Dött lopp mellan Dance och Jenka

Sagt och gjort. Jag växlade till mig lite småpengar och gick raka vägen till videobutiken. Videobutiken här har hela 80- och 90-talets godisförråd lagrat på hyllorna. Där finns allt. Banana skids. De där enkronorsklubborna med tusen olika färger och smaker som är vita i mitten. S-märken. Patroner. De där små plaströren med sex olika hårda kulor i olika smaker som också kostar en krona. Nötcreme. Tuggummi på tub. Snuspulver. Chokladcigaretter. Allt finns där. Värsta guldgruvan.

Jag köpte Dance, Jenka, Shake och Funny för 10 kronor.

Hela dagen idag har Pocketkollegan och jag tuggat för glatta livet. (Och blåst bubblor i smyg bakom disken.) Det blev lite av ett stressmoment eftersom tanken på nästa tuggummi hela tiden fanns hängande över oss som en hägring. Typ okej, nu har jag ett Shake i munnen. Men sedan ska jag faktiskt få prova ett Dance. Och efter det ett Funny. Och sedan ett Jenka. Och sedan kan jag ju ta nästa Shake. Och nästa Dance och nästa Fu... ja, ni fattar.

På ren trots har vi svalt tuggummin också, för det har man ju hört ska vara farligt.

Två stora problem har uppdagat sig under tuggandet:
1. Alla fyra smaker är lite för goda. Hjärnan säger svälj för fan, svälj, svälj godiset! Inte så bra, eftersom det faktiskt inte är godis utan tuggummin som helst ska räcka för evigt.
2. Man blir trött i käkarna efter ett tag.

Och det där med käkarna har Pocketkollegan och jag bråkat lite om under dagen. Jag hävdar å det bestämdaste att man hade mer vältränade käkar som barn. Han säger att det hade man inte alls det, man hade bara en vilja av stål. Det spelade ingen roll hur trött man än var i käkarna. Man tuggade vidare ändå. Det är sådant Jenka gör med små barn.

Imorgon tror jag vi ska gå in på S-märken.

Som jag minns det var den där uppfrätta känslan i gommen en riktig höjdare.