lördag, september 30

Så lagom fräckt

Brunch på Stockholms bästa café (läs: Vurma). Mackor och kaffe och syltgrottor. Bästis-Karin tuggade på sin macka och ondgjorde sig över sina kläder. Hon hade tagit en titt i sin garderob och kommit fram till att alla hennes kläder var tantiga. Mycket oroväckande, eftersom jag och Karin har exakt samma klädstil. Så, jag försökte givetvis protestera. Hävdade att hon hade fel. Att vi var coola som stryk. Och unga. Jättejätteunga och fräcka. Snudd på rock n' roll.

Som ett led i vår übercoolhet gick vi med bestämda steg mot skivaffären i närheten. Det var dags att förnya vår skivsamling. Uppdatera vår fräckhet ytterligare några steg. Nu jävlar. Nu skulle vi köpa tuff musik. Sådant som vi aldrig hört förut. Gärna utländskt.

Jomenvisst, serru. Sääääkert.

Trettio minuter senare gick jag lycklig ut från affären med fyra skivor i en påse. I påsen låg inte en enda skiva med musik som jag aldrig hört förut. Där låg bara favoriter sedan länge. Svenska. Mest nöjd var jag med "Svensk Indie 1988-2006 - En kärlekshistoria". Det är en dubbel-cd fylld med Wannadies, Popsicle, Bob Hund, Jens Lekman, Frida Hyvönen, Håkan Hellström och Brainpool. Förnyande, my ass.

Och när jag kom hem stod det två sjuåriga tjejer med framtandsgluggar och rosa cykelhjälmar och höll upp porten för mig.

- Varsågod, damen!

Så var det med det.

Höst i Hägersten

Nu är det höst och då får man ta på sig tjocka tröjor och stövlar och stänga ute regnet med sina hörlurar så man inte hör när människorna suckar grått på tunnelbanan och klagar på dagistider och onda ryggar och försvunna katter. Innanför mina hörlurar är det varmt och hemtrevligt. Kom och knacka på någon dag så bjuder jag på popcorn.

Regina Spector - Hotel song

torsdag, september 28

Dagen då jag dog en smula

Mina föräldrar var på bokmässan och tittade på mig när jag höll föredrag. De satt längst fram. De hade hotat länge med att öva in en liten koreograferad hejarklacksdans till min ära. Köra hela kitet med puffar och små dräkter och vevande armar och gastande i stil med: Go Lisa, Go Lisa, Go Lisa! Kanske också eventuellt göra vågen efter framträdandet.

Jag skrattade lite ängsligt åt dessa mycket lustiga skämt och försökte in i det längsta att ta det med ro. Tänkte avspända tankar. Det är lugnt. När de väl kommer bland folk så kan de oftast uppföra sig. De kommer inte göra bort sig. Andas in. Andas ut. De skojar bara.

Och mycket riktigt. Föredraget gick utan att de så mycket som ens busvisslade. (Och det är stort. Min mamma busvisslar ALLTID! Högst av alla i fotbollspubliken! Och skriker! Det är bra, Lisa! Klapp, klapp, klapp!) Nu bara log de lagom mycket och klappade artigt i händerna efteråt och sa att jag var duktig. Mycket skötsamma föräldrar. Jag andades ut och slappnade av.

Skulle jag inte gjort.

Tjugo minuter senare stod vi i Natur & Kulturs monter och drack kaffe. Det var ett danskt tv-team där också. De filmade ett typiskt bokmässeinslag. Programledaren gick bland folkvimlet mot tv-kameran och pratade om bokmässan. Lugnt och stillsamt.

Då ser jag som i slow motion hur pappa grabbar tag i min bok. Han går med bestämda steg fram till det lilla utrymmet strax bakom den danske programledaren. I total skräck ser jag hur han höjer min bok upp i luften. Han håller den strax ovanför huvudet på den dansken. Vickar lite på boken, så att omslaget syns från alla vinklar.

- Lisa, kolla! Nu är din bok i dansk tv! Fatta bra reklam!


Nej. Jag kommer sannolikt aldrig att återhämta mig från detta trauma.

Betongkidsen regerar

Nästan alla mina kompisar från småland tänker flytta tillbaka till landet i samma sekund som de får barn. De sveper föraktfullt med handen över stadens betong och spärrar upp ögonen.
- Ja, HÄR kan man ju i alla fall inte låta barnen växa upp!!
Och sedan pratar de om avgaser och trängsel och bilar och dålig luft och knark. I småland däremot. Där jäklar. Där springer alla barn omkring på blomsterängarna med rosor på kinderna och skrattar. De klättrar upp och ner ur träden, bygger vattenhjul i vareviga bäck, andas ren skogsluft och börjar aldrig knarka. Och så äter de lingonsylt till alla maträtter. Jojo. Så gör man i småland.

De skulle ta sig en titt ut på vår lägenhetsgård i Hägersten någon dag.

Här bor kanske tio olika småglinsfamiljer med i genomsnitt två småglin var. Det blir sammanlagt 20 småglin som kutar omkring på gården från åtta på morgonen till sex på kvällen. Jag har bott här i två år men jag har fortfarande inte lyckats para ihop rätt småglin med rätt förälder. De springer ut och in i varandras lägenheter, äter middag hos varandra, sover över, leker, bygger snögrottor, bakar sandkakor och cyklar trehjuling i ett enda stort småglinsvirrevarr. Omöjliga att skilja på. Och än så länge verkar ingen av dem visa minsta tendens till att knarka. Det verkar (i jämförelse med ett ensamt vattenhjul i en fånig bäck) helt sjukt roligt.

Småglinsvirrevarr på lägenhetsgårdar är det ont om i småland.

Jag är ruskigt avundsjuk.

tisdag, september 26

Och ta soporna när du ändå är igång, bitch

Jag hatar den här bloggen. Jag brukade älska den passionerat, men idag är den så jävla jobbig. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte vara rolig. Jag är stressad över att jag måste uppdatera med nya inlägg hela tiden. Jag stavar fel ohc orkar itne rätta till.

Antar att förälskelsen är över. Hello vardag.

Du får fan diska, bloggen. Det ser ut som helvete i köket.

måndag, september 25

I love you soonish too

Herreduminskapare.

Grey's Anatomy måste vara det bästa som hänt tv-världen någonsin.

Men huuuur ska man klara en hel säsong om man lipar så här mycket i första avsnittet?

Det kommer bli en ledsam höst, kompisar.

söndag, september 24

Drömmen om den mobilfria avdelningen

Mitt emot på tåget hem satt en bokmässetant med linnekläder. Hon tog av sig barfota. Hon borde ha stenats till döds redan då. Sedan tog hon upp sin mobiltelefon och började ringa. Bokmässerapporten innehöll mycket kortfattat följande information: Jätteroligt, verkligen. Dödens trött. Många kontakter. Mycket feedback. Intressanta möten. Intensiva dagar. Otroligt inspirerande. Kreativa lösningar. Trött i fötterna. Sitter på tåget.

Varje rapport tog väl ungefär 5-6 minuter. Vilket väl betyder att tantjäveln hann med ungefär 30 samtal på vägen mellan Göteborg-Stockholm.

Intressanta möten och kreativa lösningar, yada yada yada.

MORD!

Det är en kreativ lösning.

Efterfest på 7:ans

Sent på natten när man har varit ute och rumlat i Göteborg så måste man gå till 7:ans gatukök på Vasagatan. Det har kungen sagt. På 7:ans gatukök kan man spela frågesportsspel om man har några mynt och äta upp pommesarna som ens kille får till sin hamburgare. Om man är min kompis Peter kan man också spilla jättemycket ketchup på sina jeans och sitta maktlös med händerna fulla av läsk och hamburgare och se på när kompisarna börjar dippa sina pommes frites i den lilla ketchuphögen på jeansen istället för att hjälpsamt torka bort fläcken.

Men det sjukaste är ändå namnet på det minsta möjliga mealet på 7:ans gatukök. Det med minsta hamburgaren, minsta läsken, och minsta pommes frites-storleken.

Det heter Big Meal.

Höjer helt klart stämningen på utekvällen ytterligare ett snäpp.

Mässpsykos

Fyra dagar på bokmässan är väldigt väldigt väldigt tröttsamt. Vi nöjer oss så.

Men det var roligt att man kunde få en gnuggtatuering med Jan Guillious ansikte på i Piratförlagets monter.

onsdag, september 20

Well hello, Dr McDreamy

Envisa rykten gör gällande att nya säsongen av Grey's Anatomy börjar sändas i USA ikväll. Det betyder att alla olagliga jävlar (Gud förbjude! Usch! Fy! Ve och fasa!) kan ha det avsnittet i sin dator senast imorgon.

Helt plötsligt har jag väldigt svårt att se meningen med att åka på bokmässa. Böcker schmöcker. Sjukt omodernt.

Klipp dig och sluta böla

Jag korrläste en tidning på jobbet idag. Bokklubben har Peter Pohl-special och ska sälja tre av hans böcker. De var alla presenterade med korta texter. Kanske 1000 tecken om ”Jag saknar dig, jag saknar dig”. 1000 tecken är inte mycket. Men det räcker så bra för mig. Jag började böla direkt.

Nu är det ju visserligen universums sorgligaste bok vi pratar om. Men käre tid, det får väl ändå finnas någon slags gräns! Det var en text OM boken! OM! Och den var inte ens en tusendel så sorglig som själva boken!

Jag tror att jag läste ”Jag saknar dig jag saknar dig” sju eller åtta gånger i femtonårsåldern. Igen och igen och igen var jag tvungen att läsa om tvillingarna Tina och Cilla, som tittade på varandra och visste utan ord: Om du dör, då kan jag inte leva!

När boken börjar ska Cilla snart dö i en bilolycka. Man får reda på det direkt, för ”Det här är inte menat att vara en spännande story med ett fiffigt slut som måste hållas hemligt till sista sidan, utan det handlar om Tina som blev kvar, tvungen att försöka stå upprätt och hålla balansen i livet utan Cilla.”

Det är så sorgligt, så sorgligt, så sorgligt och så fint att jag inte riktigt vet om jag läst något finare fortfarande. Men ändå.

Att böla tredje dagen på jobbet. Inte okej, Lisa. Inte okej.

tisdag, september 19

Gröna linjen mot Skarpnäck

Tusen miljarder stockholmare ska prompt på samma tunnelbana. Föraren greppar mikrofonen.

- Det har varit stopp i trafiken i över en timme. Det är därför tåget är så fullt. Det kommer fler tåg precis bakom det här tåget, så det finns ingen anledning att trängas. Det har alltså varit stopp i trafiken i över en timme. Vi har lite förstoppning. Dörrarna stängs!

Tihi!

/Lisa - cirka fem och ett halvt.

Dress your family in corduroy and denim

Jag är kär nu igen. I en bok. Eller ja, en författare kanske. Och kanske inte kär heller, men jag vill åtminstone bli bästis med människan. Den gamla vanliga visan, alltså. Hur många bästisar är det rimligt att man har? Hoppas många. Boken heter ”Dress your family in corduroy and denim” och killen heter David Sedaris. Det står på boken att det är en international bestseller, så kan hända får jag konkurrens om bästisskapet. Struntar väl jag i.

Boken är fylld av små berättelser om vardagliga saker. Inte helt olikt en blogg eller en samling krönikor. Det är David och hans familj. Ibland får man en episod från när de var små och försökte göra snögubbar av snön som alltid föll i för små mängder (there you’d be in your mittens, forming a lumpy figure made mostely of mud. Snow Negroes, we called them). Ibland handlar det om hur David som tonåring kämpade febrilt för att bli precis som en hippie han sett på en parkeringsplats (He was a grown-up’s worst nightmare, and, minus the hat, I wanted to be just like him). Ibland är David vuxen och bor med sin pojkvän i Paris och går och ser kärleksfilmer på bio. (Looking back, I should have known better than accompany Hugh to a love story. Such movies are always a danger, as unlike battling aliens or going undercover to track a serial killer, falling in love is something most adults have actually experienced. The theme is universal and encourages the viewer to make a number of unhealthy comparisons, ultimately raising the question: Why can’t our lives be like that? It’s a box best left unopened.)

Det är inga häpnadsväckande händelser. Men det är roligt. Det är väldigt roligt. Och när det har varit väldigt roligt tillräckligt länge för att folk ska titta konstigt på en i tunnelbanan så blir det ännu roligare. Och mitt i hela roligheten lite sorgligt också. För det är så klart inte helt enkelt att växa upp som homosexuell i North Carolina.

Ni måste läsa den här boken nu. Ett litet stycke då och då bara. Det är inte jobbigt fast den är på engelska. Lova!

måndag, september 18

Onekligen avslöjar bästa svampstället

Jag gillar verkligen att plocka svamp. Speciellt gillar jag att plocka svamp på ställen där det faktiskt finns en möjlighet att hitta några. Hötorget, till exempel. Jag hittade ett kilo kantareller där på mindre än 30 sekunder idag. Jag älskar Hötorget.

För ett tag sedan när jag gick förbi hade försäljarna kommit på ett nytt knep för att locka till sig kunder. De hade övergivit det sedvanliga Halva pris! Halva pris! De hade slopat det uttjatade Hej vackra flicka, du vill ha jordgubbe? Extra söta fina gubbar! Kanske hade de till och med tröttnat på Två kilo femton, varsågot! Istället satsade de på gambling. De radade upp alla svenska tjejnamn de kunde komma på och hoppades på att hitta rätt. Lena, Anna, Malin, Nina, Karin, Kerstin! Här var det fina druvor! Fina druvor!

Ni ser. Man måste älska Hötorget.
Nu ska jag äta kantarellmacka i sängen.

Min bok! Min bok! Min bok!

Holy crap! Idag har min bok kommit ut. Jag trodde länge att den var på låtsas. Att hela Natur & Kultur var en uppbyggd kontorskuliss, och att min redaktör egentligen jobbade på Dolda Kameran. Men dra på trissor! Nu finns faktiskt boken i en bokhandel nära dig. Och i helgen ska jag prata på bokmässan. Holy crap!

Imorgon kommer jag högst sannolikt att gå runt i olika bokhandlar och ställa fram boken på en bätte placering i butiken. För det brukar författare göra. Har jag hört. Och sett.

Jag föreslår att ni köper ett par tre miljoner exemplar av boken här så jag kan dra mig tillbaka och sippa drinkar på en söderhavsö framåt måndag, tisdag.

Deal?

Rösta är det nya svart

Det var ju så väldigt roligt att rösta igår. Högtidligt och spännande. En krydda i vardagen. Viktigt och så.

Right?

Exakt.

Så bara för att ni inte ska längta ihjäl er till nästa riksdagsval har jag fixat så ni kan få rösta lite till. Se det som ett substitut.

Klicka här och rösta på min blogg i en mycket blygsam tävling.

Och nä. Ni får inga ballonger. Ballonger är för barn.

Men öl till alla om jag vinner!

söndag, september 17

Fel lag vann!

Nu tänker jag tjura i fyra år.
Fan folket!
Rött är mycket snyggare än blått.
Ni måste vara färgblinda hela bunten.

Må rätt lag vinna

Det råder melodifestivalsstämning på Hägerstensåsen. Om några timmar börjar valvakan. Vi har laddat med storbildsprojektor, vegetarisk buffé, vin och femton kompisar.

Sjukt festligt, det här med val.

Dagens statement

Alla som inte röstar idag är ruttna sillar!

Iväg med er nu. Seså.

lördag, september 16

Dags att sluta koppknarka

Hej, jag heter Lisa och jag är en koppoholic.

Jag har sexton olika sorters koppar hemma med olika mönster och färger. Jag har köpt nästan alla på Tradera. Det är Berså och Spisa Ribb och Zebra och Prunus och gud vet allt. Det är minst två av varje. De får inte plats i köksskåpen. Det blir stora diskberg. De matchar inte. De kostar massvis med pengar.


Ganska ofta när jag dricker kaffe får jag dåligt samvete när jag tittar på kopparna som står kvar i hyllan. Jag dricker ur Zebra och oroar mig för att Berså ska känna sig avundsjuk. Jag byter till Berså och sneglar ängsligt mot Prunus. Jag tar en Prunus och tycker synd om Spisa Ribb. För att inte tala om alla de andra, de som inte har något känt namn och hamnar i skymundan av sina heta 50-talspolare. Stackars!

Häromdagen tappade jag Zebra i golvet. Jag såg på när hon föll i slow motion. Hon slog i diskbänken. Virvlade mot golvet. Missade precis att dunka i skåpsluckan. Och DUNS! Slog i marken. Om någon hade bestämt sig för att måla av mig i det läget hade Edward Munchs ”Skriet” äntligen mött sin överkvinna. Jag biter fortfarande på naglarna av nervositet när jag tänker på det.

Nu klarade i och för sig Zebra sig oskadd. Hon var lite omtumlad efter fallet, men annars okej. Jag däremot, har kommit till en skrämmande insikt: Det här kan aldrig vara hälsosamt. Jag måste släppa taget om kopparna. Gå vidare i livet. Hitta andra intressen. Vidga mina vyer.

Jag måste sluta koppknarka. Det här håller fan inte.

torsdag, september 14

Fullärd och klar

Idag har jag varit och blivit upplärd på mitt nya jobb. Nuvarande redaktören pratade. Jag gjorde anteckningar. Det var jättebra anteckningar, jag lyckades perfekt med att plocka ut det viktiga. Tyckte jag ända tills jag kollar på dem nu.

"Mac-Magnus = bra datasnubbe. Kan allt."
"Systemet suger. FRÅGA MALIN (eller någon på kundtjänst)."
"Bespara barnen 20-årsångest, bitte. Fritt fram för tonårsångest däremot."
"Ring lagret, fråga efter Åke. Det är han som pratar skånska. OBS! Svår att förstå."

Jamendåså.
Då är jag väl redo att börja då.

onsdag, september 13

Men jag hade inte varit någonting om du inte fanns

När jag var tio hade vi ett kasettband i bilen med Niklas Strömstedt på. Det var superbra. Jag kan fortfarande nynna alla låtarna. Förutom de världsomvälvande hitsen ”Om” och ”Vart du än går” finns det många andra guldkorn på skivan också. Jag gillar till exempel texten till ”Flickor talar om kärleken”. Kolla här:

Flickor talar om kärleken, de vet, de vet att de älskar
Flickor talar om kärleken, en diamant, de bär runt sin hals
Flickor talar om kärleken, flickor talar om kärleken
Män, de gör just ingenting
Män, de gör just ingenting
Män, de gör just ingenting aaaaalls!

Han är något på spåret där, den gode Niklas.

En annan pärla på kasettbandet var ”Så snurrar din jord”. Jag gillar speciellt sticket mot slutet. Och sista raden på refrängen. Det blev så effektfullt när man sjöng med.

Livet är här
Livet är nu
Livet är kvaaar

Så snurrar din jord
Och du håller dej kvar
Och tankarna flyger och far
Och snurrar din jord
Genom år efter år
Och drömmarna kommer och går
Imorgon är idag igår

Nu för tiden har jag och Niklas växt ifrån varandra lite. Men det kändes ändå oerhört på något vis när han stövlade förbi på flygplatsen i Nice. Han var solbränd och hade kavaj med kritstrecksränder. Jag var stum av beundran.


Om du var ett hav, Niklas. Då vore jag en våg. Om du var vidderna skulle jag vara vinden. Om du var ett regn hade jag varit hav och land. Bara så du vet.

Hej då lilltå

Lisa – tio jordsnurr

tisdag, september 12

Note to self

Läs helst aldrig mer manus i badkaret när du är väldigt sömnig.
Papprena blir så blöta.

Slitet och snyggt

Barnens Bokklubb tolkar en klassiker

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken på den här konferensen utspelade sig på stranden. Vi hade badat, simmat, flutit på rygg och skvalpat och sagt åååå, vad jobbigt det är att man ska behöva jobba på en lördag. Det var dags att ta sig upp och soltorka.

Här följer nu lite viktig bakgrundsinformation: Stranden i Nice består inte av sand. Den består av runda stenar, i genomsnitt 8 centimeter i diameter. Det gör ont att gå på stenarna barfota. Jätteont, faktiskt. Precis innan vattenkanten sluttar stranden brant neråt mot vattnet. På väg ner i havet är det relativt lätt att man halkar och ramlar/snubblar/glider ner på stenarna och hamnar i vattnet. På väg upp ur havet är det relativt lätt att man inte kommer någonstans. Branten är för brant. Stenarna är för hala. Fötterna gör för ont. Ni fattar.

En av mina nya kollegor kom alldeles särskilt dåligt överens med de här stenarna. Hon tog ett steg upp för branten och halkade ner igen. Hon gjorde ett nytt försök. Halkade ner igen. Hon gav sig inte. Snubblade och ramlade ihop i en hög. Bestämde sig för att testa att kravla. Funkade sådär. Krypa? Gick lite bättre. Men jävlar vad ont stenarna ändå gör i knäna. Hon försökte desperat signalera till oss som redan satt längre upp på stranden: Kan någon komma hit med mina skor, snälla, mina skor, jag behöver mina skor! Ingen hörde. Kollegan ömsom kröp, ömsom hasade, ömsom stapplade på stenarna.

Jag föreställer mig att hon upplevde det ungefär så här: Kravel, kravel, grumpf. Känner mig inte så smidig. Skulle behöva mina skor. Has, has, grumpf. Mina skor! Fammel, fammel, grumpf. Grumpf! Skor. Grumpf! My precious! Grumpf. My precious!

När hon äntligen lyckats hasa sig upp för branten var hon i stort sett ett med Gollum.

Det var då vi fick syn på henne där vi satt och soltorkade i godan ro. Herregud. Herrejävlagud. Hade det inte varit för att jag är helt nyanställd och borde ägna mig åt annat än att fnissa hejdlöst åt mina nya kollegor så hade jag nu skrivit någonting i stil med: MOAHAHAHAHA! MOAHAHAHAHA! MOAHAHAHAHA!

Men nu är jag ju helt nyanställd och borde ägna mig åt något annat än att fnissa hejdlöst åt mina nya kollegor. Så jag går väl och packar upp min väska istället. I den finns det crème brûlée och vin. Gott.

Tur och retur Nice

Jag är tillbaka nu. Mättare än någonsin, med nya fräknar på näsan.

Jag tycker alla företag borde bjuda sina anställda på konferens till Nice.

Nice är nice.

Som jag skulle ha sagt om jag vore min pappa.

Eller från Göteborg för den delen.

My god, jag börjar närma mig.

Hilfe.

fredag, september 8

Nice helg

Ah, the sweet joy of being kung!

Jag börjar mitt nya jobb med att åka på konferens till Nice nu. Vi ska cykla lite på Rivieran i några dagar. Ni vet - gå på vinprovning, käka middag, bada i poolen, kolla på vingårdar. Det vanliga. Tillbaka på tisdag.

So long, suckers!

Bara frågor, inga svar

City slår fast idag att sommaren inte är slut ännu. Det är för tidigt att lägga upp shortsen på vinden. Sommarvärmen har bara tagit en paus. De har intervjuat en meteorolog på SMHI.

- Väldigt många människor har ringt till oss och frågat om hösten är här i och med allt det här regnet. Men det är den inte.

Och det känns ju fint, i och för sig. Men jag tycker ändå att artikeln lämnar fler frågor än vad den ger svar.

Vilka är alla de här människorna som har ringt till SMHI för att få reda på det här? Hur ser de ut? Vad gör de på dagarna? Vad har de för intressen? Vad äter de till frukost? Varför måste de veta om hösten har kommit eller om det bara är en tillfällig kallfront?

Och vem lägger upp sina shorts på vinden över vintern?

Beats me.

torsdag, september 7

Vi kan väl vara vänner?

När jag jobbade på Kamratposten brukade jag och min kollega bli ganska kära i ganska många kändisar hela tiden. Nästan alla vi intervjuade, faktiskt. Eller förresten – det krävdes inte ens en intervju. Vi var ganska okritiska på det sättet. Är ganska okritiska på det sättet.

Han var mest kär i Tuva Nuvotny, Johanna Thydell och Mikael Persbrandt.

Jag var mest kär i Dennis Lyxzén, Johanna Thydell och Håkan Hellström.

Vi var nog lite gemensamt kära i Marit Bergman också. Men nu för tiden lägger vi allt krut på Hello Saferide-Annika.

En gång skulle jag skriva ett jobb som handlade om att bli galen av kärlek. Jag intervjuade en 10-årig tjej som var så kär att hon hade skrivit ett kärleksbrev i veckan till sin favoritperson och frågat chans minst 18 gånger. Han hade sagt nej varje gång men hon hade inga planer på att ge upp. Sedan intervjuade jag Hello Saferide-Annika om hennes låt ”Highschool stalker” också. Annika tyckte att det var en supersmart idé att stalka den man var kär i. Typ börja spela fotboll i samma fotbollsklubb fast man kanske inte gillade fotboll. Eller luska reda på vad den andre personen gillade för musik och om det till exempel var Orup skulle man råka säga ”Har du hört Orups senaste låt, den är bara såååå bra” skithögt i korridoren när han eller hon som man var dödskär i gick förbi.

Jag funderar på att börja stalka Annika lite i smyg. I love Annika. Hon verkar vara en så himla bra person. Hon och jag skulle kunna bli bästisar. Det är jag säker på.


Highschool stalker - Hello Saferide

Drar snabbare än min egen skugga

Vår häftpistol har varit sönder ett tag. Jag har svurit argt och Gustav har försökt laga den. Det har gått dåligt. Till slut gick jag och köpte en ny häromdagen, och sedan har det skjutits vilt runt omkring mig.

Jag är som Lucky Luke.

Först klädde jag om stolarna i köket. Blev skitsnyggt. Sedan åkte jag hem till Karin och Eric med pistolen i högsta hugg. De hyr en lägenhet i andra hand. De var inte så nöjda med tyget på kökssoffan och köksstolarna. Fixade jag lätt. En attackrunda med häftpistolen bara, så var det klart. Jag är grym på att häfta.

Om jag vore er skulle jag vara lite försiktig. Kolla en extra gång över axeln och låsa dörren ordentligt på kvällarna. Kanske skaffa mig ett överfallslarm.


Risken finns att jag klär om er om vi skulle råka träffas.

onsdag, september 6

Onekligen goes cute overload

Jag är sömnig så det svider i ögonen och förut hade jag en sådan här hund.

Hunden bilden har jag snott från bildgalleriet på vovve.se. Förlåt.

När hon skällde lät det som om hon skrek ERROR! ERROR! ERROR! och när hon blev gammal såg hon så dåligt att hon gick rakt in i kylskåpet ibland. Det var ju inte så klyftigt.

Men my god! Vad de där öronen var mjuka.

Om någon har en boxervalp eller åtta över så är de välkomna hit vilken dag som helst. Jag kan slänga ut killen på terrassen så får de plats. Hejdå.

Lisa XVII Gustav

Skulle försöka mig på att förklara hierkierna på en vanlig tidningsredaktion för en kompis. Han ville helst att jag skulle förklara genom att använda de fasta rollerna som fanns i ett kortspel som hela Småland (världen?) spelade när vi var små. Annars skulle han få så svårt att hänga med. Kortspelet heter Neger. Reglerna för Neger är enkla: Den som vinner spelet blir President. Den som kommer tvåa blir Vice President. Trean blir Kung. Och så går det neråt i graderna lite beroende på hur många man är som spelar. Den som förlorar blir Neger. Negern straffas genom att tvingas ge bort sina bästa kort till Presidenten i nästa giv. Negern är spelets slav, helt enkelt.

Titta inte på mig! Det är inte jag som har kommit på reglerna!

Som jag minns det var det inget konstigt med det här. Man satt vid sin skolbänk. Det blev rast. Tuffa killen i klassen viftade med en kortlek.
Ska vi spela Neger? Etta vara president!

Sjuka, sjuka värld.

Anyway. För att göra ett långt resonemang lite kortare så förklarade jag följdaktligen att Presidenten på en tidningsredaktion kallas för VD i dagligt tal. Vice presidenten kallas för Chefredaktör. Sedan kommer en Redaktör. Hon eller han är Kung. Och kvar som Negrer blir väl reportrarna då. Såvida det inte finns några vikarier, assistenter eller praoelever på redaktionen förstås. De arma små livegna stackarna.

Oavsett så betyder det här att jag precis fått jobb som Kung.

Inte så pjåkigt, faktisk. Tror jag måste gå och putsa kronan lite.

tisdag, september 5

Onekligen gör V-tecknet

Men å! Allas vår Silverfisk länkar hit i sin blogglista! Jag tror jag dör av smicker! Jag tror också att jag dör av skam över hur mycket detta uppenbarligen betyder! Killen som alla tjejer på hela internet är kära i och alla killar på hela internet vill vara som länkar hit! Och jag skriver ett helt blogginlägg om det! Med jättemånga utropstecken!

What am I - fjorton?

Veckans Viktiga Fråga

Burkskinka, säger ni? En liten härlig burk pressad skinka med sladdrig gelé runt. Mumma.

Den här veckans viktiga fråga handlar om betydligt trevligare saker - gamla hederliga Bevvan. Jag vill att ni förflyttar er till Beverly Hills 90210 och rannsakar er själva. Vem i serien identifierar ni er med?

OBS! Att "identifiera" sig med någon är inte samma sak som att "vilja vara" som någon. Är du plugghäst så är du. Då väljer du Andrea. Basta!

Och å, glömde! Du röstar som vanligt i menyn till höger. Scrolla lite, så hittar du!

Lisa goes Hollywood

Det började som en liten intervju. Natur & Kultur ringde och ville göra en intervju med mig för att jag skrivit en bok. Det fick de så klart, sa jag glatt.

Sedan ringde det igen. Intervjun skulle visst filmas också. Okej då, sa jag ängsligt.

Sedan ringde det igen. Intervjun ska visst rullas gång på gång på gång på en massa olika skärmar i deras monter på bokmässan. Eh, sure, sa jag skräckslaget.

Sedan ringde det igen. Intervjun var visst ingen intervju. Det var mer en monolog från min sida. Alright, sa jag trött.

Inte konstigt att jag var lite nervig när jag gick dit idag. Hade de dragit fram en massa rekvisita och bett mig improvisera fram en långfilm hade jag inte blivit förvånad. Men det räckte tydligen med mig på en stol med en kamera i ansiktet och fyra personer som stirrade på mig när jag babblade om synd. Ouääää, obehagligt.

Jag ska nog inte bli Kirsten Dunst när jag blir stor, trots allt.

måndag, september 4

Beware of the fruktade potatiskulspruta

Gustav läser en bok som heter "Snabbmatslandet" av Eric Schlosser. Som om det skulle behövas. Gustav är inte direkt McDonalds bästa kompis som det är, och hela boken går ut på att öka på den känslan. Som "Supersize me" fast i bokform ungefär.

Ialla fall berättade han som godnattsaga för mig igår att många snabbmatskedjor formar sina pommes frites genom att skjuta potatisar genom ett nät så att de formas till perfekta potatisstrimlor. Sedan friteras de och serveras på ett snabbmatställe nära dig.

Nu kan jag inte släppa bilden.

Jag tänker mig att Ronald McDonald står med sin clownnäsa i en mörk gränd någonstans i USA. I handen har han sin fruktade potatiskulspruta. Han siktar mot ett smutsigt pommesfritesnät skrattar rått. Sedan avlossar han en skottsalva potäter.

- MOAHAHAHA! Die motherfuckers, die!

USA är verkligen ett konstigt land, alltså.

söndag, september 3

Lyssna inte på mig, jag är bara gråtsjuk

När det är så här grått kommer jag på mig själv med att önska att något riktigt hemskt ska hända. Att min kille ska bli kär i någon annan, slänga ut mig och lämna mig med ett hål och båda barnen. (Inte för att vi har två barn utan för att Håkan sjunger så och det är den känslan jag vill åt.)

Då skulle jag gråta väldigt mycket och mina vänner skulle oroa sig och min mamma skulle säga lilla gumman och min taktik skulle vara att sova mig igenom alltihop och skriva jättepatetiska brev som jag grät över så det blev bläckplumpar på texten. Och så skulle jag lyssna på sorglig musik och ta mig själv på jättestort allvar och känna efter nästan jämt och bli väldigt smal för att jag inte klarade av att äta och så skulle jag flytta till Paris för det är min reservplan och det är en väldigt lockande reservplan, det är det.

Att bara lyssna på musiken räcker en bit på vägen. Men det hade ändå suttit fint med en rikigt liten härlig hjärtesorg så här på söndagkvällen.


Cheers darlin' - Damien Rice

Bästis in town

Igår hjälpte jag Bästis-Karin och hennes kille Eric att flytta in i en lägenhet vid Hornstull. Dit är det ungefär 8 minuter med tunnelbanan. 8 minuter med tunnelbanan är mycket kortare än tre timmar med tåg till Göteborg.

Jag skrattar nästan ihjäl mig av lycka.

Lisa träffar Ernst Brunner

I veckan var jag med Pocketshop och lyssnade på när Månpocket skulle presentera höstens alla nya pocketböcker. Ernst Brunner var där också. Han skulle prata om sin bok om Karl XII. Boken är över 800 sidor och ganska ful. Bara som en liten parentes.

Ernst Brunner pratade i en kvart och gjorde yviga gester med armarna. Under den kvarten sa han väldigt många saker i stil med:

- Ja, jag hade ju en lång period i min ungdoms dagar då jag läste väldigt mycket om Carolus Rex.

Om jag så hade pratat i ett helt liv hade jag aldrig sagt något sådant. Vi är nog inte så lika, Ernst och jag.

lördag, september 2

Canneloni macaroni, och lasaaaagne!

Crap. Jag var en av fyra som blev utjagade från festen för att den, citat: "måste få ett slut nu". Det betyder i och för sig också att jag är en av de fyra vildaste på hela Pocketshop. Är mycket, mycket stolt över mig själv.

Är också mycket, mycket besviken på firmafesten.

Hallå, den spårade inte ens ur ett endaste litet dugg! Inget hångel. Inget skrik och skrän. Ingen som grät patetiskt och inga slagsmål. Ingen otrohet, inget kräks. Jag tvångshånglade inte ens med chefen.

Skitdålig firmafest ju.

Vi utvärderade partajet när vi väntade på tunnelbanan. Pocketkollegan har en poäng:

- Jag känner att Pocketshop var lite som en lasagne ikväll. Alla delade bara med sig av sitt yttersta lager. Man skrapar lite på ytan för att få bort den goda osten, men man kommer inte in på djupet.

Djupt sagt. Nu ska jag dricka läsk och sedan ska jag borsta tänderna och sedan ska jag sova en timme i kvarten för imorgon ska jag sälja böcker på stället där alla är som lasagne men ändå fina och lite pretto och det älskar jag. Så kan det gå.

fredag, september 1

Jo, så gör man på firmafester

Man hör ju fantastiska rykten om firmafester mest hela tiden. Det är fulla chefer, pinsamma samtal, hångel bakom skrivbord och bråk som kommer upp till ytan. Jag har aldrig varit på firmafest, men det verkar väldigt skrämmande.

För att inte tala om att åka på kick off i Åre. Så fort avresan från hemmet har gått förvandlas helt normala fina människor till hormonstinna wöowöowöo-människor som är notoriskt otrogna så fort de får chansen. Jag blir nervös av ordet till och med. Kick off verkar helt livsfarligt. På mitt företag har vi aldrig varit på kick off i Åre. Mina anställda (läs: jag) pallar inte trycket.

Men ikväll är dags, people. Min firmafestsoskuld lever farligt. Pocketshop firar höst med alla sina anställda. Jag är ängsligt laddad till tänderna. Vad som helst kan hända. Med mina uppskruvade förväntingar över vad firmafester innebär så kommer inget att förvåna mig. Inget!

Bara ett litet ödmjukt önskemål har jag att framföra innan jag går:
Käre gode gud i himlen, gör så jag inte tvångsmässigt sticker tungan i chefens mun och firmafesthånglar.
Det hade varit sjukt pinigt.