fredag, juni 30

Fritt fram, fotbolls-VM

Utan fotbolls-VM i två dagar försmäktar jag på denna ås.
Hallå, fotbolls-VM?
VAR ÄR DU?
Och viktigast av allt: Vad hade du tänkt att vi skulle göra under tiden du ligger i hängmattan och dricker pina coladas?

Vi drar lite planlöst till videobutiken. Funderar på att hyra en fotbollsfilm. Kommer till sans. Bänkar oss framför "V for vendetta".

Är nu officiellt dödskär i Natalie Portman.

Cool tjej. Cool film.

Men ändå: Back to work, fotbolls-VM.
Inga fler drinkar nu.
Jag längtar efter dig.

torsdag, juni 29

Men först lite reklam

Min kille jobbar på TT. Han läser nyheterna i radio varje timme. Han har en speciell radioröst som han använder då. Jag vet inte säkert, men jag oroar mig för att man blir lite lätt skadad av att läsa nyheterna i radio. Häromdagen gick Gustav in i köket. Tittade sig lite omkring. Suckade djupt. Sedan drog han igång.

- Klockan är åtta och det här är nyheterna från TT. Det har samlats ovanligt mycket disk i köksregionen på Hägerstensåsen. Från flera håll hörs nu klagomål. Disken måste bort! Gustav Edman, 28, har beslutat sig för att ta saken i egna händer.

En stund senare hördes radiorösten igen.

- Klockan är 26 minuter över åtta och vi kan konstatera att soppåsen är överfull.

Slammer i köket.

- Klockan är 27 minuter över åtta och soppåsen är nu utbytt.

Ännu mer slammer.

- Klockan är 29 minuter över åtta och DÄR drar Gustav Edman det sista taget med disktrasan över köksbänken. Ordningen i köksregionen på Hägerstensåsen är nu återställd. Producent idag var Gustav Edman. Tekniker var Gustav Edman. Och i studion hörde ni Gustav Edman. TT säger tack och adjö för ikväll, vi hörs igen imorgon.

onsdag, juni 28

Vänligen håll käften

Ibland känner jag en stark lust att mörda. Mannen som satt bredvid mig på bussen hem idag ligger extra risigt till. Jag skojar inte. Gubbjäveln ska dö.

Det började lugnt. Jag lutade huvudet mot fönstret och blundade. Konstaterade att jag glömt hörlurarna. Tänkte att det inte gjorde något. Här var ju ändå tyst. Då tog gubben upp sin mobiltelefon. Slog ett nummer. Började prata.


Det skulle han inte ha gjort.

Hallå? Hallå? Hör du mig? Hal... ja hej!
Du jag sitter på bussen nu.
Hallå?
Hallå?
Hallå?
HALLÅ? Hör du mig inte? HALLÅ?
Hallå?
Bussen, ja. Jag sitter på 147:an.
147:an! Ett Fyra Sju. 147:an!
Mot Hökmossen. Hökmossen. HÖKMOSSEN. Hallå? Hör du mig inte?
Hör du mig inte? Hallå?
Buss 147. Mot Hökmossen.
HÖKMOSSEN!
Ja. Buss, ja. Ska jag stiga av?
Ska jag stiga av på Hägersten?
Stiga av?
St...
St...
Stiga av på Hägerstensåsen, ja.
Hägerstensåsen.
ÅSEN.
HÄGERSTENSÅSEN.
Hallå? Hallå?
HALLÅ?
Jag sitter på 147:an mot Hökmossen. Ska jag stig...
Stiga av?
På Hägerstensåsen?
Hallå?
HÖR DU MIG?

Ungefär där gav mannen, förlåt gubbjäveln, upp. Mumlade lite tyst för sig själv och tittade förvånat på sin telefon.

- Hon hörde nog inte ordentligt vad jag sa. Jag får nog ringa upp igen.

I en sådan situation: Mord, kamrater.

Ond bråd död.

Det är den enklaste lösningen.

Poison

Jag får syn på en bekant parfymflaska när jag letar hårfärg. Måste lukta. Den där parfymen stod i badrumsskåpet hemma när jag var liten på jorden.

Mammas gåbort-parfym. Jag öppnar korken och blir åtta år igen och jag mår illa.

Det här ser jag: Jag sitter på mammas och pappas virkade överkast och tittar på när mamma väljer kläder. Målar läppstift. Jag vet att det står festmat färdig i köket åt oss. Tonfisklåda. Jag vet att snart kommer farmor och är varm och mjuk och hon ska sova hos oss på natten när mamma och pappa är på fest och det blir väl roligt att träffa farmor, vi är ju här igen när du vaknar?

Och jag försöker svälja, men tungan är i vägen i munnen. Hela magen i ett fladder.

Jag tror inte det är att jag är rädd för att vara utan mamma och pappa. Det är mina syskon som är kruxet. Jag har alltid kunnat sova borta och hemma och överallt, jag sover som en stock. Men lillebror och lillasyster, de sover inte. De längtar och gråter och i mitt huvud klamrar de sig fast vid mig när mamma och pappa går och nej, jag kan inte hantera det.

Jag litar inte på att farmor ska palla trycket. Jag litar inte på att lillebror och lillasyster verkligen ska somna. Och när de somnat litar jag inte på att de inte ska vakna igen mitt i natten och gråta. Och om de vaknar litar jag inte på att farmor ska höra dem och trösta dem och säga att allt blir bra, ska jag läsa en bok för dig?

Så jag sover inte.

Jag ligger vaken och mår illa och tungan är i vägen i munnen. Jag lyssnar på farmor när hon snarkar tyst. Jag lyssnar på lillebror och lillasyster så att de sover säkert. Jag funderar på hur jag ska göra för att rädda dem om huset börjar brinna. Ögonen svider. Jag tänker på bilolyckor. Om mamma och pappa dör i natt då ska jag ta hand om lillebror och lillasyster och trösta dem och säga att allt blir bra, ska jag läsa en bok för dig?

Evigheter efteråt hörs nyckeln i dörren.

Jag väntar tills jag hör att det är rätt mamma och rätt pappa och att allt är som vanligt och ingen är död och huset brinner inte och lillebror sover och lillasyster sover och farmor är varm och mjuk. Sedan somnar jag.

Och det är samma känsla nu med parfymen i handen.

Ni rör inte mina syskon, era jävlar.

Ingen rör mina syskon.

Jag spöar er, jag svär.

Bajsa den som Beckham

Ibland slår jag till och är mogen och seriös. Det här är inte en sådan dag.

Låt oss därför damma av den gamla klassikern - Bajsleken. Det är inte nytt och det är inte banbrytande. Men roligt. Japp, det tycker jag tragiskt nog att det är.

Reglerna är enkla: Välj en filmtitel. Byt ut valfritt ord i titeln mot ordet Bajs.

Jag föreslår att ni testar med någon av följande filmtitlar och sedan spinner vidare på temat:

Jag vet vad du gjorde förra sommaren
Mannen som kunde tala med hästar
Dansar med vargar
Agent 007 ser rött

Nu ska jag ägna resten av dagen åt bokföring.

Sedan ska jag kanske eventuellt växa upp. Vi får se.

Skål för Bertil!

Igår var det 30-årsfest i Aspudden. Det var en väldigt trevlig tillställning. Ända tills värdinnan och en av gästerna började bråka om glaskonst på bredaste glasrikes-småländska. Då blev det ännu roligare.

GLASKONST, kamrater! Jag säger då det.

- Men Bertil Vallien är ju den bäste. Rent konstnärligt och tekniskt alltså.
- Det kanske är din åsikt som lekman.
- Nej, men det ÄR så.
- Nej, det ÄR inte så. Det finns många andra som är bättre. Jag är inte proffs på glas på något vis. Men så mycket vet jag. Bertil Vallien är inte den bäste.
- Vaffan. Du är ju lika blåst som glaset du pratar om.

tisdag, juni 27

Mitt namn är Liesl

När jag var i Paris i våras försökte jag börja röka. Av ren självbevarelsedrift. På gatorna vimlade det av trasiga konstnärstyper som drog upp sina neurotiska axlar mot öronen och var litterära. Eller musikaliska. Eller filosofiska. Eller bara svåra och skapande i största allmänhet. Och jag såg i huvudet hur de satt i sina breda fönsterkarmar och tittade ut över gråa takåsar och drack neurotiskt kaffe ur en kopp som de höll i med båda händerna och de var bräckliga och de skapade stordåd och de hette saker i stil med Saskia.

Så för att kompensera försökte jag börja röka.

Det kändes väldigt genomtänkt.

Att sitta på ett franskt café och röka.

Neurotiskt och bräckligt, indeed.

Men fan.
Det funkar ju inte.
Jag blir ju inte neurotisk och bräcklig och trasig och svår eller skapande i största allmänhet.

Jag börjar bara hosta. Med båda fötterna på jorden.

Och jag dricker mitt svenska kaffe med en hand och jag äter ordentligt och jag somnar tidigt och jag städar lägenheten och jag planterar mina pelargoner och jag flyr inte fältet och jag får aldrig ätstörningar och jag sitter aldrig i någon fönsterkarm och skapar stordåd och jag heter aldrig saker i stil med Saskia.

Det är så jävla typiskt min otur.

Till hälften blind

Idag är världen mjuk och suddig i kanterna.

Det regnar på mig när jag går till kontoret.

Sådär så man vill krypa ner under ett täcke och lyssna på när regnet smattrar och gråta för egentligen ingen anledning och tänka sorgliga tankar om människor man en gång kände och människor man aldrig kommer att känna och de människor man faktiskt känner men som ändå förtjänar lite gråt för att man gillar dem så mycket eller känner att man borde gilla dem mer.

Jag vet att allt det mjuka och suddiga har en förklaring.

(Jag glömde sätta i linserna.)

Men det känns ändå sorgligt på något sätt.

måndag, juni 26

På besök hos Djävulen

Redan i väntrummet känner jag mig som fem år igen. Jag försöker läsa en tidning, men jag kan inte koncentrera mig på vad det står. Jag är för ängslig. I huvudet börjar jag repetera svar på de tre frågorna jag vet att jag kommer få.

Djävulen: - Använder du tandtråd som jag sa åt dig förra året?
Lisa: - Ja.
(Det är ljug. Jag använder bara tandtråd ungefär en vecka om året och det är veckan innan min årliga kontroll hos Djävulen.)
Djävulen: - Äter du flourtabletterna som jag rekommenderade?
Lisa: - Ja.
(Det är också ljug. Jag äter flourtabletter ibland när jag kommer på det. Jag kommer inte på det sex gånger om dagen som det står på burken. Snarare sex gånger om året.)
Djävulen: - Borstar du tänderna ordentligt?
Lisa: - Ja.
(Det är sant. Får jag ett bokmärke nu?)

Det är över på femton minuter. Då har Djävulens medhjälpare hunnit ta fyra röntgenbilder. Djävulen har tittat och nickat och sagt det ser bra ut det här, men du har tappat en bit av en gammal lagning. Sedan har Djävulen lagt dit en ny bit lagning och slipat bort lite tandsten på tre tänder.

För besväret ger jag Djävulen 1000 kronor.

Jag får inget bokmärke.

Tala om för mig igen varför jag gör det här varje år?

Nio rum och kök

Igår var Gustav och jag kulturella och tittade på design. Det slutade precis som vanligt med att vi började dagdrömma om Vår Nästa Lägenhet. Vår Nästa Lägenhet är ett fantasifoster. Vi ska inte flytta. Alla pappor som jublar över detta faktum räcker upp en hand. Men ändå. Fantasifoster eller inte. Vår Nästa Lägenhet är hur som helst jävligt välinredd vid det här laget.

- Du, Gustav?
- Mmm.
- Varför har vi inte såna här coola konstaffischer på väggarna hemma?
- För att vi har målat väggmålningar som inte är förenliga med affischer i varenda rum i lägenheten.
- Just ja. Men i Vår Nästa Lägenhet. Där kan vi väl ha coola konstaffischer?
- Ja. Då ska vi inte ha en enda väggmålning. Bara konst.

Det blir otroligt tyst. Gustav inser vad han precis sagt någon sekund för sent.

- Sluta mörda mig med blicken. Jag sa fel. Vi ska visst ha jättemånga väggmålningar. Men vi ska ha konst också. Och väggar utan någonting på där vi kan se på storbildsfilmer.
- Men hur ska det gå till? Jag blir nervös.
- Tja. Vi får väl helt enkelt flytta till en lägenhet med sjukt många väggar.
- Okej. Det låter fult. Men så får det bli.

söndag, juni 25

Schmortugal - Scholland

Sedan koncentrerar vi oss på fotbollen igen.

Eller fotboll och fotboll, förresten.

Det är mer som cirkus.

Domaren spelar kort med omväxlande gula och röda.

Vattenflaskorna viner på planen.

Spelarna vrider sig av skador och ilska.

Förbundskaptenerna gallskriker.

Publiken får snart hjärtattack.

Det här är ÄNNU mer festligt. Jag älskar VM.

Portugal - Holland

Plötsligt tappar Gustav fokus på själva fotbollen för första gången i VM och förvandlas till klädbög. Det är festligt.

Rit-Olas klädsel får 5 chipspåsar. Gustav gillar speciellt slipsen, skorna och manschettknapparna. Kostymen är det svaga kortet i Rit-Olas klädsel. Men den är ändå värd ett högt betyg om man jämför.

Jihdes klädsel får 2 chipspåsar. Gustav ogillar speciellt den gräsliga slipsen och den fåniga lilla näsduken i bröstfickan. Pinsamt, Peter!

Expert-Annas klädel får också 2 chipspåsar. Tröjan är okej, men kostymen är tråkig, skorna är jättefula och klockan är alldeles för prålig.

Sladjan får en stadig trea. Han är snygg men ser ju likadan ut vareviga dag.

Dessutom får Svennis engelska accent en uppäten chipspåse.

Och Ronaldinhos frissa får en chipspåse som först ätits upp av Beckham och sedan kräkts ut vid sidan av planen.

Onekligen ett mirakel

Gustav sitter på sängkanten och tittar bekymrat på sin mage.
- Du, Lisa?
- Mmm.
- När fotbolls-VM är slut måste du börja banta.
- Va?
- Jo, du måste börja banta. För det måste jag. Och det känns orättvist om inte du också gör det.
- Jahaja.
- Jag funderar på att hoppa på en sådan där mirakelkur.
- Vadå för mirakelkur?
- Den vanliga. Gå ner 30 kilo på två timmar.

Well, Gustav. Säger du det så.

lördag, juni 24

Och du, Zlatan...

Säger du en enda gång till att ni spelade fyra FANTASTISKA matcher och att det KÄNNS BRA så ska jag personligen åka ner till Tyskland och leta upp dig och göra tusen nålar det hårdaste jag någonsin kan på din förbenade arm.

Beware.

Nu hejar jag på England

Domarjävel!
Tyskjävlar!
Vaffan Mellberg!
Vaffan Lagerbäck!

Och stackars, stackars Henrik Larsson.

(Det gör inget, Henke. Jag gillar dig ändå. Du behöver inte se så ledsen ut. Ända sedan jag drömde om dig på midsommarafton 1994 med sju sorters blommor under kudden har du haft en spikad plats i min startelva. Fast vid närmare eftertanke - vaffan, Henke. Jag hade gillat dig ännu mer om du hade satt den.)

Tyskland var bättre.

Exakt så illa var det.

VM-jävel!

Glad midsommar my ass




Om sanningen ska fram så var det en ganska ledsam midsommar i år.
Picknicken regnade bort.
Ersättningshemmafesten var en flopp.
Jag längtade mig till Skåne.
Till och med brödet såg moloket ut.


Gamla skämt rostar aldrig

Vi sitter vid köksbordet och äter frukost mitt på dagen. Gustav klappar mig lite på huvudet.

- Du verkar lite trött, du.
- Vad grundar du det påståendet på?
- Du glömde svara Näs när jag frågade om du ville ha Jos innan.
- Oj då. Vad sa jag istället?
- Du sa nej tack. Jag tror det är första gången sedan vi blev ihop som du glömt Jos-skämtet.

I jisse namn. Jag måste uppdatera min humor.

fredag, juni 23

Glad midsommar

Ropen skalla
Kärlek åt alla!

torsdag, juni 22

Proffsigt, Lisa.

På journalisthögskolan får man lära sig ett och annat matnyttigt. Bland annat finns det Viktiga Saker att tänka på när man ska göra en intervju. Ett litet axplock:

Intervjua inte någon du beundrar för mycket.
Håll dig objektiv.
Blanda inte in dig själv och dina egna tankar.
Ställ öppna frågor.
Låt inte intervjusituationen stiga dig åt huvudet. Kom ihåg att du inte är bästis med den du intervjuar.

Allt det där hade jag i huvudet när jag gick för att träffa författaren Johanna Thydell.

Allt det där glömde jag så fort vi satte oss ner och började prata.

Här är texten som ingen tidning skulle vilja ta i med tång.

Jag hjärta Johanna Thydell.

Större än så här blir det inte

För några år sedan jobbade jag som personlig assistent åt en kille i Göteborg. Av alla människor jag känner så är han den i särklass minst fotbollsintresserade. Han gillar bara friidrott. Inte fotboll. Fotboll är tråkigt och svårt.

Jag brukade tjata på honom om det. Att han var en envis get som inte fattade att det kunde vara kul med fotboll. Åtminstone när det var VM och EM och så. Men han vägrade. Han skrek rakt ut när jag ville se på fotboll hemma hos honom.
- Jag gillar inte fotboll, Lisa. Jag gillar friidrott. STÄNG AV!

Idag när han ringde frågade jag om han hade sett något på fotbolls-VM. Mest för att retas. Jag kunde höra vad han skulle svara innan han ens öppnade munnen. NÄEEEJ, jag gillar inte fotboll, Lisa. Jag gillar friidrott.

Men tjena. Tiderna förändras.

- Jag har sett alla Sveriges matcher. På lördag ska jag sitta med min stora flagga och vifta. Så Sverige gör många mål. Jag tror de vinner med 4-0.

Jag hoppas Sveriges landslag inser hur stort det här är.

Så gör prinsessor visst det

Idag säljer jag barnböcker igen. Det kommer in en Mormor och tittar sig omkring i butiken.
- Har ni böcker om prinsessor?
- Så klart. Köp den här. Den handlar om en tuff prinsessa som boxas och slåss mot drakar och tacklas i ishockeymatchen och hetsäter tårta till frukost.
Jag håller fram Per Gustavssons "Så gör prinsessor". Mormorn bläddrar lite i den och rynkar på näsan.
- Nä. Jag vill nog inte ha en bok om en tuff prinsessa. Jag vill hellre ha en bok om vanliga prinsessor som provar klänningar och sover på ärten.

Kom igen.

Skärpning Mormor!

Dra ditt strå, för farao.

onsdag, juni 21

Eget barns bajs luktar bäst

Nyblivna mammor fick blindtesta blöjor.

Holy.
Nu blev jag på gott humör igen.
Tack
Aftonbladet.

En dålig dag

Jag är inte säker.

Men jag tror jag kan ha vaknat på fel sida i morse.

Låt oss göra en tankejämförelse.

Bara för skojs skull.

Klämkäck människa tänker: Kvitter kvitter. Vad utomordentligt myyysigt! På fredag är det midsommar!
Jag tänker: Kräk kräk. På fredag är det midsommar och jag får inte leka med mina kompisar för de är i Skåne och jag är i Stockholm och med största sannolikhet kommer väl Gustav och jag att drunkna i regnet som givetvis kommer att regna precis på den förbannade gräsplätt där vi ska sitta och krampaktigt fira fast vi hellre vill vara hemma och se på film och det finns svältande barn i afrika.

Klämkäck människa tänker: Tralleri trallera. Vilken utomordentligt god chokladkaka jag just beställt på det här finfina caféet! Det är jag verkligen värd!
Jag tänker: Bajs bajs. Chokladkakan kanske ser god ut, men det tror fan att den kommer att stå mig upp i halsen om två tuggor och sedan kommer jag att vilja kräkas och ångra att jag ätit den och förresten är caféet fult och allting är dyrt och det finns krig och jävulskap i världen.

Klämkäck människa tänker: Tihi tihi. Vilka fantastiskt snygga skor det står i alla skyltfönster!
Jag tänker: Mörda mörda. Jag har inte råd att köpa snygga högklackade skor för jag är för feg för att ta ut lön från mitt företag för det fattar ju vem som helst att jag kommer gå i konkurs imorgon typ och då skulle jag sitta där i högklackade skor som jag inte kan gå i och se ut som flickan med svavelstickorna och gråta för att jag är så hungrig och lever i armod och bara få skylla mig själv för att jag bloggar istället för att jobba och det finns barnsoldater i världen.


Pappa säger att jag har en tendens att måla självaste fan och hans moster på väggen lite då och då.

Så klart att till och med pappa ska vända sig mot mig.

Achtung, Tyskland

Ja men se där ja. Då var vi vidare.
Mest nöjd är jag med mitt statement innan matchen skulle blåsas igång.
- Jag tror att Sverige kommer gå vidare tack vare de fasta situationerna. Det är vår chans.
- Amäään är du trööög, eller? Sverige är skitdåliga på fasta situationer.
- Inte idag. Idag är de bäst på fasta situationer.

Om det är någon som känner för att anställa mig som allehanda expert så ställer jag gärna upp. Jag är inte så bra på typ EU och geografi och räkna kassor på pocketshop. Men allt annat kan jag.

tisdag, juni 20

Svengland ain't seen nothing yet

Som en dagstidning nära mig skrev så vackert i morse.
Jag litar på dig nu, Freddie.
Du fixar det här.

Eh?

Yihaaa, cowboy!


Idag har jag varit på ridläger.

Fast alltså, jag har inte VARIT på ridläger.
Bara hälsat på och intervjuat.
Men ändå.
Fatta lyckligt.
Jag kommer exakt ihåg ridlägerspirret den där första dagen när mamma svängde in bilen på gårdsplanen. När man inte visste. Om hästen skulle vara brun eller vit eller lat eller bråkig eller världens bästa. Vem man skulle få sova bredvid. Och om man skulle ramla av och dö och om instruktären skulle vara snäll och exakt hur lång tid det var tills man fick borra näsan in i hästmanen. Det var nervöst intill illamående.
Ett lyckligt illamående.
Idag var det bara lyckligt.

Kanske borde man ta och bli 12 år igen?

Vadå, ett plus ett är väl fem?

Jag är så frustrerad. Känner mig så korkad. Sliter mitt hår.

De senaste veckorna har jag jobbat på fyra olika pocketshops för första gången. Och stängt butikerna själv. Räknat kassan, låst dörrar, städat och allt sånt. Problemet är att alla butikerna har olika rutiner vid stängning. En del har en extra växelkassa under en bänk. En del har nycklar till kassaskåpet i någon liten konstig burk i köksskåpet. En del vill att man ska lägga alla presentkort i ett kuvert på ett skrivbord. Andra vill att de ska häftas fast i kassarapporten. Ni fattar.

Allt blir fel. Allt. Verkligen allt.

Jag kan inte räkna kassan. Jag glömmer var presentkorten ska vara. Jag missar den extra växelkassan under bänken. Jag glömmer var nyckeln till kassaskåpet är. Det fattas pengar. Det är för mycket pengar. Det är rätt pengar, men i fel kassa. Det är rätt kassa, men fel pengar.

Bajs.

Och varje kväll får jag skriva en ursäktande lapp till den som ska öppna.

Kära öppnerska. Förlåt för att precis allt blev fel. Jag fattar ingenting. Högst sannolikt är jag hjärndöd. IQ fiskpinne. Ska inte hända igen. Hälsningar Lisa.

Jag börjar gråta.
Jag kan inte hantera det här.
Jag vill tillbaka till tiden när jag var Matte-Snille.
När jag var Smart.
När jag hade Ordning och Reda på pengar och kvitton.

Jag ska kunna sådant här. Jag har alltid kunnat sådant här. Jag måste kunna sådant här.

Jävla huvud, tänk snabbare!

måndag, juni 19

Jag och Ronan

Så fick jag då ändå träffa Ronan Keating till slut.
Ronan Keating var snäll.
Fast han har så konstigt förnamn.
Ronan Keating gillar kärlekssånger.
Skräll.
Ronan Keating pratar engelska med fin irländsk accent.
Skräll.
Ronan Keating sa att jag ser ut som Rebecca i "Handen som gungar vaggan".

Och frågan man genast ställer sig då är ju givetvis:

Hur i helvete ser Rebecca i "Handen som gungar vaggan" ut?

Bäst för Ronan Keating att hon är snygg.

söndag, juni 18

Hur står det till, Pete?

Igår var jag på samma galej som Pete Doherty.

Inne i mitt huvud repar idag ett heavy metalband på irriterande hög volym. Tungan klibbar fast. Jag orkar inte ens hyvla ost. Drömmer om att äta chips till middag.

Jag ska aldrig mer dricka sprit, etcetera etcetera.

Men jag mår nog ändå bättre än Pete. Stackarn.

Ont på Lisa

Först gick jag in ett par nya skor. Det gick långsamt. Jag fick skoskav. Blåsor och sår på hela hälarna. Det gjorde så ont så ont. Såren har fortfarande inte läkt.

Sedan var det födelsedagsskorna från Karin. Det gick snabbt. Men jag fick ändå skoskav, på den där knölen man har vid stortån. Det gjorde också ont. Såren har fortfarande inte läkt.

Och så hetsköpte jag ett par nya skor till av ren nervositet inför Sverige-matchen i torsdags. De var väldigt bekväma både runt hälar och stortår. Men ack och ve, mina lilltår!

Nu har jag blåsor och sår på alla fotens beröringspunkter mot alla typer av skor. Jag kan inte ha skor alls. Måste vara barfotahippie.

Typiskt min otur.

Hallå! Hur gör folk? Finns det något universalknep jag missat? Alltså, jag fattar att man helst ska ha strumpor i skor för att minska risken för blåsor. Men det är ju fult. Som sandaler med tubsockor.

Då är jag hellre barfotahippie.

En halt och lytt barfotahippie.


Det är då tusan vad man ska behöva lida för konsten.

lördag, juni 17

Onekligen rättar

Gustav läser och rynkar bekymrat på ögonbrynen.

- Nej, Lisa. Det där grodinlägget får du faktiskt ta bort. Jag sa visserligen exakt så. Men jag sa också att jag mest hittade på för att jag inte kom ihåg exakta fakta.

JAHAAAA.

För man undrade ju.

Och stenar kan prata

Gustav och jag sitter på Nytorget och äter glass. Det är varmt. Inte ett moln så långt ögat kan nå, som Ledin skulle sagt. Men plötsligt kommer det små vattenstänk på Gustav. Han ser sig upprört omkring.

- Var fan kommer regnet ifrån?
- Fontänen bakom din rygg.
- Jaha.
- Jag tror dessutom inte man kan kalla det regn när det kommer från en fontän.
- Det lär man kunna. Kan det regna grodor från himlen så kan det regna från en fontän också.

Det blir tyst. Jag tänker på Magnolia. Bra film det där. Fast just det där med grodregnet är Mycket Märkligt. Undrar om Gustav kan något om grodregn. Bäst att kolla.

- Du. Kan det verkligen regna grodor från himlen?
- Ja.
- Fast man ser ju aldrig att det händer. Förutom på film, alltså.
- Jo, men det kan det. Om det till exempel kommer en tornado
, då kan grodorna i ett träsk blåsas upp i luften. Och eftersom grodorna har grodfötter så tar det skitlång tid innan de ramlar ner igen. Det är då man säger att de flyger.
- Men i Magnolia regnar ju alla grodorna ner ungefär på samma plats. Och det har inte varit någon orkan innan. Är inte det lite konstigt?
- Jo, men det är för att grodor helst flyger i flock.

Jag gillar min kille. Han kan nästan allt.

fredag, juni 16

Prison Break och jag

Nu ska jag se en hel säsong av Prison Break på storbild.

Jag fick avsnitten brända på dvd-skivor av en till mig mycket närstående person.

Jag säger inte hur han har fått tag i dem. Men han hade en svart lapp framför ena ögat och träben.

I love internet.

Har jag sagt det?

Eventuellt ett litet beroende

Igår när jag kom hem var internet sönder.

Jag fick panik.
Jag måste ha internet.
Jag dör utan internet.
GE MIG INTERNET, FAN VAR ÄR DET, VAR ÄR DET FÖR HELVETE, INTERNET, GE MIG INTERNET, LÄGG AV GUD!

Idag när jag kom hem var internet helt igen.

Pris ske lov.

Käre Fredrik Ljungberg

Jag älskar dig.

Min lillebror har försökt tala om för mig i flera år att det är du som är Gud. Jag har tvivlat. Jag har tvekat. Jag har kommit med invändningar. Jamen Zlatan. Jamen Henke. Jamen hit. Jamen dit. Men nu är jag beredd att erkänna mitt misstag. Det ÄR alldeles tydligt du som är Gud.


Inte konstigt man blir kär.

P.S. Snygg nick. Jag började lipa. Det var det värt. D.S

torsdag, juni 15

Mina nerver

Jag är orimligt nervös inför kvällens match. Det är inte likt mig. Fotbolls-VM har stigit mig åt huvudet.

I morse vaknade jag med ett ryck och hade en dålig äcklig känsla i magen. Den har jag nu ägnat hela dagen åt att ignorera. Jag har jobbat tre gånger så snabbt som vanligt och hunnit med allt på min livsviktiga Att Göra Innan Du Får Gå Hem Och Kräkas-lista mycket snabbare än väntat. Nu klarar jag inte av att jobba längre.

Hej då kontor.
Hej fotboll.

Så här i VM-tider är jag extra mycket nöjd med att bestämma över mina egna arbetstider.

Skräpning, Anki

Jag läser ”Mossvikenfruar” av söta rara smarta Emma Hamberg som jag gärna skulle bli bästis med om jag fick. Jag tycker att den är sådär. Emmas ungdomsböcker är mycket bättre. Fasen, huvudpersonen här heter liksom Anki. Jag har inte kommit så långt ännu, men än så länge är Anki mest sorglig. Återkommer om Anki skärper till sig.

Jag är rädd!

Snälla söta gulliga svenska landslaget. Ikväll gäller det.

Ni måste lova att ni vinner!

Det är viktigt.

P.S. Se upp för Paraguay. De har gjort precis varenda mål i grupp B hittills. D.S

onsdag, juni 14

Dator, check!

Spetstejp, någon som är sugen på spetstejp?

Det fina i kråksången är att jag nu har fått en ny rulle spetstejp av bästis-Linda.

Det är samma lycklighet som första gången.

Jag ser oändliga möjligheter. Har börjat planera för alla snygga paket jag ska ge bort. Alla fantastiska vykort jag ska skicka. Böcker som behöver nya omslag. Alla möbler som kan piffas upp med lite spets. Hell, varför inte tejpa en hel fondvägg med spetstejp?

Jag inser absolut inte mina begränsningar.


Stoppa mig, någon.

Tullen och jag

I våras var jag i Paris. På två veckor i Paris hinner man med många lyckliga ögonblick. Jag blickade lyckligt mest hela tiden.

All time high var när jag hittade spetstejp i en liten butik i Marais-kvarteren. Haja. SPETSTEJP! Rullarna låg uppstaplade i en hylla. Vid en första anblick såg de precis ut som vanliga tejprullar med 5 centimeter tjock pakettejp. Men när man tittade närmare såg man att tejpen hade mönster av svart spets.

Jag insåg genast möjligheterna. Började planera för alla snygga paket jag skulle ge bort. Alla fantastiska vykort jag skulle skicka. Böcker som behövde nya omslag. Alla möbler som kunde piffas upp med lite spets. Hell, varför inte tejpa en hel fondvägg med spetstejp?

Därpå följde några euforiska dygn med alldeles egen spetstejp. Å, du ljuva minne.

Sedan skulle jag flyga hem. Jag packade noga. Allt som var extra livsviktigt la jag i handbagaget. Det var till exempel saker som dator, kamera, necessär, plånbok och spetstejp. Jag var väldigt nöjd med min smarta packning. Ända tills jag kom till den franska tullen.

STOPP och BELÄGG, sa tullmonstret.
Vi måste genomsöka din väska.
Kolla så du inte är terrorist.
Jomenjavisst.

Tullmonstret radade upp alla mina livsviktigheter på röntgenbandet. Datorn passerade. Kameran passerade. Necessären. Plånboken.

Men vid spetstejpen tog det stopp.

Det här är tejp.
Tejp är förbjudet.
Med tejp kan man kapa flygplan.
Det är också förbjudet.
Nu tänker vi beslagta din tejp.
Så vi kan vara säkra på att du inte är terrorist.
Jomenjavisst.

Jag vill att ni tar en stund på er att föreställa er det här nu: Ponera att jag är terrorist. Min lömska plan är att kapa ett flygplan på väg till Skavsta och till exempel flyga det in i närmsta skyskrapa. Vad ska jag packa ner för vapen, tro? Kanske kniv? Nej. Pistol? Njae. Något annat vasst? Något som över huvud taget är effektivt för att skrämma människor till vettet? Nä.

Jag tror jag tar lite tejp med spetsmönster på.

För fan, Frankrike.

Kära Blocket

Önskas: Utsikt över takåsar. Gärnast i Paris.
Finnes: Lägenhet i markplan. I Hägersten.

Bajs.

tisdag, juni 13

Vinden har vänt

Jag funderar på att bli med cykel.

När jag var tio hade min bästis en rosa cool med bockastyre.

Fasen vad jag var avundsjuk.

Jag fick inte ha bockastyre. För farligt. För fånigt. Jag fick ha begagnat. Jag målade den rosa. Men det blev inte samma sak. Jag tränade på att cykla utan att hålla händerna på styret. Men det blev inte coolt. Jag till och med satte dit Ebba och Didrik plingplonggrejer på ekrarna. Funkade fortfarande inte. Man kan inte fejka bockastyre.

Kanske måste jag köpa en rosa bockastyrecykel.

Jag tror nästan det.

Då ska jag bara hålla händerna där uppe på styret, inte i själva bocken. Det är det coolaste sättet att cykla bockastyrehoj. Och så ska jag ha våfflat hår, neonrosa skärp och USA-sockar och käka S-märken tills jag får sår på tungan.

Japp.

Så får det bli.

Se upp, Stockholm.

Du och jag, Landstinget

Det ryktas om att det finns män i världen som kallar sina fruar för "Regeringen". Alla de männen borde givetvis dö.

Men om vi nu ändå råkade spinna vidare på temat, säg efter 3 glas vin på terrassen:

Lindas kille är snart läkare. Vi har nu enats om att hon ska börja kalla honom för "Landstinget". Det hade varit festligt.

Nästan lika festligt som att hon redan envisas med att kalla honom för "Fuckface".

Men visst. Kunden har alltid rätt.

Jag jobbar extra på pocketshop. Det är nästan alltid lyckligt. I love böcker. I also love pocketshop. Och jag får ge boktips och spela tuff musik. Sämre extrajobb kan man ha.

Men igår kom det in en kund. Han tittade sig omkring i butiken. Hylla upp och hylla ner med pocketböcker. Sedan tittade på mig.

- Har du verkligen läst alla böcker här inne?
- Eh... Nej, det har jag konstigt nog inte.
- Då var det inget.

Sedan gick han. Jag tycker i ärlighetens namn att det var ett orimligt krav från hans sida. Nog för att jag läser snabbt. Men det finns skitmånga böcker på pocketshop. Faktiskt.

VM i lip

Det är ingen idé att sticka under stol med att jag är ganska blödig av mig. Jag gråter till exempel varje morgon när jag läser tidningen. Det finns liksom alltid något som är tillräckligt sorgligt (Hagamannen har två stackars barn!) alternativ något som är tillräckligt lyckligt (Christian Olsson hoppar tresteg igen!) för att jag ska fälla några krokodiltårar i morgonkaffet. Rätt pinsamt när man läser tidningen på tunnelbanan. Men skit i det nu.

Bästis-Linda är likadan. Vi är apbra på att lipa åt saker.

Därför var det med skräckblandad förtjusning vi gick och hyrde film ihop i söndags. Vi tittade i hyllan. Hittade ”I hennes skor”. Läste på baksidan. Insåg vad vi gav oss in i. Bestämde oss ändå.

Och herre min skapare vad vi lipade.

Filmuslingen tryckte på varenda lipknapp. Komplicerade syskonrelationer. En död mamma. En pappa som gift om sig med ondskefull styvmorsa. En syster som hade dyslexi men som fick hjälp av en gammal professor att lära sig läsa. Fin kärlekshistoria. Lyckliga återföreningar. Bröllop. Död. Och en sjutusans massa skor.

Vilken lipfest. Vi hulkade så vi blev anfådda.


Måste äta salt och dricka vatten.

söndag, juni 11

Där kan ni ligga och svettas

Idyll i Vinterviken. Bästis-Linda och jag på en filt vid vattnet. Solen bränner. Vi till och med badar, utropstecken. Räknar våra nya fräknar till minst tusen. Och tänker inte på fotboll, tänker inte på fotboll, tänker inte på fotboll.

Då kommer det en skärgårdsbåt och lägger till vid bryggan. Det hoppar av ett helt gäng pensionärer med solhattar. Deras guide drar igång en monolog om Vintervikens historia. Vi lär oss massor av nya saker.

Alfred Nobel höll visst till här och sprängde berg. Udden bakom oss heter Rävsudden. Det fanns det en svavelsyrafabrik precis på platsen där vår filt ligger nu. Sedan lades fabriken ner. För farligt. Då ville folk flytta till Vinterviken och bygga bo. Men svavelsyran sabbade de planerna också. För farligt.

Sedan avslutar guiden sin monolog.

- Och än idag är vattnet här i Vinterviken faktiskt förorenat.

Det blir tyst på bryggan. Folk stirrar ner i vattnet. Solen bränner. Solen bränner jättemycket. Linda och jag tittar lite på varandra. Tänker på svavelsyran. Sedan badar vi igen och igen och simmar under vattnet bland pollen och syra och det är iskallt och bäst.

Screw svavelsyra.

Det är kul att bada.

What's up with tofsen?

Förutom allt annat man kan fundera över när det gäller VM, så är ju ändå Christan Wilhelmssons synthtofs underligast av allt. Han måste liksom ha satt dit den som extension lagom till mästerskapet. Typ gått till frisören, betalat kanske 1000 spänn, och fått en synthtofs ditsatt.

Varför, Chippen? Varför?

Det är inte ens roligt.

Hört i VM-studion på Hägerstensåsen

När domarn blåser av för byte och Anders Svensson joggar ut från planen ställer sig Gustav upp och skriker.
- Byt ut Anders Svensson för resten av liiivet!

Inne i min killes huvud är allt Anders Svenssons fel. Mållösa matcher, svält, krig och jävulskap. Tyngden vilar på Svenssons axlar.

Lite hårt, kan man tycka.
Lite.

lördag, juni 10

Hundrasjuttiotolv målchanser senare

Jag mår illa.

Jävla VM.

fredag, juni 9

Bländande leende

Plötsligt slår det mig. Du vet Ronaldinho? Tänk: Fotboll, Brasilien, långt hår och de största tänderna du någonsin kan föreställa dig.

Du har en bild av hur han ser ut framför dig?

Tänk dig då in i följande: Vi kommer att visa hans leende på S.T.O.R.B.I.L.D inom kort.

Måste köpa nya solglasögon.

Lycka

VM-studion på Hägerstensåsen har öppnat. Bästis-Linda är på ingång. I morse upplyste jag henne om att radion spelade Mare Mare med Anders Glenmark och att det var högtryck i Stockholmsområdet. Nu sitter bästis-Linda på tåget från Malmö och laddar.

Högtryck.
Helt klart bästa trycket.

Jag älskar den så himla mycket

Inatt läste jag Gunnar Ardelius bok med den långa fina titeln. "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket". Ibland känner jag när jag håller i en bok och läser första sidan att det här, det här kan bara inte gå fel. Fy bubblan, kompisar. Det är en fin bok, det där.

Den där Gunnar, alltså.
Han vet vad han snackar om.

Laddad till tänderna

Idag börjar VM!
Idag börjar VM!
Idag börjar VM!
Idag börjar VM!
Idag börjar VM!

Världen är bra vacker ändå.

torsdag, juni 8

The horror

När min kontorskompis var en gänglig 14-åring fanns det en familj i hans hembyggd som var kriminella. Det var ungefär som en hel ätt som satt i fängelse i omgångar. En av sönerna i familjen lite äldre än min kontorskompis. Han var vida fruktad. Alla var så rädda för honom att de darrade när han kom i närheten.

En kväll satt min kontorskompis och hans polare nere vid vattnet och grillade. Då hörde de moppen. Anade det värsta. När de fick se en första skymt av Värstingen reste sig kontorskompisens polare upp och löpte till skogs. Kvar satt en ensam kontorskompis stel av skräck.

Moppen slirade in med ett vrål. Kontorskompisen skakade. Vad som helst kunde hända nu. Det var tre kilometer till närmsta hus, och ingen skulle höra skriken. Värstingen spottade ut snuset. Tittade på kontorskompisen uppifrån och ner. Slängde en blick på grillen. Sedan sa han:

- Vet du hur du ser ut när du brinner?

Det var inte direkt den lugnande kommentaren min kontorskompis hade hoppats på. Många andra kommentarer hade varit bättre, faktiskt. Men så här i efterhand måste man ju ändå skratta ihjäl sig åt det.

Fatta vilken oneliner.

Det är oklart vad som hände sedan. Kontorskompisen kommer inte ihåg. Eventuellt svimmade han av skräck. Eventuellt slirade bara Värstingen vidare på sin moped. Sant är i alla fall att kontorskompisen lever och har hälsan. Inga brännskador vad jag kan se.

Hört på tunnelbanan

Man med kostym och blanka skor sitter med portföljen i knät. Pratar med slyngel i 15-årsåldern. Slyngeln har dålig hållning och ska av vid T-centralen. Mannen med portföljen ska fortsätta vidare. När tåget stannar reser sig slyngeln upp och räcker fram handen. Skakar portföljmannens hand hårt.
- Ha det fett bra, mannen. Fett bra.

Slynglar, alltså. Tänk vad fina de kan vara.

Kan man?

Det finns en bilderbok som är så rolig så man nästan dör. Den heter "Kan man...?" och är skriven av Petter Lidbeck och illustrerad av bästabästa proffs-Lisen Adbåge. Det här går den ut på:

Ena sidan: Flicka funderar. Kan man fånga en ishockeypuck med munnen?
Nästa sida: Flicka blåslagen med utslagna tänder och blod överallt. Nej, det kan man inte.

Ena sidan: Flicka funderar. Kan man bada med Pirayor?
Andra sidan: Pirayorna spottar upp skelettben från flickan och ser mätta ut. Nej, det kan man inte.

Ena sidan: Kan man locka håret med en borrmaskin?
Andra sidan: Hårtufsar på golvet och flicka med blod sprutande från huvudet. Nej, det kan man inte.

Och nu kanske ni tror att det kommer en fin sensmoral och att allt slutar lyckligt. Men nejdå. På sista sidan konstaterar Flickan krasst: Man kan ju nästan ingenting. Sedan är boken slut.

Det är synd att jag inte har några barn. De hade också skrattat.

onsdag, juni 7

Dumpad för Tyskland

Typiskt min otur.

Imorgon skulle jag ha fått träffa Ronan Keating och intervjua. Det hade ju ändå varit liiite häftigt. Jag hade tänkt ut skitbra skryt om det för min pojkbands-lillebror.

Men nu har Ronan dumpat mig och åkt till Tyskland istället.

Ska Tyskland få ALLT som är roligt helt plötsligt?

VM.
Läderbyxor.
Hockeyfrillor.
Och nu Ronan.

Är det en rimlig fördelning?

Typiskt deras otur

Det är faktiskt jättesynd om en del Musikmänniskor.

Till exempel så här: Många av de Musikmänniskor jag känner (till) tycker att det är Mycket Viktigt att vara nästan ensam om sina Musiktankar. Band som gillas av väldigt många människor och säg, spelas i olika TV-serier, typ som OC, är liksom inte riktigt värda att Musiktänka om. Band är bara coola när Musikmänniskorna är nästan ensamma om att lyssna på dem. Precis innan de slår igenom.

Och så kan det ju få vara.

Men det som är så sorgligt är att många av de där Musikmänniskorna envisas med att Skriva eller Tycka om sina coola band i stora tidningar. Och då läser ju en massa helt vanliga ocoola människor om de där nästan okända banden som Musikmänniskorna är nästan ensamma om att lyssna på. De där som inte har slagit igenom riktigt ännu.

Och då är det ju säkert ganska många av de där helt vanliga ocoola människorna som får upp ögonen för de där nästan okända banden som inte riktigt slagit igenom ännu. Och så slår banden igenom. Och så spelas de i OC. Och så uppträder de på typ Allsång på Skansen. Eller i Bingolotto.

Och då är det ju helt omöjligt för Musikmänniskorna att gilla de där banden längre.

Fatta vilken ond cirkel.

Ravelli alltså.

Nu är han kung!

Jag tittade på TV-sportens VM-krönika från 1994 igår. Det var kanske sjunde eller eventuellt åttonde gången jag såg den. Jag lipade. På ungefär samma ställen som jag brukar. Alltså typ från första sekunden till typ sista.

Hallå, det är inget att fnysa åt.


Jag är en sucker för lyckliga sporthändelser. Visa mig ett litet klipp från när Kajsa Bergkvist vann VM-guld efter sin fotskada i somras så får du se.

Fasen vad fint.

tisdag, juni 6

Jag hade ju kunnat ställa in den

Först blåste det ganska mycket. En av mina pelargoner på terrassen blåste i marken. Krukan sprack. Jag rusade genast till undsättning och planterade om den stackars pelargonen i en ny kruka. Pelargonen verkade efter omständigheterna må ganska bra.

Sedan blåste det ännu mer. Samma pelargon blåste i marken. Den nya krukan sprack. Gustav rusade genast till undsättning och planterade om den stackars pelargonen i ännu en ny kruka. Pelargonen verkade efter omständigheterna må ganska bra.

Sedan blåste det jättemycket. Samma pelargon blåste i marken. Den nya krukan sprack. Nu har vi slut på krukor. Den stackars pelargonen ligger döende på marken.

Vinddjävul.

Hur tänkte ni nu då?

H&M har gjort en ny jeansmodell. Och döpt den till Fit Sliq.

Det var bara det.

måndag, juni 5

Hört på tunnelbanan

Kille 1: - Det finns en grej som jag har tänkt mycket på.
Kille 2: - Öh?
Kille 1: - Jo, om man klonade sig själv och sedan hade sex med den klonade kopian... Skulle det vara onani, incest eller bara vanligt sex då?
Kille 2: - Vanligt sex.
Kille 1: - Men man är ju släkt med sig själv.
Kille 2: - Nä. Jag skulle inte vara släkt med mig själv.

Jag får spelet

Jag läser ”Spelet” av Neil Strauss. Det är en bok av en kille som är en ganska framgångsrik journalist i USA. Han har till exempel skrivit Marilyn Mansons biografi och intervjuat Tompa Cruise. Men men, skit i det.

En dag tröttnade tydligen Neil på att vara en AFC (average frustrated chump) och tillbringade två år tillsammans med ett antal män vars enda mål var att bli världens bästa förförare. ”Spelet” är en reportagebok. Neil och hans polare raggar tjejer från sidan ett till sidan vadetnuär, 400 eller så. Man får lära sig massor av raggningsstrategier. Neil och hans polare misslyckas inte en enda gång. De är värsta raggnings-proffsen. Till och med Britney Spears blir impad. Och Courtney Love flyttar in i Neils hus. Jo, det är sant.

Neils favvotrick för att få en tjej i säng är att trolla lite för henne på krogen. Jo men serru, brudarna gillar magi. När Neil säger att han kan läsa en tjejs tankar så faller hon direkt. För att inte tala om hur effektivt det är att spå tjejerna i handflatan. Det blir givetvis
varenda tjej knäsvag av. Och tarotkorten! Mmm... tarotkort. Så klart man blir kär.

Näe, Neil. Jag fattar inte.

Hur kan det funka?
HUUUR KAN DET FUNKA?
Hur, Neil, hur?
Det känns plötsligt väldigt viktigt att jag får ett svar.
Det måste vara något jag missat.

När blev trolleri hett?

söndag, juni 4

Jag är ihop med Mette-Marit

Min mamma och pappa säger att om jag hade varit en pojke så skulle jag fått heta Måns.
Jag funderar på vad Gustav skulle ha hetat om han hade varit en tjej. Han vet inte. Jag gissar på något kungligt, med ungefär samma klang som Gustav.

Förmodligen Mette-Marit.

Måns och Mette-Marit. Det passar.

Det rimmar ju i alla fall

Ganska ofta när Gustav och jag befinner oss i vår lägenhet och har druckit någonstans mellan lite och jättemycket rödvin brukar vi dra fram alla våra lådor med cd-skivor. Vi har strikta regler. Man måste alltid börja med A-lådan.

Fotnot: Jomenvisst, vi har cd-skivorna i bokstavsordning. Det är en kompromiss. Gustav vill ha hela vårt liv i bokstavsordning. Jag vill ha hela vårt liv osorterat eller eventuellt sorterat efter färg. Gustav fick bestämma över skivsamlingen. Jag fick bestämma över bokhyllan. Där står böckerna lite hur som helst. Eller ligger för den delen. Man får leta skitlänge efter böckerna, och oftast hittar man dem inte ens. Det är fantastiskt. Slut på fotnot.

I alla fall. Gustav börjar med A-lådan. Väljer en låt från en skiva. Sätter i den i stereon utan att jag ser vilken skiva det är. Sedan ska jag gissa vilken artist och låt det är han har valt. Och när jag gissat rätt eller gett upp är det min tur att välja låt. Man måste välja låtar som den andre kan tänkas stå ut med (hej då Skinny Puppy-skivorna). Man får aldrig gå tillbaka i alfabetet (när Gustav har valt Bob Hund får jag inte gå tillbaka till Blur). Vi får inte ge upp förrän vi gått igenom hela skivsamlingen.

Igår invigde vi Karin i leken. Det spårade givetvis ur. Karin och jag valde bara nostalgiska låtar som vi förknippade med högstadiet. Sedan satt vi och skrålade med jättehögt till Kent. Tävlade i vem som kunde texten till David Shutricks låtar bäst. Slöt ögonen och blev tårögda till Stina Nordenstam och tog oss själva på jättestort allvar.

Gustav kompenserade genom att dricka upp allt vin och envist hävda att gruppen Page var det bästa som hänt Sverige, för att de hade så bra texter. Bara så ni vet: Pages texter består bland annat av sådana här textrader:
”Du har en ful hund.”
”Mia och Tom, vad pratar dom om”
”Var det TV ett eller var det TV två, eller var det på en video.”
och...
”Förlåt om jag står här och tittar på dig, men du påminner mig om nån som jag sett i en film nångång. Hon var rätt lik dig.”

Jag säger då det.

Pelargonsnaps, någon?

Idag läste jag i en bok om pelargoner att det finns en speciell sorts pelargon med citrusdoftande blad. De bladen kan man göra snaps på. Pelargonsnaps. Precis en sådan pelargon står det i mitt vardagsrumsfönster. Jag tycker den ser lite stor ut. Förmodligen skulle den må bra av att klippas ner en aning.

Beware, kompisar.

Midsommarfirandet fick helt plötsligt ytterligare en dimension.

lördag, juni 3

New shoes, spott.

Idag har bästis-Karin och jag köpt exakt likadana skor till varandra i födelsedagspresent. Först ville vi ha dem i samma storlek, men det fanns inte. Så då fick vi kärleksgnabbas lite om vem som hade minst fötter och välja varsin storlek istället. Jag betalade Karins skor. Hon betalade mina. Sedan bytte vi påsar utanför affären. Nu går vi omkring i min lägenhet med våra nya sneakers på fötterna och är bästisar. Det är så fint så fint så fint.

Skål för Karin!

Run, Eric, run!

Det var en helt vanlig fredag på Gotland. Eric, 25, kände sig full av energi. Rullade på axlarna och funderade. Kanske ska man ut på en liten joggingtur? Ja, dra mig baklänges på en liten släpvagn. Det ska jag nog.

Eric, 25, bor i ett stall. Men fäst er inte vid det. Stallet är inrett för att bebos av människor. Eric är varken häst eller ponny. Runt stallet finns det däremot gott om fina ridstigar. Perfekta att jogga på. Eric, 25, tog på sig joggingkläderna och började värma upp på stallgården. Ett två ett två. Sedan bar det av.

Efter att Eric, 25, sprungit en bit fick han syn på ett några människor på en filt intill stigen.
Å, vad idylliskt, tänkte Eric. Här sitter ett par och har picknick. Vad mysigt.
Eric sprang lite närmare.
Å, vad konstigt, tänkte Eric. Varför har de picknick helt nakna?
Ännu närmare.
Hoppsan hejsan, tänkte Eric. Det rör sig nog inte om någon picknick. De har faktiskt sex med varandra. Det råder inget som helst tvivel om att de här två människorna har sex här på filten, bredvid stigen, nej. Tjena.

Det var ungefär nu som insikten slog honom. Eric, 25, skulle vara tvungen att jogga lite lugnt och fridfullt rakt förbi den där filten.

Jag tänkter mig nu att Eric genomgick någon slags inre kris i några sekunder. Ska jag öka tempot och kuta förbi mitt snabbaste? Ska jag försöka spela oberörd och låtsas att jag inte ser? Ska jag hälsa? Stanna och prata om vädret? Säga något i stil med: Ursäkta, ni verkar ha tappat fokus på picknickmaten. Akta så den inte blir kall.

Fråga inte mig hur han tänkte, jag var inte där.

Så här slutar berättelsen: Eric, 25, joggade förbi filten. Försökte låta bli att tänka på det nakna picknickparet. Ringde sedan till sin flickvän som var i Stockholm och åt middag med mig. Flickvännen vek sig dubbel av skratt. Sedan höjde hon sitt vinglas och klirrade det mot mitt.

- Det där måste väl ändå vara värt en skål.
- Skål för Eric.
- Skål för jogging.
- Skål för att ha picknick naken.

Oh lord.

Nervigt

En sak ska ni veta: Under normala omständigheter så är min lillebror precis lika fotbolls-freakig som han är nu.

Det är snart VM. Lillebror laddar. Det här är vad han tippar, lägg det på minnet:

Wayne Rooney spelar mot Sverige, och han gör det bra.
Elefenbenskusten överraskar och går till kvartsfinal.
Tyskland blir årets flopp.
Freddie kommer att vara snyggast, gladast och sötast i hela VM.

Vidare tror lillebror att om Zlatan bara kan få ordning på sina fötter, Henke kan vara Henke och Teddy kan vara precis så cool som han alltid är så kan Sverige ta guld. Jag upprepar: GULD.

Sedan tror inte lillebror något mer. Han blir så nervös att han måste springa och kissa och göra några sit ups.

Jag säger det igen: Hur i hela världen ska det här sluta? Folk har ju ingen som helst distans till det här med VM. Nu är det 6 dagar, 16 timmar, 14 minuter och 32 sekunder kvar.

Chips, någon?

fredag, juni 2

I love rivningshus


Det är något med klottrade väggar, byggnadsställningar och trasiga husfasader. Slitet, alltså. Det är fint.

Beach 2006

- Har du köpt någon bikini än?

Frågan är klart befogad så här i sommartider. Men man undrar ju lite om kompisen verkligen tänkte på Gustavs VM-upplägg när hon ställde frågan. Tänkte hon till exempel på att det ingår 300 gram chips med dipp till varje match? Tänkte hon på att det kommer att spelas mer än 60 matcher? Tänkte hon på att det blir 18000 gram chips med dipp? Det är 18 kilo, kompis. 18 kilo.

Jag tror jag avvaktar med den där bikinin.

En liten vecka

Nu är det bara sju dagar kvar.

En sak ska ni veta: Under normala omständigheter är min kille inte direkt ett fotbollsfreak. Han säger till exempel period istället för halvlek fast jag har sagt till honom säkert hundra gånger. Ni fattar.

Men nu är det snart VM. Gustav har förvandlats till fotbollsfanatiker. Han lusläser varenda liten VM-notis i tidningarna. Han räknar ner dagarna med en datumräknare. Han ritar upp komplicerade matchscheman och skriver ner viktiga tider. Han sitter som klistrad framför konstiga kanaler som sänder träningsmatcher inför VM. Jag menar, vi kollade på Trinidad/Tobago - Slovenien på S.T.O.R.B.I.L.D. i onsdags.

Sweet lord almighty, hur ska det här sluta?

Tänk snabbt!

Modernt Lisa, verkligen. Sjuttitolv ljusår efter att alla andra i hela världen har kommit på det här med bloggar så vaknar jag. Men så var det också bara några månader sedan jag upptäckte msn. Det gäller verkligen att inte stressa.