beskrivningar i stil med: "Det slutar inte hända konstiga saker med kroppen bara för att graviditeten är över. Igår upptäckte jag att jag har tappat mina ögonfransar. I alla fall alla långa. Dom korta sitter kvar. Jag har världens minsta tuppkam rätt ut från ögonlocken. Om jag färgade dom röda så skulle det se ut som om jag hade två stycken skitsmå Roger Pontare mitt i ansiktet."

Och då är det ju kört.

När hon börjar fundera över vilken av ministrarna i Sveriges dåvarande regering hon helst skulle föda måste jag fnissa hysteriskt. Hon funderar ett tag på Leila Freivalds. I och för sig lite kantig, men med ganska litet huvud. Verkar ju lovande. Om det inte var för det faktum att hennes hår aldrig rör sig. Tänk själva. Om Leila råkar ligga i säte skulle hennes page bli som en hullning i livmodershalsen.

Jävla skit. I still love you, Annika. Kan vi bli bästisar?

måndag, november 6

Wristcutters: A lovestory

Jag har precis varit och förhandssett filmen "Wristcutters" på bio tillsammans med ungefär 100 andra frusna, bleka och muttrande stockholmare. Filmen handlar om folk som tar livet av sig. Och ändå: När vi gick därifrån hade precis varenda biobesökare mungiporna uppe vid öronen.

En feelgood-film om självmord. Inte ofta det händer. Fatta fint.

söndag, november 5

Men det ska va en goer kopp du, Lisa

Alla helgons helg, och hade jag bara haft lite hederligt kokkaffe hemma så hade jag kokat kaffe i farmors gulblommiga kaffekanna som står här och tittar på mig. Jag hann lära mig instruktionerna innan hon dog i vintras. Man skulle mäta upp vatten med en sådan där liten ynklig kaffekopp som bara supergamla människor använder. Och så en rågad sked kaffe för varje kopp, plus lite extra för kannan. Koka tills farmor sa stopp. Vänta lite. Hälla några droppar kallt vatten i pipen på kannan. Och sedan hälla upp första koppen åt farmor så hon fick sumpen, för själv var man gäst och skulle ha det bästa kaffet och minst fem sorters kakor och helst också köttbullar för det visste hon ju, att farmors köttbullar var det bästa som fanns i världen.

När jag var kanske elva brukade jag sitta på farmors kökssoffa och be henne vissla för mig. Hon kunde inte. Varje gång hon försökte så knycklade hon ihop munnen så det såg helt knäppt ut. Jag kunde inte sluta skratta åt det där. Igen och igen bad jag henne att hon skulle vissla för mig. Igen och igen skrattade jag tills jag nästan fick ont i magen. Jag visade för pappa. Kolla nu, pappa, när farmor försöker vissla! Hon ser ju inte klok ut! Och farmor bara skrattade och försökte igen. Hon koncentrerade sig. Knycklade ihop munnen. Det kom små blåsljud, men inget riktigt vissel. Och när hon började sjunga ”Kan du vissla Johanna” och knyckel-blås-visslade i slutet nästan svimmade jag av skratt. Alltså, kolla på henne! Hur kan NÅGON se ut så där när de visslar?

Jag satt på tunnelbanan i vintras när pappa ringde och sa att farmor var död. På väg hem från jobbet för att packa väskorna och åka till Småland för att hinna säga hej då. Jag är rätt säker på att hon var nöjd över att få somna och sluta andas just då. Hon hade längtat. Och jag vet att jag tänkte när jag såg henne att nu är hon glad, det trötta i ansiktet är borta. Men nej, det räcker ändå inte riktigt.

Det är faktiskt skitsorgligt att hon inte lever.

lördag, november 4

Halloween

Det ringer små skelett och spöken och häxor på dörren. Och fast jag inte har något godis hemma så busar de inte ett dugg. Inga ruttna ägg, inget toapapper runt huset. Sjukt besviken.

Marit Bergman - No Party

Oh mi god

Judith & Bertil har ändrat sin meny! Den vita chokladmoussen finns inte mer! Den är ersatt med chokladsoppa som smakar salt! Jag vet inte hur jag ska kunna hantera den här omställningen! Gör något!

fredag, november 3

Tack för det helgonen

Halvdag på kontoret. Det måste ju vara det trevligaste påhittet sedan crème brûlée.

Idag har jag jobbat i några timmar, kommit hem, hoppat tillbaks ner i sängen och sovit middag till klockan halv sex. Är precis upphoppad igen och redo att fira fredag.

Sova middag är min bästa hobby. Jag älskar alla helgon.

torsdag, november 2

ISCHOCK! SNÖKAOS! DÖDSHALKA!

Igår fick jag ett telefonsamtal från en barndomskompis som jag inte hör av så ofta alls. Han satt fast i trafikkaoset i snön och ringde till alla i sin telefonbok för att fördriva tiden. I tre och en halv timme hade han varit på väg från Huddinge till Kungsholmen. Han räknade med minst en till.

- Det här är inte bra för min själ. Jag dör sakta av frustration här. Men det är bra för mitt sociala nätverk! Jag har pratat med ungefär halva världen.

Och det sociala nätverket tackar ödmjukast. Ibland är det bra med lite hederligt snökaos.

onsdag, november 1

Onekligen tjuvstartar

Nu tänker jag outa något här som jag tror kommer att uppröra en hel del av er.

Först var det Hitler och judarna. Sedan var det Pinochet och den ondskefulla diktaturen. Vidare till terroristerna och flygplanskapningar. Och därifrån är steget inte långt till att börja prata om Bush och Irak. Och så har vi ju det här med Lagerbäcks petning av Zlatan och Chippen inför Spanienmatchen. Det är väl ungefär i de banorna ni kommer tänka.

Men jag tänker ändå våga mig in i matchen. Jag är på mitt allra modigaste humör. Håll i hatten, här kommer det:

Idag har jag köpt pepparkakor. Och jag tänker äta upp dem nu. Med glögg till. Den första november.


Ta mig om ni kan då!

På menyn idag: Bajs, blod och lite hjärnsubstans

Vid själva måltidstillfället är potatismos, köttbullar utan kött, sås och lingon det absolut godaste Gustav och jag vet. Vi är som små lyckliga barn som äter tills vi måste lägga oss på golvet och dö stora köttbulledöden när middagen är slut. En gång i veckan ungefär. Så gott är det.

Men sedan, när man har tryckt ner resterna i en matlåda med genomskinligt lock och ställer in i kylskåpet för att ha som lunch dagen efter... Då ser det inte så gott ut längre. Och det är ändå århundradets underdrift.

Tror ni mig inte så har jag bildbevis. Jag har gömt dem bakom en länk för att skydda era ögon. Men jag vill ändå utfärda en varning till alla känsliga läsare. Det är en stark bild vi pratar om.

Bon apetit, Gustav.

Gissa barnboksreferensen

Titta XXX! Det snöar!

Vi säger hej till November

Nej men tjena! Är det inte världens sämsta skitmånad som kommer och knackar på? Det var inte igår. Kul att du kunde komma, verkligen. Och du har tagit med dig lite mer mörker och iskyla, ser jag? Kul, kompis. Jättekul.