torsdag, augusti 31

Ofta att ni gör

En av mina tjejkompisar övningskör med sin pojkvän så att han ska kunna ta körkort. Hon har gjort det i flera månader. Och de är fortfarande tillsammans. De har till och med köpt lägenhet precis. Heeelt ofattbart, jag vet.

Sannolikheten för att övningsköra tillsammans och ändå lyckas hålla sams är ungefär lika stor som sannolikheten för att lyckas med en bedrift i stil med att käka upp en oliv, spotta ut kärnan på en asfalterad väg, vänta två minuter och sedan se olivkärnan växa upp till ett tjusigt plommonträd som det växer gympaskor på. Typ.

Jag fattar inte hur det går till.

Vadå, hon sitter på passagerarsätet och förklarar dragläge och koppling och backning runt gathörn och gud vet allt. Och han övar och misslyckas för tusende gången. Och då suckar hon inte alls utan pussar honom bara på kinden och ber honom försöka igen och säger något i stil med: Å, älskling, vilket bra försök det där var! Synd att det gick åt helvete. Och han bara ler och vrider om nyckeln igen och tänker snälla tankar om sin pedagogiska flickvän och sedan åker de till Ikea och går hand i hand i ett rosa moln och tittar på bokhyllan Billy som de ska ha i sin nya lägenhet.

No way. Inte en chans. Hon ljuger.

När jag övningskörde med min mamma så höll hon sig i det där lilla handtaget som sitter i taket hela tiden och tittade ängsligt mot väggrenen och sa OOOO, AAAA, ÅÅÅÅ, MÅSTE DU KÖRA SÅ NÄRA KANTEN!!! minst en gång i sekunden. Det var fan nära att jag körde rakt in i en bergvägg för att få tyst på eländet.

Man övningskör inte och håller sams. Så enkelt är det. Allt annat är bara jättemycket ljug och det är inte jag som är onormalt aggressiv och lättirriterad och känslig för kritik.


Eh?

Vatten, Einstein, vatten!

Jag har gått med på att vara med i en undersökning om mina dryckesvanor. Det är jättekul. Jag får fylla i ett schema över allt jag dricker varje dag och skriva i olika sifferkoder och kryssa i rutor. I love kryssa i rutor.

Vad som inte är lika kul är själva resultatet av undersökningen. På en vanlig dag dricker jag tre eller fyra stora koppar kaffe. På samma vanliga dag dricker jag inte ett enda glas vatten. Och nästan inget annat heller. Förutom igår, då drack jag ett glas vin också.

Å vad jag undrar varför jag har ont i huvudet så ofta. Verkligen undrar jag det.


Knastertorra hälsningar
Lisa a.k.a. Öknen

onsdag, augusti 30

Hönssystrar... finns det?

Arma småsyskon!

Jag måste verkligen öva mig på att släppa taget. Jag beter mig som om de vore tre äpplen höga fortfarande fast de säkert snart är pensionerade båda två. Så fort går det. Först var de små och lintottiga och sedan blinkade jag och nu är de vuxna och vem vet vad som händer när jag blinkar härnäst. Oavsett. Jag hänger inte med i utvecklingen. Jag oroar mig och tjatar och oroar mig för att mitt tjat ska få dem att sucka så där trött som jag inbillar mig att man bara kan sucka åt storasystrar.

Vad jag menar, del 1: Har du med dig något att läsa på tåget? Du måste äta innan du åker. Och ta med dig en dricka. Hittar du till rätt spår? Vill du att jag ska följa dig till rätt vagn eller tror du att du klarar det själv? Går det bra med väsk... CUT THE CRAP, Lisa! Flickebarnet är 22.

Vad jag menar, del 2: Ska du åka hem till ditt nya studentrum nu? Tror du att du hittar till pendeltåget? Vad ska du göra hela kvällen helt själv? Jag oroar mig för att du ska känna dig ensam. Om du vill får du gärna sova hos oss i natt också. Och så syr jag färdigt dina nya gardiner tills på fred...ÅÅÅÅÅ, KÄFTEN! Pojkvaskern är faktiskt 24.

Så jag tar ett djupt andetag och fokuserar.

De kan klara sig själva.
Jag är inte rädd.

De kan klara sig själva.
Jag är bara lite rädd.

De kan klara sig själva.
Jag är rädd. Okej?

De kan klara sig själva.
What the fuck, jag är skräckslagen!

Tänk om de ramlar och får skrapsår och blir ledsna och gråter och behöver plåster och det inte finns någon snäll på tåget/pendeln/whatever som tar hand om dem? Jag säger det igen: Jag kan inte hantera ledsna småsyskon.

Bäst jag ringer dem och kollar läget.

Shopping Schmopping

Enkätfråga i dagens SvD:
- Har du gjort klart din höstshopping?

Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha! Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha!
Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha!

SvD har uppenbarligen inte varit på stan och sett mängderna av snygga höstkläder som hopar sig i stora klungor och gallskriker på mig vart jag än går.
- EY YO, Lisa!! Sluta spela döv, här är vi! Och vi är alldeles övergivna och ensamma och behöver ett hem och din garderob på Hägerstensåsen skulle funka utmärkt, tackar som frågar, det blir fyra miljoner och femtio öre, kan vi behålla växeln säger du, shyrre!

Gjort klart min höstshopping, sa ni?

I wish.

tisdag, augusti 29

*Fnissar fan fortfarande*

Jag må vara internetberoende och så gott som klistrad vid min dator dygnet runt. Men det finns saker jag inte riktigt förstår eller kan ta till mig hur jag än försöker. Till exempel internetspråket som poppar upp bland bloggar och mail. Ni vet, smileys och allt det där som står mellan stjärnorna.

*Ler* till exempel.
Eller *myser*.
Eller ännu värre... *Lägger huvudet på sned och blinkar*

Jag fattar inte meningen. Har aldrig kunnat ta det på allvar. Speciellt inte i fredags kväll när ämnet kom upp i lyan på Hägerstensåsen. Vi satt vid matbordet och åt lasagne. Av någon anledning sträckte lillasyster upp händerna i luften och tecknade stjärnor kring orden hon uttalade.

*Smackar förtjust och slickar mig om munnen*

Det var väl då stjärnhelvetet brakade lös. Det fanns ingen som helst hejd på oss. Jag tror det började med *Dukar av köksbordet och känner mig sugen på kaffe* Sedan fortsatte det med *Sätter på kaffe till krävande gäster och svänger på höfterna.* Vidare direkt till *Dansar utvecklingsstört på köksgolvet* För att sluta någonstans med *Rullar med ögonen och skakar rumpa framför fönstret med jättemycket insyn så att alla grannarna ser och förmodligen skrattar sig till döds.*

Det var sjukt roligt i säkert två timmar. Sedan blev det oändligt tröttsamt. Ändå kunde hon inte låta bli när det var dags att borsta tänderna och sova. Lillasyster var ombytt till pyjamas när hon stack in huvudet på badrummet och uttalade dödsstöten.

*Godnattkjamiz!*

Om jag fattat internet rätt så borde mitt beteende vid den tidpunkten beskrivas ungefär med orden *Frustar ut tandkräm över hela badrumsspegeln och skrattar så tårarna sprutar.*

Men vad vet jag. Jag fattar ju som sagt inte.

Tisdag i tunnelbanan

Det var vid Midsommarkransen hon klev på tunnelbanan. Kanske var hon 52 år, och hon hade håret i en lång hästsvans. Jeans och ryggsäck, ni vet. Det vanliga. Jag tror hon jobbade som lärare. Det enda avvikande med henne var freestylen hon stolt höll i handen. En rosaglittrig metall-freestyle för kasettband. På huvudet sådana där dåliga, stora hörlurar från 90-talet.

Och Freestyle-Fia diggade som ingen annan.

Stampade takten i golvet. Knäppte med fingrarna lite diskret i knät. Discoknyckte på hästsvansen och mimade. Det såg ut som om hon ville ställa sig upp i vagnen och dansa loss kring stången. Hon gjorde det inte, men ändå. Hon skulle kunna ha gjort det. Freestyle-Fia hade lätt roligare än ett hel skolklass på tivoli. På tunnelbanan! En helt vanlig tisdag, tidigt och allt.

Resten av oss satt coolt och fingrade på våra moderna ipods och suckade lite åt henne och böjde våra stylade frisyrer neråt och tittade upptaget i våra tidningar. Pinsamt, tänkte vi säkert. Och sedan ägnade vi oss på heltid åt att vara avundsjuka så inutahelvete.

Lillebror på plats

Jag är verkligen jättetrött nu. Trött på surret från datorn. På att ha ont i nacken. Trött på Gustavs hosta. Trött på alla myggbett som kliar. På bilen jag inte äger. På att inte veta hur hösten kommer att se ut. Trött för att jag inte sovit på länge och trött på att jag är trött. Jättetrött verkligen.

Men jag har flyttat in min lillebror i ett studentrum i Stockholm nu.

Det är fint.

måndag, augusti 28

IQ fiskpinne

Om det fanns ett VM i Bakfylla skulle jag vinna det lätt.

Jag är huuuur säker som helst på att vara bakfull. Är övertygad om att jag skulle kunna bli bakfull av att titta på ett glas vin. Även om det typ var inglasat på museum. Jag blir i stort sett bakfull av att sniffa lite på min killes andedräkt när han har varit ute och härjat. Huvudet dunkar, synen blir dimmig, tungan klibbar, händerna darrar. Och över alltihop ett illamående från helvetet. Som inte tillåter mig att äta eller leva förrän efter sex på kvällen.

Det är inte klokt vad man är dum i huvudet som går på kräftskiva och slår klackarna i taket med de premisserna.


Finns det något VM i Dum?

Måste kolla.

Olyckligt kär i ingen speciell

Jag läste Fredrik Virtanens bok - "Olyckligt kär i ingen speciell" i förra veckan.

Fråga mig inte varför. Det kändes meningslöst. Jag har redan läst hans blogg, så först var det tjatigt att läsa samma texter igen fast i bokform. Och sedan fattar jag inte riktigt vad det ska vara bra för. Det här med bloggar i bokform, alltså. Förutom att det är lättare att ta med sig en pocketbok på tunnelbanan än en dator med internet.

Fast titeln är bra. Det kan man inte ta ifrån honom.

fredag, augusti 25

Gips är det nya svart

Ni vet när man var liten och fantiserade om spännande saker som kunde tänkas hända i framtiden? Vissa av mina kompisar hade minst sagt högtflygande planer. De små glinen drömde om lycka och framgång och kärlek och rikedom och annat liknande. Jag var mycket mer konkret.

Allt jag ville var att bryta en arm. Eller ett ben. Eller en tå. Eller ett finger. Vad som helst, bara det blev gipsat.

Å, jag ville vara en sådan där som kom till skolan med gips som kompisarna fick rita på. Jag ville ha hjälp med matsalsbrickan. Jag ville sitta bredvid på gympan och hålla försiktigt om mitt trasiga skelett. Hell, jag ville till och med skriva ful handstil och himla med ögonen och titta på gipset och kunna säga: Oj, förlåt att det blev fult, jag måste ju skriva med vänstern nu.

Men näe då.

Här är man avlad av två släkter med benstommar kraftiga nog att inte ens gå sönder om man så blev överkörd av ett gäng traktorer.

- Du har ärvt din benstomme efter din morfar, lilla gumman. Tänk vad bra, då slipper du ligga på sjukhus med brutna ben.

Jävla morfar.
Jag skiter väl i fördelarna med min benstomme.
Ge hit ett par kryckor! Ge hit ett par kryckor nuuuu!

torsdag, augusti 24

Lillmesen lär sig

För några veckor sedan fick jag ett förtvivlat sms. Lillasyster hade livskris.

”Jag har blivit en sådan som jag aldrig trodde att jag skulle bli. Jag har blivit en sådan som gillar att åka till Tingsryd på semestern.”

Tingsryd är en... hmm... tätort 4 mil söder om Växjö. Det roligaste i Tingsryd är Börjes. På Börjes kan man handla mat, hästsaker och billigt fika. Sedan är Tingsryd slut. Men my oh my, det är VERKLIGEN billigt fika. Sockerbulle + kaffe = 12 kronor. Fatta vilket klipp.

Några dagar senare hade Lillasyster återhämtat sig lite och vidgat sina vyer.

”Nu har jag utökat mitt semesterfirande till blåbärsskogen i Lessebo!! Det är jag, kaffetermosen, bullarna, pappa Bo och faster Eva.”

Lessebo är en...hmm...ännu mindre tätort 4 mil åt ett annat håll från Växjö. Det roligaste i Lessebo är det nedlagda pappersbruket. Sedan är Lessebo slut. Men det är billigt att köpa hus där. Billigast i Sverige, faktiskt. Hus + Trädgård = typ 12 kronor. Fatta vilket klipp.

Nu är Lillasyster på besök i Stockholm. Jag lämnar henne på stan och går till jobbet en stund. Skulle jag aldrig gjort. 20 minuter senare piper det i telefonen.

”Error. Jag kan inte hantera det här. Mina pengar är slut och jag har bara hunnit in i tre affärer. Du skulle aldrig ha släppt mig lös!”

Det är inte klokt vilka kliv hon tar i utvecklingen. Jag är stolt som en tupp.

Ett titelgeni

Hej!

Idag skriver pocketbloggen i en liten bisats om en bok som heter:

"Jag önskar att jag vore lika vacker som Sebastian tror att han är"

Lätt den snyggaste titeln jag någonsin hört.

Hej då!

onsdag, augusti 23

Lantisen har anlänt

Min lillasyster är på besök i stan. Det är lyckligt.

Det första hon gör när hon kommer in i lägenheten är att gå in i garderoben och titta. Det måste vara ordentligt städat och färgsorterat, annars blir hon gaaalen.

- Det ser bra ut det här, Lisa.

Tror fan det. Jag städade ju hela kvällen igår.

Sedan går hon och ställer sig vid ytterdörren.

- Fasen vad spännande! Titthål i dörren! Det har jag inte hemma. Får jag stå här och titta hela kvällen?

Kan bli en rolig vecka det här.

Veckans viktiga fråga

Jaså, det säger ni. Ni vill helst bli kallade för Regeringen om ni nu måste dras med ett smeknamn. Intressant. Jag hoppades in i det sista att Fuckface eller Anti-Christ skulle dra hem segern, men nä nä. Ni vill att er partner ska skrocka och klappa sig för ölmagen och säga hö hö hö, fotbollskväll säger du? Jag måste nog kolla det med Regeringen först bara, hö hö hö.
Hade det inte varit liiite tuffare med hö, hö, hö, fotbollskväll säger du? Jag måste nog kolla det med Fuckface först bara, hö hö hö.

Den här veckans viktiga fråga handlar om mat. Tänk dig att alla maträtter i världen tog slut utom en. Den maträtten skulle du tvingas livnära dig på i resten av livet. Vilken väljer du? Det är ingen idé att ni försöker fuska genom att typ plocka isär maträtterna och skapa nya rätter av ingredienserna. De här maträtterna säljs nämligen färdiglagade från affären och din spis har precis sprängts av terrorister.

Du väljer till höger i sidomenyn precis som vanligt.

Peace and love.

Och sminket rinner

CHOCKERANDE NYHETER: Jag har aldrig ägt ett paraply. Har liksom aldrig varit paraplytypen. De är i vägen, glöms bort och sticker ut ögonen på folk. Och det är ju lite kul att bli genomblöt så det kippar om kläderna.

Men idag kändes det ändå som om det var dags. Det vore ju kul att komma till kontoret någorlunda torr som omväxling. Skorna hinner ju inte torka mellan störtskurarna. Följdaktligen gick jag in i fyra butiker på vägen hit. Men näedå. NÄEDÅ!

- Paraplyerna är slut, tyvärr. Det har ju regnat lite här på sistone.

Jaså, haaar det? Hallå regeringen! Någon måste odla flera paraplyer, snabbt. Jag hade faktiskt fönat håret!

tisdag, augusti 22

Dagens gallskrik

Crap. Nu blir jag sådär engagerad och upprörd och ledsen igen.

Jag skriver om mobbning i skolan för hundrade gången. Intervjuar barn som är mobbade och som mobbar själva. Det är så sorgligt så sorgligt så sorgligt. Jag blir så arg så arg så arg.
Har planer på att ta en megafon och gå ut och ställa mig och skrika någonstans. HALLÅ ALLA VUXNA KÖTTSKALLAR!! STOPPA MOBBNINGEN NUUU!! Och sedan ska jag adoptera alla barn som det är synd om och ge dem bullar och mjölk.

Japp. Så får det bli.

Och ugglorna hoade

OOAAaaHHHH, the horror!

Nu spelar mina kontorskompisar OCKSÅ Twin Peaks-soundtracket.
Det förföljer mig.
Det är ett tecken.
Det måste vara ett tecken.
Bob är nära.

VvvvveVvvvem här inne tror ni det är som kommer ddddöda mig?
Stammade hon ängsligt och proppade i sig en näve bigarråer i ren skräck.

måndag, augusti 21

Tre önskningar i en

Vi gör potatismos med riven muskot. Gustav river och jag rör. När halva nöten är riven tittar Gustav förundrat på snittytan.

- Muskot är jävligt snyggt.
- Mmm.
- Och gott.
- Mmm.
- Och knark.
- Mmm. Muskot har allt, helt enkelt.
- Muskot är alltså som ett kinderägg för vuxna.

Att vi inte har tänkt på det innan.

Å, jag måste ha retat gudarna!

Satan i gatan, hur mycket regn kan rimligen ramla ner från himlen samtidigt?

Jag skulle bara ta mig ungefär 400 meter till tunnelbanan, men springer man 400 meter i bitvis vadhögt regnvatten och gud häller hinkar med vatten över huvudet på en samtidigt så hinner man bli ganska blöt. Hela Stockholm var som en enda stor wet t-shirttävling. På torkställningen hänger mina skor och jeans och droppar, fast det var två timmar sedan jag kom in. Nu ska jag dricka varm choklad. Väder är coolt. Jag tror väder ska bli mitt nya intresse.

Bit ordentligt nästa gång

Vi hade Spidermanmaraton igår. Fyra timmar spindelmannen. Tjena vad det klättrades på väggar och kastades nät och slogs med bovar. Och Kirsten Dunst skrek ganska mycket också. Fast vem fasen skulle inte gjort det.

Efter ungefär tre och en halv timme såg jag något svart som kom krypande på täcket mot mig. En stor spindel med långa äckliga ben. Isn't it ironic! (Som Alanis skulle sagt.)
Gustav bara skrattade.

- Förhoppningsvis är den inte radioaktiv i alla fall.

Verkar inte så nej. Eller så var det bara det att den inte hann bita mig. Jag har provat att knycka med handleden så där spindelmannamässigt flera gånger idag, men det kommer inget nät. Och inte kan jag klättra på väggar heller. Hade ju annars varit lattjo. Men men, jag kan i alla fall skrika som Kirsten. Alltid något.

söndag, augusti 20

Hemligt tjejsnack, jomenvisst serru.

Min kille håller på med ett radioprojekt. En del i projektet innebär att han behöver festljud inspelade. Människor som pratar. Musik som spelas. Glas som klirrar. Skratt som skränas. Ni vet. Därför tog Gustav med sig ljudutrustning till festen vi skulle på igår. Mikrofon, digital bandspelare, batterier och allt sådant där. Han riggade, festen festade.

En flaska rosébubbel senare ville min nya tjejkompis som jag träffat på festen prata supermegahemligt tjejsnack med mig i sovrummet. Det tyckte jag verkade vara en lysande idé. Vi stängde in oss och satte oss på sängen. Vi berättade skitmycket smaskiga detaljer om våra killar. Hon var svartsjuk. Jag förstod. Yada yada yada.

Efter ungefär en kvart rycker Gustav upp dörren.

- Vaffan! Sitter ni här i mitt inspelningsrum och sabbar mitt radioprojekt?!?

I slow motion vände vi oss om med panikslagna blickar.
Där stod en radioutrustning.
Mikrofonen pekade rakt mot oss.
Och bandspelaren rullade.

Doh!

Varför får jag känslan av att min kille precis skaffat sig en hållhake på mig som kommer att vara i resten av livet?

lördag, augusti 19

Nu snackar vi revolt

Det kändes som om det var dags för revolt.

Vissa gör revolt genom att pierca sig. Andra genom att... jag vet inte? Skrika könsord till sin mamma, klä sig i svart, supa som svin eller utbilda sig till skådespelare fast pappa säger advokat?

Jag tänkte göra revolt genom att äta på McDonalds i smyg på lunchen. En riktig käftsmäll mot det vegetariska livet jag annars lever. På ett multinationellt ondskefullt företag, dessutom. Och jag hade planer på att dricka... COCA COLA!! Fatta självständigt och rebelliskt av mig.

Jag tågade iväg med bestämda steg. Uppför trappan. Över hallen. In på McDonalds. Ställde mig sist i kön. Och det var väl då någon gång som lusten rann av mig. Det luktade ju inte gott. Det luktade frityr och lite svett. Inget man vill äta direkt.

Så jag vände och gick och köpte en grekisk sallad och Loka istället.

Jag är VÄRLDENS SÄMSTA rebell.

Sjukt besviken på mig själv.

Fröding och rosorna

Idag fick jag svälja gråt (jättehårt) bakom kassan på Pocketshop för att jag råkade läsa ett lite stycke Gustav Fröding. Det var ju så fint, plus att kruset var trasigt. Stackars krus.

"Men strunt är strunt och snus är snus
om ock i gyllene dosor
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor"

Jag har farao ingen som helst gräns.

Sedan åt jag ett jättegott äpple och blev glad igen.

The squid and the whale

Jag har varit på bio och sett filmen som alla jag känner pratar om. Jag gillade den väldigt, väldigt mycket. Så nu vet ni det.

Jag uppskattade speciellt scenen där den 17-åriga sonen tvingas gå till psykolog och prata efter att rektorn har kommit på honom med att ha stulit en låt från Pink Floyd och uppträtt med den på skolans talangjakt.

- Why did you say you wrote that song?
- It felt like I could have written it.
- Yeah. But you didn't. Pink Floyd did.
- That's just a technicality.

"The squid and the whale" får fyra dialogstinna skilsmässotrauman av fem möjliga på betygskalan.

fredag, augusti 18

Det är du och jag, fågeln.

Idag har jag ätit lunch ensam på en uteserving längs med Götgatan. Det finns ingenting (förutom krig, råttor och techno) jag hatar mer än att äta lunch ensam på en uteservering längs med Götgatan. Där sitter man (ensam!) och försöker verka cool, upptagen och djupt försjunken i en bok. Men alla apcoola södermänniskor som går förbi genomskådar en direkt och tänker: Där sitter hon (ensam!) och är sorglig och har inga vänner och inget liv och äter en patetisk ceasarsallad. Stackars!

Mitt emot mig satt ett perfekt par i övre medelåldern. De hade perfekt lockigt hår och perfekt solbränna och perfekta vita skjortor och åt perfekta skaldjurstallrikar. Jag hatade dem en smula eller lite till. Förmodligen pratade de om sina perfekta barn, sin perfekta semester på segelbåt alternativ sin perfekta utställningshund som precis vunnit pris i Perfekt.

Sedan kom det en fågel och bajsade på ryggen på den perfekta mannens vita skjorta.

Ha!

Hahaha!

Och där satt jag (ensam!) och låtsades att jag inte skrattade åt honom utan åt min bok som jag givetvis var coolt och djupt försjunken i, och har ni tänkt på en grej? Det är gott med ceasarsallad.

torsdag, augusti 17

Men guuuuud va retro!

Jag har fått ett fax! Jag har fått ett fax! Jag har fått ett fax!

Jag är helt till mig över den här helt sjuka kommunikationsformen. Varför är den så bortglömd? Varför faxar inte folk hela tiden till varandra? Det tycker jag man borde. Fax är spännande och kul. Jag gillar fax. Jag är lite kär i fax. Mmm...fax.

Tänk dig själv: Du går förbi en kollega som står på Pocketshop på nedervåningen i Centralstationen och säljer böcker. Kollegan har en faslig hicka. Han har provat allt det klassiska som att typ hålla andan och försöka skrämma sig själv från vettet. Men nädå, hickan bara fortsätter. Du säger något i stil med:

- Har du testat att dricka ett glas vatten upp och ner? (Du demonstrerar för säkerhets skull hur du menar genom att låtsas hålla i ett vattenglas, luta hela överkroppen framåt och dricka upp låtsasvattnet liksom upp och ner.)

Kollegan svarar något dräpande:

- Det känns typ som dolda kameran. Vill du att jag ska stå på ett ben också eller? Och gala som en tupp samtidigt?

Du rycker nonchalant på axlarna.

- Tro mig, killen. Det funkar. Man ser ut som ett freak, men det funkar.

Sedan går du upp en trappa och jobbar lite på Pocketshop i övervåningen av centralstationen. Plötsligt piper det till någonstans i närheten. Datorn? Nä. Telefonen? Nä. Mobilen? Nä. Eh... i faxen?! Exakt, i faxen bredvid dig. Den rasslar igång och det matas ut ett papper.

"Vaffan! Extraknäcker du som häxdoktor också eller?! Jag har vattenfläckar på hela skjortan men hickan är borta. Jag står i djup skuld till dig."

Jag kan inte riktigt komma över det här.

Jag har fått ett fax! Jag har fått ett fax! Jag har fått ett fax!
(Och jag rular fett på att bota hicka.)

Det är en stor dag.

Ett jäkla tjat om fyra

Och så blir man utmanad också, mitt på blanka kvällen. Och säger Rosa bloggen åt mig att svara, då svarar jag. Man vill ju inte mucka.

Fyra arbeten jag haft i mitt liv: Journalist visste ni ju. Men VEM hade kunnat ana att det också döljer sig en gyminstruktör, en nattklubbsstäderska och en snigelplockare bakom fasaden? Jojo. 50 öre mördarsnigeln vill jag minnas att jag fick.

Fyra filmer jag kan se om och om igen: Reality Bites, Sanningen om katter och hundar, Sound of music och Love Actually. Fy fan vad pinsamt det här blev.

Fyra städer jag bott i: Uppsala, Göteborg, Paris och (här kommer chocken) Deep River. Som är känt för... hmm... att ligga två timmars bilresa från Ottawa i Kanada? Plus att min moster bor där. Jag vet inte om min moster är så himla känd, men hon är i alla fall bra på tennis.

Fyra tv-serier jag gärna ser: Grey's Anatomy, Lost, O.C. och Prison Break. Och "gärna ser" är helt fel ord i sammanhanget. "Hellre amputerar ett ben än missar" hade varit bättre.

Fyra ställen jag vill åka till: Kina, Cuba, en random strand och Plantagen så jag kan köpa den där himla klätterrosen någon gång.

Fyra webbsidor jag besöker dagligen: Fyra?!? Festligt, hörni. Festligt. Det vore lättare att lista de fyra som jag inte besöker. Typ.

Fyra favoriträtter: Allt med kantareller. Allt med potatis. Allt med avokado. Allt med sparris. Fast alltså, inte Bajs med korslagd sparris eller så. Men ni fattar.

Fyra ställen där jag trivs: Hemma, borta, i badkaret och i pappas växthus. Fattar ni hur mycket körsbärstomater det finns där? Hur mycket man än äter så tar de ALDRIG slut. Right, pappa, visst är det så? Visst?

Fyra bloggare jag vill utmana: Lill-krizan, Peppe , Sobie och Anna.

Män som hatar kvinnor

I flera veckor nu har jag stört mig på dem. Folket som kommer rusande till Pocketshop med lysten blick och desperat börjar riva bland deckarna. Stieg Larssons nya, var har ni den, var är den, var är Stieg Larssons nya, GE MIG DEN, GE MIG DEN NU!

- Jaha, du menar andra delen ja. Den finns inte på pocket ännu, pucko. Den har ju precis kommit som inbunden. Du får vänta till nästa sommar eller gå till en butik som har inbundna böcker. Här säljer vi POCKETBÖCKER. Det hörs på namnet på den här butiken om du tänker lite.

Säger jag så klart inte riktigt. Och hädanefter ska jag inte ens snudda vid tanken heller. För nu har jag också läst "Män som hatar kvinnor". Och jag är också fast. Jag vill också ha mer. Jag vill ha mer NUUU! Jag fattar inte hur jag någonsin ska kunna vänta till nästa sommar. Helt befängt.

Den här boken får 4, 8 smarta datahackermojänger av 5 möjliga på min skala. Så högt har ingen svensk deckare någonsin fått innan. Boken har ta mig tusan nästan allt man kan begära. Om det skulle råka finnas någon förvirrad själ därute som inte dragits med i Stieg Larsson-hysterin ännu så kan det vara dags nu.

Sjukt spännande bok, det dära.

onsdag, augusti 16

Varning för dödsspray

I natt drömde jag att jag var ihop med en tjej. Vi var i ett hus tillsammans med Phoebe Buffay och Phoebe dog. Då bestämde jag och min tjej oss för att vi också skulle dö, så vi la oss ner på en madrass och sprayade dödsspray över oss. Dödssprayet såg skrämmande mycket ut som vanligt hårspray. Sedan låg vi där och väntade på att dö. Det gick så där. Vi knep ihop ögonen och försökte verkligen. Då kom min mamma fram till madrassen och då slog jag upp ögonen och sa:

- Hej. Jag tror inte jag kan dö just nu.

Sedan reste jag mig upp från madrassen och drog upp min tjej och gick iväg och då ringde väckarklockan.

Analysera det om ni kan.

Vilda bebin is in da house

Min allra yngsta kompis heter Vilhelmina. Hon har precis fyllt ett år. Under hela det året som jag har känt Vilhelmina så har hon varit en lugn och alltigenom glad liten person. Så fort man tittat på henne så har hon skrattat som en tok. Gråt och skrik och tandagnisslan har liksom inte varit hennes grej, helt enkelt. Hon har lugnt och sansat gurglat sig igenom tillvaron till synes utan minsta tanke på revolt.

Men hoppsan, hejsan. Tiderna förändras visst. Igår åt jag lunch med Vilhelminas mamma Malin. Hon berättade om sin dotters senaste stapplande steg i utvecklingen.

- Hon har blivit helt galen, Lisa! Hon kryper som en speedad tok fram och tillbaka. Upp i soffan och ner från soffan och upp i sängen och ner från sängen och upp på leksaksbilen och ner från leksaksbilen och in i köket och vidare till vardagsrummet och in i sovrummet och vidare till toaletten. Där öppnar hon toalettstolen och vill hoppa ner och bada. Jag vet inte vad hon fått sin egna vilja ifrån, men gosse! Egen vilja har hon plötsligt gott om.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig det här.
Vilhelmina a.k.a. Vilda Bebin?
Nä. Det kan omöjligt stämma.

På kvällen plingar det till i min inbox. Mejl från Malin med bifogat bildbevis.


"Vad tror du? Damp eller bara helt vild?"
Well. Vi kan väl nöja oss med två enkla konstateranden:
1. Vilhelmina är min roligaste kompis.
2. De lugna dagarna är över, Malin. Skaruhaen ipren?

tisdag, augusti 15

Hej höst

Trött och gnällig och kall och stressad och mätt efter maten slår det mig plötsligt.
- I jisse namn, jag har ju inte badat badkar på hela sommaren!

Det känns plötsligt som om hela livet får en ny mening. Jag tappar badkaret fullt och hämtar dagens deckare och kliver i med en oerhört nöjd suck. 74 sidor senare har jag russinfingrar och morgonrock. Sommarens solbränna som aldrig riktigt var är nedspolad i avloppet. Traditionen är igång igen.

Ett badkarsbad om dagen är bra för Lisa, eller hur det nu är talesättet säger.

Öppet brev till Livet

Kära Livet.

Hur mår du?
Har sommaren varit bra?
Du ser inte så himla solbränd ut, faktiskt.

Jag mår så där idag. Jag vill inte vara oförskämd, men du kan ändå se det här som ett hot:
OM DU INTE LUGNAR NER DIG EN SMULA SNART SÅ KOMMER JAG ATT SÄGA UPP MIG MED OMEDELBAR VERKAN.
Så (vänligen!) sluta stressa upp mig. Jag skulle till exempel inte säga nej till en veckas semester i en solstol. Men nähä då, du kutar på som om det vore värsta sprintdistansen. Det är bokhandlar och deadlines och böcker och bokmässor och bokföring och räkningar och ansökningar och anställningsintervjuer och konsultande och fan och hans moster.

Mina nerver!

I morse började jag nästan gråta på tunnelbanan för att tanten bredvid mig luktade svett.

Balanserat.

måndag, augusti 14

Veckans Viktiga Fråga

Jag tycker att ni är lite obehagliga nu. Ett år på en öde ö med Mat-Tina, alltså. Creepy. Fattar ni inte att Mat-Tina är Djävulen?

Exempel 1
Mat-Tina viftar med sleven och säger: Nu ska ingen pressa sina vitlöksklyftor längre för det förstör smaken. Och som genom ett trollslag slutar svenska folket förskräckt att pressa.

Exempel 2
Mat-Tina viftar med sleven och säger: Nu ska alla ni hoppa nerför stupet därborta för det är JÄTTE-kul! Och som genom ett trollslag hoppar svenska folket lydigt nerför stupet.

Okej, åtminstone en av de där två punkterna har jag hittat på. Och nä, det fanns inga behagliga alternativ att välja mellan. Men ändå. Ni valde Mat-Tina. Skärpning!

Den här veckans viktiga fråga är riktigt klurig. Du hittar den till höger i menyn. Och snela, snela. Tänk efter före den här gången.

*Kjamiz*

Tröttma

Att gå upp klockan 04.00 för att åka tunnelbana till stan och öppna Pocketshop på Centralen i tid för att de allra morgonpiggaste resenärerna ska kunna köpa en pocketbok till resan. Att koka en hel balja kaffe och hälla sur mjölk i det så hela baljan blir klumpig. Att koka en ny balja kaffe och tigga till sig mjölk från den jättetrötta cafésnubben bredvid butiken. Att dricka hela baljan med kaffe och kämpa för att hålla ögonen öppna. Att inse efter det att hela baljan är uppdrucken att man inte kommer att få uppsöka en toalett förrän om fyra timmar. Att tycka att man varit uppe en hel dag och titta på klockan och den visar 07.14.

Rätt jobbigt, faktiskt. Om någon undrade.

söndag, augusti 13

Mannen under trappan

Jag läste ut "Mannen under trappan" av Marie Hermansson när klockan var mitt i natten i fredags. Sedan ägnade jag minst en timme åt att fundera på vad som var verkligt, vad som var inbillning, vad som var sant och framförallt: Bor det en konstig man någonstans i min lägenhet också? Hur kan jag vet att det inte finns ett monster under sängen när jag inte vågar titta efter?

Nu har jag slutat ängslas och tänker rekommendera den här boken till alla jag känner. Här kommer det: Jag rekommenderar den här boken till alla jag känner. Den är skitbra.

Okej, den kanske låter lite märklig vid en första presentation. Den handlar trots allt om en fin liten familj som hittar sitt drömhus på landet. Huset är perfekt. Vackert, stort, med fina omgivningar och en trädgård som är perfekt för barnen att rulta omkring i. Ett litet minus bara: Det bor en dvärgliknande man under trappan, och han vägrar att flytta därifrån. Pappan i familjen gör allt för att skydda sin fru och sina barn från inkräktaren. Men, let’s face it, det är inte så lätt att veta vad man ska göra med en man som bor i en trappskrubb och kastar knivliknande saker efter en.

En läskigt bra och otäck saga för vuxna.
Finns på ett Pocketshop nära dig för en billig penning.
Seså, spring iväg och köp!

En helt vanlig ordväxling på krogen

- Den där Gustav som du pratar om...
- Mmm?
- Är det samma Gustav som har funderat på att döpa om sig till Ninja Turtle?
- Jag är rädd för det, ja. Det är han. Indeed.

fredag, augusti 11

Ensam hemma

Killen ska på galej. Jag pussar hejdå ha det så roligt vi ses inatt. Sedan hoppar jag i pyjamasbyxorna fortare än Sanna Kallur springer till sig ett EM-guld. Nu ska jag dricka folköl i sängen och läsa deckare tills det är mitt i natten. Ska bli det bästa på länge.

Dött lopp mellan Dance och Jenka

Sagt och gjort. Jag växlade till mig lite småpengar och gick raka vägen till videobutiken. Videobutiken här har hela 80- och 90-talets godisförråd lagrat på hyllorna. Där finns allt. Banana skids. De där enkronorsklubborna med tusen olika färger och smaker som är vita i mitten. S-märken. Patroner. De där små plaströren med sex olika hårda kulor i olika smaker som också kostar en krona. Nötcreme. Tuggummi på tub. Snuspulver. Chokladcigaretter. Allt finns där. Värsta guldgruvan.

Jag köpte Dance, Jenka, Shake och Funny för 10 kronor.

Hela dagen idag har Pocketkollegan och jag tuggat för glatta livet. (Och blåst bubblor i smyg bakom disken.) Det blev lite av ett stressmoment eftersom tanken på nästa tuggummi hela tiden fanns hängande över oss som en hägring. Typ okej, nu har jag ett Shake i munnen. Men sedan ska jag faktiskt få prova ett Dance. Och efter det ett Funny. Och sedan ett Jenka. Och sedan kan jag ju ta nästa Shake. Och nästa Dance och nästa Fu... ja, ni fattar.

På ren trots har vi svalt tuggummin också, för det har man ju hört ska vara farligt.

Två stora problem har uppdagat sig under tuggandet:
1. Alla fyra smaker är lite för goda. Hjärnan säger svälj för fan, svälj, svälj godiset! Inte så bra, eftersom det faktiskt inte är godis utan tuggummin som helst ska räcka för evigt.
2. Man blir trött i käkarna efter ett tag.

Och det där med käkarna har Pocketkollegan och jag bråkat lite om under dagen. Jag hävdar å det bestämdaste att man hade mer vältränade käkar som barn. Han säger att det hade man inte alls det, man hade bara en vilja av stål. Det spelade ingen roll hur trött man än var i käkarna. Man tuggade vidare ändå. Det är sådant Jenka gör med små barn.

Imorgon tror jag vi ska gå in på S-märken.

Som jag minns det var den där uppfrätta känslan i gommen en riktig höjdare.

Simma för livet!

Det här med att träna på morgonen innan jobbet är obehagligt som det är. Gymmet behöver inte lyfta ett finger för att det ska bli en skräckupplevelse. Och ändå kunde gympersonalen tydligen inte låta bli.

Idag var jag där i ottan. Jag skulle gå från omklädningsrummet, förbi simbassängen och vidare in i gymmet. Jag hade håret åt alla håll och ögonen knappt öppna. Det var när jag öppnade dörren från omklädningsrummet och steg in i simhallen som jag hörde det.

Soundtracket till Twin Peaks.

Genast såg jag blixtrande bilder i huvudet av hur en av badgästerna skulle vända sig om i slowmotion och jag skulle titta in i hans ansikte och se att det var Bob men då skulle det redan vara försent för han skulle simma ifatt mig och mörda mig och pilla in saker under naglarna på mig och ugglorna skulle hoa i hela simhallen.

Jag höll nästan på att kissa på mig av skräck.

Badgästerna verkade däremot lugna. Jag fattar inte varför de inte simmade sitt snabbaste i panisk skräck för Bob. Han var ju mitt ibland dem! Om jag hade varit där nere i bassängen hade jag lätt slått nytt hastighetsrekord. Alternativt druknat knall fall.

Förmodligen det senare.

torsdag, augusti 10

Och en banankola, tack

Det kommer in en liten tjej på kanske 8 jordsnurr i bokhandeln. Hon ska handla en grej för 36 kronor. Hon gräver lite i sin portmonnä.
- Hmm... Jag har ju bara en hundring här. Vad bra! Då får jag faktiskt 64 kronor tillbaka. Det är alltid skönt med lite småpengar!

Förutom det fantastiska med hela den här tjejen (hon hade portmonnä!!) så är ju själva uttalandet i sig också anmärkningsvärt. För det fanns faktiskt en tid då småpengar var lyx. När man behövde mynten till livsviktiga saker. (Jag tänker främst på studsbollar i automaten på campingen nu. Och nyckelringar, tuggummin och plastsmycken.) Eller när man hittade en enkrona på marken och bara WOOOAAHH, KOLLA VAD JAG HITTADE och slängde sig på cykeln och cyklade hela kilometern till affären i racerfart för att köpa två bugg.

Vete tusan om jag inte ska ta och växla till mig lite småmynt imorgon. Sjukt sugen. Nu när man ändå är vuxen och har makten över sin egen ekonomi och allt.

Klart tjejen ska ha ett bugg!

Shit vad bråttom han hade!

Snabb kille, den där Wissman. Jag råkade somna en nanosekund under semifinalen när han svischade förbi. Men nu höll jag mig vaken. Wrooooooom! (Och nej, jag springer inte så snabbt heller. Skräll.)

Mycket mer spännande än det himla trestegskvalet. Christian Olsson är en himla spänningsdödare faktiskt.

Han nuddade inte ens!

Jag är så sjukt glad att jag inte är busschaufför. Verkar skitsvårt ju! Det räcker så bra bara med att åka buss. Det är tillräckligt nervöst för mig.

Idag satt jag precis bakom chauffören. Vid varje sväng var jag HELT ÖVERTYGAD om att vi skulle köra rakt in i refugen/väggen/bilen/whatever. Jag fattar inte det där med bussar och svängar. Det går inte ihop. Värst var det när bussen skulle ut från sitt högkvarter vid Liljeholmen. Högkvarteret är under mark i ett parkeringshus. För att komma upp i dagsljus måste man köra genom något som i mitt huvud liknar en ohyggligt smal tunnel. Vid slutet av tunneln svänger vägen och betongväggen kommer rusande rakt mot bussen. Jag var säker på att jag hade satt min sista potatis (eller åtminstone att det skulle skrapa väldigt högt när bussen körde in i betongväggen).

Men busschauffören bara fortsatte vissla och svängde med en hand på ratten och här sitter jag, livs levande och är impad och tänker att alla busschaufförer borde få något pris av något slag. Kanske måste jag instifta ett.

Hahahahahahaha!

Killarna på TV springer 5000 meter på typ 13 minuter.

TRETTON!

Det gör inte jag. På tretton minuter hinner jag väl halvvägs till videobutiken. Högst. Jäpp, you can call me snigel.

onsdag, augusti 9

Verkligen alltså


Nya skor?
Någon?

tisdag, augusti 8

Bit i det här då, Freud

Det här med ordvitsar, alltså. Jag vet inte vad jag gjort i mitt liv för att förföljas av dem på detta sätt.

Det började med pappa. Han har taggat ner lite på senare tid, men ni skulle hört honom för några år sedan när han ägnade större delen av sin fritid åt att försöka vinna vareviga slogantävling i Sverige, Världen, Universum. Det bär emot att klaga på det, för det var sannerligen ett lönsamt intresse. Pappa Bo ordvitsade inom loppet av några månader till familjen Bjärbo en resa till hockey-VM i Wien, en splitter ny tandemcykel, en väska med chips, en jacka med Meat-Loaftryck, en Hot Shots magväska, en väska med Läkerol, två kameror och säkert fem kaffebryggare. Och å, en väska med Werthers orginal också! Det var gott. Men oh my, även ett lönsamt intresse kan bli nog så påfrestande i längden. Nej, det var inte han som kom på Kan nån kan Canon, men det hade det farao kunnat vara. Och kolla kommentaren på inlägget här nedanför! Bjarbapappa lever och frodas.

Och som om jag inte redan fått nog när jag flyttade hemifrån så gick jag sedan och blev ihop med en kille från Göteborg - alla ordvitsars hemvist. Det går inte en dag utan att levernet på Hägerstensåsen lämnar utrymme för den ena ordvitsen efter den andra.

Vi klär om pallar. Det är ganska tråkigt. Men inte lika tråkigt som ordvitsarna kring fenomenet.
- Jag pallar inte längre, Lisa.

Jag har svårt att komma till en slutsats i ett resonemang.

- Kom till platsen där kossorna står då!
- Va?
- Kom till poängen!

Vi pratar om ordvitsar. Jag hör mig själv be om att få höra Gustavs favorit.
- Det är ju ingen vits, du tycker ju inte det är roligt.

Och så vidare i all evighet, amen.

Det är som att leva i evig sportbilaga. Och det kommer givetvis sluta med att jag tycker det är festligt själv och startar en frisörsalong som heter Hair é vi, Hårfin, Klipp som Lockar, Klipp till Frisören eller något annat fyndigt.

Mycket tröttsamt.

Jävla EM!

Hur? Hur? Jag undrar: HUUUUUUR ska man kunna koncentrera sig på att skriva om skelettet när det finns en TV med friidrotts-EM på tre meter härifrån? Vi skulle aldrig ha fixat TV till kontoret. Det borde man ju fattat.

Jag är en sucker för utmaningar

Jag har blivit utmanad av Karin på Pocketbloggen. Och bara för att det är första gången så kan jag givetvis inte låta bli. Ge mig en marknadsundersökning eller enkät eller liknande, helst med svarsalternativ och rutor att kryssa i. Jag fyller i dem, lite oavsett. Måste vara knark i dem.

En bok som förändrade ditt liv?
Röda Ru... MOAHAHAHA! Ta ett djupt andetag. Så förtappad är jag inte. Skulle väl i så fall vara ”Stora Syndboken” som lyckats förändra något. Men nä. Det är samma liv fortfarande.
En bok du läst mer än en gång?
Böckerna om "Britta och Silver". Å, jag älskar när Silver gnäggar mjukt när Britta kommer in i stallet. Det är kärlek.
En bok du skulle vilja ha med dig på en öde ö?
"Blonde" av Joyce Carol Oates. Den är tjock, fruktansvärt bra och jag skulle gärna läsa den igen och igen. Man vågar ju inte ta med sig något man inte läst. Risken finns ju att det är skräp.
En bok som fick dig att skratta?
Jag skrattar åt Martina Haag och Marian Keyes. Nej förresten, inte åt. Med.
En bok som fick dig att gråta?
Typ alla jag läser. Senast ”Hanteringen av odöda”. Annars är mina starkaste lip-rekommendationer ”I taket lyser stjärnorna” av Johanna Thydell eller ”Jag saknar dig, jag saknar dig” av Peter Pohl.
En bok du önskar hade skrivits?
Knivig fråga. Det vore kul om Sven Olov Karlsson som skrev ”Italienaren” skrev fler böcker. Den förra var apbra.

En bok som inte borde skrivits?
Jag är också så himla trött på alla uppföljare som bara finns för att mjölka pengar ur läsare världen över. Skulle inte förvåna mig om ”Pojken som kallades Det här är min hundrade bok om min tragiska barndom” finns i en bokhandel nära dig snart.
En bok du just nu läser?
”Mannen under trappan” av Marie Hermansson.
En bok du tänkt läsa?
Hela högen med pocketböcker som ligger vid min säng och stirrar uppfordrande på mig. Nästa blir ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson. Har sjukt höga förväntningar.

Sedan ska man skicka vidare den här utmaningen till fem andra bloggare men det orkar jag inte för det är för varmt. Alla som vill får vara med. Har ni ingen blogg så får ni låna lite utrymme av mig i kommentarerna om ni vill.

måndag, augusti 7

Jag hjärta Moc

Pris ske lov, jag har nyklippt hår! Min nya frissa känns Mycket Väl Godkänd än så länge.

Detta betyder, ärade publik, att jag Ä.N.T.L.I.G.E.N. har hittat en frisör som är både snäll och duktig och ger världshistoriens skönaste hårbottensmassage och bjuder på cappucino under tiden. Och - det här hör inte till vanligheterna - hon arbetar dessutom i samma stad som jag råkar bo i. (För det är ganska långt att åka härifrån till Växjö för att klippa sig. Det är det.)

Det må vara ett litet steg för mänskligheten, för mig känns det som ett sjumilakliv in i en lyckligare tillvaro.

Ahhh, the joy!

Veckans viktiga fråga

Nu står det klart. Onekligens läsare är en blandning mellan Max Kaka och Bajsboken. Enkla, pekvänliga, pinsamma men roliga. Det känns väldigt fint.

Den här veckans viktiga fråga är snäppet läskigare. Tänk dig själv att du skulle bli strandad på en öde ö och bara fick ta med dig en endaste person. Du har minst ett år av kokosnötssamlande och eldvaktande framför dig. Förmodligen ligger det några märkliga typer - vi kan väl kalla dem The Others - och lurar på dig och din polare bakom närmsta palm. Så... vem väljer du?

Klicka i ditt svar till höger i sidomenyn.

Smackibang!

söndag, augusti 6

Din guide i Stockholmsnatten

Så står ni där på förfesten och vet inte riktigt vart ni ska härnäst. Några säger jamen Riche är väl fräckt. Andra säger nej för tusan, styr söderut. Det kan vara knivigt att veta vilken skola man ska rätta sig efter. Därför har jag ägnat helgen åt en vetenskaplig undersökning av dilemmat. Här har ni det helt och hållet väntade resultatet:

Stureplan = Äckligt
Söder = Älskvärt

Att stiga av en taxi på Stureplan är ungefär samma sak som att stiga av en taxi i helvetet. Fulla folk äcklar omkring sig och är ondskefulla och säger tjena tjena till Carlos i dörren och ingen av dem har något hjärta, jag svär. Att stiga av en taxi utanför Debaser är en helt annan grej. Fulla människor lallar omkring och älskar varandra och lämnar tillbaka borttappade nycklar och skrålar falskt med till Common People tills de tappar rösten.

Om du själv skulle råka vara så full eller glömsk eller förvirrad att du inte kommer ihåg vilket av ställena du befinner dig på så finns det en enkel lösning på problemet. En måttstock på befolkningens inneboende godhet, helt enkelt. Kolla in rumporna runt omkring dig. Det är den här lilla killen du ska hålla utkik efter:

Ser du inte en enda dödskalle så är du på Stureplan. Stoppa närmsta taxi och fly.
Kan du inte räkna dödskallarna för att de myllrar förbi som en bananflugesvärm så är du på Söder. Andas ut och känn kärleken.

Skitenkelt, ju.

lördag, augusti 5

Mitt hem!

Det var exakt det jag visste. Alla människor som går på Debaser är fina och goda ända in i själen. Små änglar i ett andra skinn av cheap mondayjeans. Nyckeln upphittad. Dörren upplåst. Jag har tillgång till mitt liv igen. Lycka.

Note to self

Ge gärna en extranyckel till din lägenhet till någon kompis som bor i närheten. Det är ett effektivt sätt att undvika apastora problem. Ponera till exempel att du är på Allsången på Debaser och dansar ur lägenhetsnyckeln ur väskan. Då kan det hända att du får tillbringa natten på ett hårt golv i någons kök, vakna med död i munnen och gå direkt till jobbet i samma klänning som du allsångade i kvällen innan och håret som en kvast på huvudet, smink under ögonen.

Det är ju inte så lyckat.

fredag, augusti 4

Manne monne minne

Ikväll ska jag på allsång på Debaser. Jag älskar allsången på Debaser. Jag har aldrig varit där, men det måste ju vara det bästa påhittet sedan nässprayet.

Gosse, vad det ska skrålas!

Och eftersom jag är onödigt ensam på det här stora kontoret så tänker jag börja sjunga upp redan nu. Manne monne minne fram till klockan 22.00. Är inte stämbandet uppvärmda då så vet jag inte vad som krävs.

Sjukt laddad.

Du kanske skulle köpa nya skor?


- Det är så jobbigt. Jag blir så blöt om fötterna när det regnar ute.

Well, honey. Jag undrar vad det beror på.

torsdag, augusti 3

Drömmen om ett torp

Jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag måste ha ett torp. Så enkelt är det. Ett helt vanligt litet torp med glasveranda och spetsgardiner och pelargoner och en trädgård fylld av fellow torpers med slitna jeans och hammaren i högsta hugg i en enda lång och evig Pripps Blå-reklam.

KOM IGEEEN nu då!

onsdag, augusti 2

Jag drar det på företaget

Tillbaka på kontoret. Jag har varit borta sedan juni och sålt böcker. Nu är det meningen att allt ska återgå till det normala. Skriva texter, skicka fakturor, bokföra siffror, slita mitt hår. Och förutsättningarna finns ju: Här är allt sig irriterande likt.

Mitt skrivbord är städat och fint. Rumskompisens skrivbord är stökigt och fult. Bredbandet krånglar. Takkronan som rumskompisen skulle ha hängt upp i taket för fyra månader sedan står fortfarande i sin kartong på golvet. Allt är som det brukar, förutom en liten ynka detalj. Jag vet inte om ni lagt märke till det här eller kanske hört någon kommentera det innan i sommar men: FAN I HELVETE VAD VARMT DET ÄR URSÄKTA ATT JAG SVÄR SÅ JÄVLA MYCKET HELA TIDEN!

Ni vet värmen från de tretusenhundratolv fina sommardagarna vi haft hittills i år? Man har ju funderat lite på var den tar vägen varje kväll när det blir svalt. Nu behöver ingen klura på det längre. Jag har hittat den. Den finns här. På mitt kontor. Inkapslad i väggarna.

Det här kommer jag att få höra.

Ni skulle sett mig i vintras när jag snodde åt mig fönsterplatsen när vi flyttade in här. Jag var mallig. Jag skröt. Jag sprang omkring och visade V-tecknet i veckovis för att januarisolen lyste fint in genom fönstret och landade på min rygg och mitt skrivbord under eftermiddagarna.

ERROR!

Om jag ska lyckas skriva en enda text här innan vintern så misstänker jag att mitt företag nödgas köpa in en plastpool med ständigt iskallt vatten till kontoret. I poolen ska man antingen 1: Kunna kyla sig själv ELLER 2. Kunna kyla öl, mousserande vin och sprit för att trigga inspirationen hos de anställda (läs:mig). Och å, en vattenrutchkana till! Det hade varit roligt.

Vad säger du, skatteverket?
Vi kan väl kalla det kontorsmaterial?

Sedan ringer telefonen

- Hej Lisa, jag ringer från Moc Hårstudio. Du ska ju klippa dig hos Josefine i eftermiddag klockan sex? Hon har tyvärr blivit sjuk, så vi måste ställa in din tid.

Vaffan.

Jag kunde alltså ha tagit clownkläderna ändå.

Bummer.

Det hänger på håret

Jag har nu stått framför klädhögarna i garderoben i minst tjugo minuter och nojat mig. Den här tröjan kanske? För tråkig. Den här skjortan då? För präktig. Det här linnet? För poppigt. Och så vidare. Det är en viktig dag, people.

Stora klippar-dagen.
HOS FRISÖR, utropstecken.

Ända sedan en optiker talade om för mig hur de gör för att tipsa kunden om rätt glasögonbågar klädnojar jag över alla sådana här besök.

- Vi tittar vad kunden har för kläder och stil, och sedan utgår vi från det.

En bra taktik ju. Men tänk om man av misstag råkat klä ut sig till clown just den dagen? Eller inte har tvättat på länge och måste matcha fult? Eller (tänk skräcken) om man av misstag blir tagen för en buisnessperson i dräkt? Då står man där med sina buisnessglasögon sedan och lipar. Horror.

Klart som korvspad att det är exakt samma med frisörer.

Fula kläder - ful frisyr.
Töntiga kläder - töntig frisyr.
Tantiga kläder - tantig frisyr.
Jag hoppas inte samma princip gäller för färger och mönster, men jag är inte säker. Vill helst inte gå från frisören med blommig frisyr.

Knivigt, kompisar. Knivigt.

Jag har nu slutligen valt en outfit som känns lagom cool utan att för den delen vara det minsta wild and crazy. Funderar på att köra säkert och dessutom FÖRKLARA MED ORD för frisören vad jag är ute efter:

- Klipp av några centimeter på topparna.

Vad tror ni?

Kommer jag att klara det?

Fan vad nervöst.

tisdag, augusti 1

Vad Ikea gör med svenska folket

Det rusar fram en stressad kvinna till disken på Pocketshop. Min kollega ler änglalikt mot henne. Visst, det går bra att ställa en fråga.

- Igår delade de ju ut Ikea-kataloger här i Gallerian och jag glömde ta en. Ni har möjligtvis inte en här i butiken?
- Nej, tyvärr! Vad synd! Du får vänta tills den kommer i brevlådan helt enkelt.
- Okej, tack ändå.

Fem sekunder senare har kvinnan rusat vidare. Då plockar den änglalika kollegan fram en splitter ny Ikeakatalog under disken. Jag tittar nöjt på.
- Men du sa ju...
- Exakt. Men vad jag egentligen menade var: Klart som fan att vi har en Ikeakatalog. Men den får inte du, bitch. Den ska vi ha själva.

MOAHAHA!

Asså guuud, jag pallar inte!

Jaha. Så har man sår i öronen också. Jag undrar en grej: Varför finns det jobbiga tjejer i yngre tonåren här på jorden? De fyller ju ingen som helst funktion, de är bara jobbiga. Kan inte någon bara sätta silvertejp över munnen på dem, bunta ihop dem i något kallt källarhål och släppa ut dem igen när de fyller 17?

Jag åkte just tunnelbana med fem av dem som snarast borde silvertejpas. Och de bara: Å, kolla vilka fiiiina bilder jag har i min mobiiiil då! Jag får se, jag får se, JAG FÅR SE!! Amän, det där är ju inte du, det är helt OMÖJLIGT, det KAN ju inte vara du! Kolla frisyyyyyren! Hahahahahahahahahahaha, amän guuud asså, kolla den hära då! Hahahahahahahahahahaha! Asså, det är ju helt sjuuukt vad ful jag blir på kort! Guuuuuud! Hahahahahahahahaha! Amän vänta, jag har nya ringsignaler vi kan lyssna på. Den här är så sjukt bra! Och den här asså, den är min favorit, den har typ Macke gett till mig. Hahahahahahahaha!

I femton minuter. Och hela tiden det där skrattandet och pratandet lite högre än normalt för att maximera uppmärksamheten från alla håll.

SILVERTEJPA, pronto!

Och nähäedå.

Jag har naturligtvis aldrig varit i den åldern själv.